I en krönika i Dagens Nyheter den 21 januari konstaterade Maria Schottenius: ”Mitt liv består till åttio procent av fiktion. Så kan det bli när det mesta av livspusslet är lagt, och man dessutom är litteraturkritiker och fyller gliporna som blir över från läsning med film, teater, musik. Jag tillhör inte verklighetens folk, om man säger så, utan lever en stor del av min tid i idéer och fantasier, egna och andras.” Krönikan handlade i övrigt om politik och visioner, men jag fastnade för just detta citat eftersom det både speglar min egen vardag och tål att sägas emot.
Också mitt liv som litteraturvetare och litteraturkritiker består till en mycket stor del av fiktion där de glipor som utgör de lediga stunderna fylls med ännu mer läsning, en del film och stora mängder musik. Musiken, och särskild den klassiska, hörs i övrigt nästan hela tiden i bakgrunden till det som långsamt växer fram på dataskärmen. Möten med filmkonsten blir en naturlig fortsättning på läsningen; båda innebär berättelser som bär mig med sig, omsluter mig och ger tillgång till imaginära världar. Teatern är däremot ett helt eget kapitel; så länge jag bär inom mig en föreställning om teaterkonstens renande makt, det antiken kallade för catharsis, behåller jag känslan av att jag under ett teaterbesök deltar i en både känslomässig och intellektuell gruppritual.
Själv tycker jag annars att skrivande humanister som formulerar frågor om livet, samhälle, människor och etiska frågor i allra högsta grad tillhör ’verklighetens folk’. Det som jag dock allra minst kan känna igen mig i är det numera vedertagna begreppet ”livspusslet.” Det som begreppet är tänkt att betyda– det svåra i att förena familjeliv och känsloliv med yrkesarbete, fritid och eget självförverkligande – är helt enkelt livet självt vars essens är ömsesidighet, åtaganden, andras och våra egna förväntningar, planering av den tid vi förfogar över och allting som vi inte kan planera och styra. Eller med andra ord, för att travestera John Lennons kända talesätt, ”Livet är det som pågår medan vi tror att vi först måste pussla ihop det.”
I begreppet livspusslet ryms tanken på att varje dag av denna existens blir en uppgift att lägga och att existensen går i kras om någon enstaka bit av tusen inte hamnar där den ska – och därmed även föreställningen om att alla existensens tusen miljoner bitar har en på förhand given plats i helheten. Att leva blir därmed ett prov man måste bestå enligt vissa på förhand uppsatta kriterier.
Personligen vägrar jag se mitt liv och allt som det består av som ett pussel. På min privata lista över vår tids tankeklichéer hamnar därför ”livspusslet” på första plats, tätt följt av det alltmer slentrianmässigt använda begreppet ”nätverk”.
Så vad gör en människa vars yrkesliv består av att läsa och skriva om litteratur, men som ser sitt arbete som en naturlig del av livet självt, och inte som en bit i ett stort pussel? Svar; hon sitter och skriver, hon står och skriver, eller går runt och skriver – när hon väl skriver. Och när hon inte skriver eller läser eller tänker på det hon har läst vet hon att en pågående text håller på och jäser där någonstans i bakhuvudet, att meningar och textstycken rör sig i ett slags ebb och flod, i perfekt samexistens med allt annat som händer och levs för stunden. Det som händer utanför arbetsrummet är nämligen organiskt förbundet med arbetet. Själv skriver jag inte lätt, snabbt och sjungande, utan påtagligt ofta långsamt, i små portioner och med tvekan. Jag suckar över alla referenser som måste kollas upp och kollas om igen, över det där brevet i ett avlägset arkiv som aldrig blev riktigt genomläst, över samtal med samfund, bibliotek och privatpersoner som ännu inte blivit av eller dem som finns på för stunden försvunna papperslappar.
Jag drar mig till minnes Svenska Akademiens högtidssammanträde i höstas där litteraturprofessorn och akademiledamoten Anders Olsson bland annat talade om skrivandet som en långsam process som rymmer både tvekan, ånger och eftertanke. Vad som än har sagts om inspirationens betydelse visar sig ett färdigt verk nästan alltid i första hand vara ett resultat av ett långsamt, mödosamt och oglamoröst skriv- och omläsningsarbete, menade han. Många väljer att låta en text vila och mogna till sig i åratal innan den fullbordas och offentliggörs. Olsson nämnde även Vergilius skoningslöst kritiska omläsningar av sina egna verk, där mycket raderades allt eftersom poeten skrev vidare. Att läsa om sig själv är lika väsentligt för skrivandet som att läsa om andras verk, konstaterade Olsson. Kanske behövs denna långsamhet för att kunna värna om det skrivna ordet i tider av en allt snabbare och alltmer spontan tankeöverföring, menade han.
Hans tankar var en lisa för själen för mig och kanske för många andra som i likhet med mig ser sitt eget skrivande som en i all sin anspråkslöshet livsnödvändig sysselsättning. Själv tillhör jag inte skribenter som storproducerar på språng mellan annat arbete och sällskapliga nöjen eller mitt emellan ett möte och en lång tråd på Facebook eller Twitter. Att få arbeta i avskildhet är för mig ett absolut villkor för hundraprocentig koncentration, och i förlängningen för att kunna fånga fritt och kaotiskt svävande meningsfragment och låta dem bilda en avgränsad och meningsfull helhet. Samma gäller i övrigt för arbete med bilder, alla dessa skarpa och tydliga skisser som uppstår i tanken men som plötsligt kan streta emot när de ska materialiseras på papper.
Bland bokhögarna på mitt skrivbord finns en till det yttre oansenlig bok som ofta ligger uppslagen, nämligen Virginia Woolfs författardagbok. Tisdagen den 11 maj 1920 skrev hon några tänkvärda ord om skrivprocessen:
”It is worth mentioning, for future reference, that the creative power which bubbles so pleasantly in beginning a new book quiets down after a time, and one goes on more steadily. Doubts creep in. Then one becomes resigned. Determination not to give in, and the sense of an impending shape keep one at it more than anything. I’m a little anxious. How am I to bring off this conception? Directly one gets to work one is like a person walking, who has seen the country stretching out before. I want to write nothing in this book that I don’t enjoy writing. Yet writing is always difficult.”
För henne var skrivandet en långsam process men samtidigt en självklar del av livet. Virginia Woolf fotograferad av George Charles Beresford (WikiMedia Commons)
År 1954 blev dagboken A Writer’s Diary, Being Extracts from the Diary of Virginia Woolf, under redaktion av maken Leonard Woolf och med omslaget ritat av systern Vanessa Bell. Första utgåvan från The Hogarth Press bär förlagets karaktäristiska vargstempel på titelbladet. En alltid lika aktuell bok om skrivandets komplicerade natur.
