Idag recenserar jag Hilary Mantels Wolf Hall i UNT. Jag hade precis läst den i original när Mantel hösten 2012 återigen belönades med Bookerpriset, denna gång för svitens andra del Bring Up the Bodies. (År 2009 fick hon det för Wolf Hall). Sedan årsskiftet hade jag därför lurpassat på en kommande svensk översättning av Wolf Hall; det recensionsuppdraget kunde jag i egenskap av mångårig konsument av berättelser om Tudorätten bara inte missa!
Skrivandet gav mig tillfället att reflektera över min fascination över det tidiga 1500-talets England och över Henrik VIII:s drottningar. Jag tror att det hela började med Geneviève Bujolds oförglömliga Anne Boleyn i den Oscarsnominerade De tusen dagarnas drottning från 1969 (där Richard Burton spelade en åldrad, imposant och känslokall Henrik VIII). Filmen hade Sverigepremiär 1970. Själv såg den som mycket ung först många år senare. Minnet av Bujolds Boleyn, både bräcklig och stark, förblir outplånligt.

Geneviève-Bujold som Anne Boleyn i De tusen dagarnas drottning från 1969. Bild från http://www.peolpstar.com/Genevive-Bujold.html
Hon gestaltade en Boleyn som växte med den tragiska händelseutvecklingen (och ja, den legendariska långa halsen som krävde en särskild bödel från Calais togs upp även i denna film). För mig är Bujold än i dag Anne Boleyn, hon har satt normen för hur drottningen bör spelas. Dessutom var jag troligen feminist långt innan jag visste det själv, eftersom jag från början sympatiserade starkt med Boleyn som liksom senare den franska Marie Antoinette blev offer både för sin tids kvinnosyn och för ett hänsynslöst politiskt maktspel.
Slutscenen i De tusen dagarnas drottning där lilla prinsessan Elisabeth dröjer sig kvar i slottsträdgården, omedveten om att modern just har avrättats, fick mig att vänta på något slags fortsättning. Den fick jag i och med Glenda Jacksons Elisabeth I i BBC.s TV-drama Elisabeth R från 1971 där Jackson än i dag av många anses ha gjort den hittills bästa tolkningen av Elisabeth I som regent.
Jag blev lika förförd av hennes Elisabeth I som av Bujolds Boleyn. Särskilt de sista scenerna, där drottningen i tron om att döden inte tar henne om hon håller sig upprätt in i det sista vägrar att sitta ner, ristade sig in hos mig. Elisabeth I och hennes tid fick inte bara försvinna ur mitt liv, så under något av sportloven på gymnasiet grep jag mig an The Most Precious Jewel, en roman om Elisabeth I av den brittiske populärhistoriske författaren George Bidwell. Hans romaner om olika kända gestalter ur Englands historia, från Henrik VIII till suffragetten Mrs Pankhurst, fyllde några av hyllorna i mina föräldrars boksamling. Bidwell var en så intressant författarpersonlighet att han förtjänar en separat artikel.
BBC.s The Six Wives of Henry VIII (i svensk TV som Henrik VIII och hans sex hustrur) från 1970 konsumerades i förbifarten. Och så har det fortsatt med Elisabeth Georges Henrik VIII-biografi Söndra och härska, med såväl romaner som biografier om de sex kungagemålen, om Boleynätten och om Anne Boleyns hemliga dagbok. Med Shakespeare in Love där Judie Dench gör en åldrad och lynnig men rättvis Elisabeth I under Englands guldålder. Med den Oscarsnominerade Kate Blanchett som Elisabeth I i filmen Elisabeth från 1998. Och så ända fram till BBC:s ledigt men suggestivt tolkade tittarsuccé The Tudors. (Ja, jag är till och med seriens vän på Facebook där jag annars sällan sätter min fot…)
Hilary Mantels historia om en av kungens mäktigaste män Thomas Cromwell känns därför som att komma hem, men genom en annan och spännande ingång. Rappt skriven, psykologiskt övertygande, igenkännbar från andra historier om Henrik VIII:s äktenskap och Englands väg till reformationen men ändå på många sätt ny och säregen. Att säga att Mantels roman är en förtäckt berättelse om vår egen tid enbart för att romanpersonerna talar en förhållandevis modern engelska och tänker på ett sätt som vi känner igen vore en klyscha. Jag tror snarare på vad Mantel själv hävdar: att hon försöker leva sig in i tankarna hos den tidens människor, förstå deras motiv och val utifrån deras egna förutsättningar, allt för att sedan berätta om dem på ett för dagens läsare övertygande sätt. Just gestalternas tankevärld är Mantels historiska stoff, snarare än tidsenliga vardagsdetaljer. Wolf Hall och Bring Up the Bodies förenar spännande handling med tidskänsla och mörk och kuslig stämning. Allt berättat med enastående stilistisk originalitet.
Rekommenderas varmt!












































































