Det blev Alice Munro. Jag hörde ingen ropa ”äntligen!” i Börshuset, men det var så jag personligen kände, både på gott och ont. På gott – eftersom Munro länge har varit en så självklar kandidat att en ännu längre väntan hade ofrånkomligen ökat på känslan att priset har förmågan att skjuta förbi självklara mål. På ont – eftersom priset brukade förr vara förknippat med överraskning och minuterna innan pristagaren offentliggörs brukar jag fortfarande hoppas på att Akademien hittat ett fullkomligt oväntat namn. En poet från en bortglömd ö i Västindien som skriver på någon lokaldialekt, en nittioårig moldavisk kvinnlig novellist som hittills bara har lästs i sin hemby eller något annat lika modigt val. denna överraskningseffekten kommer att försvinna helt om Akademien under de närmaste åren skulle komma att i tur och ordning pricka av alla de högoddsare som varje år dyker upp i tidningarnas spekulationer: Oates, Atwood, Roth, Adonis med fler.

Veckan som gått har som vanligt före utdelningen av litteraturpriset varit hektisk och full av spänning. Ungefär två veckor innan börjar tidningarnas kulturredaktioner ha hög beredskap. Medan läsarna serveras spännande presentationer av möjliga vinnare och lika spännande gissningar förbereder sig kritikerkåren på alla möjliga alternativ. Frågan uppstår alltid vilka möjliga vinnare som man själv kan tänka sig att skriva en större presentation av – och här börjar för min del det hektiska arbetet innan. Också de författarskap som jag på stående fot är beredd att skriva om måste ”dammas av” och tänkas igenom på nytt. Skönlitterära verk står ju inte still i tidsflödet, deras innehåll blir tvärtom hela tiden till på nytt i en föränderlig värld. Såväl innehållet som deras plats i litteraturen måste läsas både i förhållande till allt som förflutit sedan de skrevs och till vårt eget nu.

För min egen del når beredskapen sin höjdpunkt några timmar innan priset offentliggörs och det är en otroligt trevlig spänning. Någon minut efter att pristagarens namn blivit känt rinner spänningen av om huvudpresentationen av denna inte låg just på mitt bord. I samband med årets vinnare Alice Munro som ägnades en utförlig presentation av författaren och kritikerkollegan Anna Ehn bestämde vi att jag enbart skulle bidra med tre lästips, vilket alltid är en mycket personlig författarpresentation. Mina personliga möten med Munros kortprosa kommer inte att förändras; hennes samlingar fyller redan min läsplatta och läses om och om igen. De möjliga priskandidater som jag själv höll högst beredskap för kunde än så länge gå i ide; bokhögarna skingrades snabbt för att fram tills Nobelberedskapen ökar igen ingå i andra bokkonstellationer.

Dagen efter vidtog arbetet med recensionen av Beata Arnborgs Kerstin Thorvalls biografi Uppror i skärt och svart som jag just i början av veckan har ombetts att recensera. En otroligt hektisk vecka för den som just har lovat sig själv att nu, banne mig, ska jag bara skriva tills jag blir klar…