Förra veckans nummer av franska Le Point (24.1.2013) ägnade ett uppslag åt Biografifestivalen i Nîmes som i år var inne på sin tolfte omgång. För ja, biografi som genre har i Frankrike fått ett eget kulturevenemang. Artikelns titel, ”Ovanliga liv har sitt pris”, ”Les vies d’exception ont leur prix” har här en dubbel betydelse. Artikeln ägnas nämligen åt några av de både hyllade och svåra konstnärsliv som har blivit föremål för några av årets prisade biografier: André Gide (1869-1951), Guy de Maupassant (1850-1893), Chateaubriand (1768-1848) samt regissören Jean Renoir (1894-1979).

Festivalens biografipris gick i år till Frank Lestringants biografi över Nobelpristagaren André Gide , André Gide, l’inquiéteur (Flammarion). Recensionen av den två band tjocka biografin à 1166 respektive 1524 sidor (sic!) sätter fingret på att Gides författarliv var fullt av tvära ideologiska kast och sinsemellan till synes oförenliga etiska program, av skandaler och provokationer. Det har lett till att han som författare har oroat och provocerat. Också hans postuma rykte präglas av stor ambivalens, konstaterar biografins recensent Laurent Theis.

André Gide, en oljemålning från 1924 av Paul Albert Laurens (1870-1934), Musée d’Orsay (WikiMedia Commons)

Just ambivalens blandat med ointressets diskreta gäspning har alltid präglat mitt förhållande till Gide. Med desto större glädje läser jag om Mario Johnstons biografi Guy de Maupassant (Fayard, 1336 s.) en enligt recensenten Marie-Françoise Leclère dynamisk teckning av ett författarliv fyllt av olika tjänstemannaanställningar för brödfödan, av pikareska äventyr, resor, kärleksskandaler, fysiska prestationer och intressanta bekantskaper (som exempelvis Maupassants författarmentor Flaubert). Johnstons bok hamnar omedelbart på min önskelista. Kanske för att jag fortfarande kan minnas både den sötaktiga doften och det karakteristiska prasslet av min tummade pocketutgåva av Boule-de-suif (1880, på svenska som ”Fettpärlan” i Sigfrid Siwertz översättning från 1927) – liksom den sommaren då jag läste den för första gången, lätt förtvivlad över Maupassants för mig då alltför blommiga berättarstil.

Guy de Maupassant, en känd fotografi av Félix Nadar från 1888 (VikiMedia Commons)

Det tycks som att både Jean-Claude Berchets Chateaubriand (Gallimard, 1056 s.) och Pascal Mérigeaus Jean Renoir (Flammarion, 1104 s.) på var sitt sätt tecknar både den respektive konstnären och hans historiska samtid. Enligt recensenten L.T. har François-René de Chateaubriand porträtterats som ett författarskap som bedrevs i såväl ett historiskt som ideologiskt och geografiskt vägskäl.

”Porträtt av Chateaubriand mediterande vid Roms ruiner”, en oljemålning från 1808 av Anne-Louis de Girodet-Trioson (1767-1824), The Yorck Project (genom WikiMedia Commons)

I Jean Renoir sägs Mérigeau i sin tur ha fångat ett stycke fransk historia. Berchets bild av Renoir, mannen som myntade uttrycket »var och en har sina skäl» och som flörtade med fascismen i Italien respektive med främlingsfientlighet på fransk mark är komplex och knappast förskönande, skriver bokens recensent François-Guillaume Lorrain.

”Jean Renoir tecknande”. Jean Renoir porträtterad av fadern Pierre-Auguste Renoir 1901. Virginia Museum of Fine Arts (WikiMedia Commons)

Längden på alla dessa biografier är slående, men franska författare tycks vara ett pratsamt folk.

Något saknas emellertid i rapporten från Nîmes. Festivalen har enligt artikelförfattarna ”hållits de män till ära som har lämnat avtryck på det tjugonde seklet”.

Jag tolkar det som att de många franska kvinnor som gjort detsamma vid det här laget är fullständigt utforskade, varför festivalen nu enbart kan ägnas åt män. För det är väl inte så att den enkönade litteraturhistorieskrivningen på vissa håll envetet hålls levande?

P.S. I det fullspäckade festivalprogrammet hittar jag faktiskt några få böcker om kända mäns kärleksliv där kvinnorna i deras liv omnämns, samt hela fyra kvinnonamn som ägnats egna böcker: förutom biografiska böcker om Marilyn Monroe, tydligen porträtterad som tjugoåring, respektive Ava Gardner, av titeln av döma skildrad som en kvinna som älskade män, har en skildring av Giacomettis favoritmodell presenterats. Dessutom ägnades ett seminarium åt boken ”Beauvoir in Love”. Simone de Beauvoirs privatliv verkar vara av fortsatt intresse. Återstår att hoppas att det inte överskuggar hennes betydelse som filosof och författare.