För ganska exakt hundra år sedan, den 17 februari 1913, blev Marcel Duchamps kubistiska målning Nude Descending a Staircase »sensationernas sensation» på USA:s dittills största konstutställning, ”Armory Show” i New York. Det var på flera sätt en brytpunkt; för första gången konfronterades amerikansk publik i en så pass stor omfattning med den moderna europeiska konsten, från Goya och den tidiga impressionismen till franskt kubistiskt måleri, skriver Larry Witham i sin precis utkomna och dryga trehundra sidor långa studie Picasso and the Chess Player. Pablo Picasso, Marcel Duchamp, and the Battle for the Soul of Modern Art (University press of New York, Hannover and London).
Det är en dynamisk och detaljerad studie av de båda konstnärsrivalernas karriärvägar från deras debut på amerikansk mark i och med ”Armory Show” och fram till summeringen av deras eftermäle fram till idag. Den bullrige, hårt arbetande, självsäkre och massproducerande Picassos karriär studeras parallellt med Duchamps tillbakadragna och kringströvande liv, hans mycket sparsamma produktion och hans självironiska syn på sin egen konst. Tidigt i livet övergav Duchamp konstnärskapet för att i stället ägna sitt liv åt schackspel. Ändå är vår tids syn på konstverk (inklusive litteratur) och interpretation starkt influerad av Duchamps påstående att en del av konstverkets mening skapas av betraktaren i själva tolkningsprocessen.
Åsikten att båda har kallats för nittonhundratalets viktigaste konstnärer är för bådas del”historien om hur konstnärer blir till monument och myter”, skriver Witham (s.288). Om Picasso har setts som viktig för nittonhundratalets första hälft, har Duchamp ansetts ha satt sin prägel på åren efter 1960, konkluderar han.
Jag beställde Withams bok redan efter mitt första besök på Moderna museets Picasso kontra Duchamp-utställning He Was Wrong i slutet av augusti. Boken utkom ganska precis till hundraårsdagen av ”Armory Show”. Att Moderna Museet sedan i höstas visar utställningen He Was Wrong, uppbyggd kring den livslånga rivaliteten mellan Picasso och Duchamp och baserad på museets egna Duchamp- och Picassosamlingar var förstås inte heller ingen slump. Lika rätt i tiden känns den Duchamputställning som i slutet av mars öppnar på Moderna.
Modernas utställning hade dock gjort mig lika nyfiken som besviken; den hade väckt mitt intresse för hur Duchamp respektive Picasso kom att utveckla sina två sinsemellan så olika konstnärsfilosofier, men av den livslånga rivaliteten de båda konstnärerna fanns där enligt mitt tycke inte mycket. Dessutom utgörs utställningen enligt arrangörerna själva snarare av påståenden än av färdiga konstverk, men egentligen tycks det vara precis tvärtom. Besökaren möter många fler konstverk än uttalade konstnärsmanifeston. Detta med reservation för att det inte är möjligt att dra någon skarp gräns mellan en konstnärs programförklaringar och hennes eller hans konst.
Å andra sidan räcker det som visas på utställningen för att om och om igen locka mig dit. Det kanske är något i utställningens stämning – den mörka labyrinten med dess tätt upphängda samling grafik och måleri av Picasso, där verkens heteroerotiska laddning slår som en varm pust mot betraktaren, och med den fotografiska serien A Portrait of a Portait där han själv blir till ett studieobjekt i sin ateljé. Och så ett flertal av Duchamps Readymades, inklusive ett antal skuggspel, samt det av honom skapade alter ego Rose Sélavy, en figur som med sitt lätt ironiska utsuddande av könsgränser och sitt tvetydiga namn (har uttalats både som ”Éros c’est la vie” och ”arroser la vie”) närmast smittar med sitt sätt att strunta i begreppet ”verklighet”. Duchamps könsöverskridande iscensättningar av sig själv är särskilt intressanta med tanke på hans sätt att tala om sin egen konst. Han intar här en position som historiskt sett ofta har förknippats med kvinnliga konstnärer och författare, nämligen att försöka föregripa eventuell kritik genom att förringa både betydelsen av sitt eget arbete och sin begåvning samt att förhålla sig till sin egen konsnärstidentitet med självironi och kritisk distans.
Duchamps Readymades fortsätter att inspirera. Här Micha L. Riesers Fontaine Replica of Marcel Duchamp, Musée Maillol, Paris. (WikiMedia Commons)
Modernas He Was Wrong blev för mig ett preludium till Withams bok. Förvisso bidrar Witham till att befästa de båda konstnärernas status med formuleringar som just ”the battle for the soul of modern art”, men hans bok är en fascinerande resa genom deras konstnärsliv under ett explosivt århundrade. Det är också en kritisk studie i hur positioner befästes i konstvärlden och i hur yttre omständigheter antingen kan främja eller försvåra ett konstnärskap. Frågan om monument och vändpunkter, liksom den om pionjärer, handlar annars i grunden om vem som har makten att upprätta och befästa en kanon.En litterär- eller konstnärlig epok kännetecknas ju sällan av en enda ’sann’ själ. Den är snarare av naturen polyfon. Det är om denna polyfoni som striderna står, om vem som ska få tala och vem som får hålla tyst av vördnad.