I dag får bloggen nöja sig med ett citat av Simone de Beauvoir:
”La fatalité triomphe dès que l’on croit en elle.”
Ödet segrar om du tror på det.
Fjäderlätt och fritt svävande. Ett ögonblick på Millesgården som andas absolut frihet.
Läst hos Simone.
Månadsarkiv: september 2013
Sommaren har tystnat.
Idag kom hösten på allvar. Nyheten om Kristian Gidlunds bortgång kom redan i första Ekosädningen klockan sex. Musikern, poeten och radioprataren Kristian Gidlund som på ett modigt och självutlämnande sätt hade valt att släppa in omvärlden i sitt liv och i sin sjukdomsprocess avled igår. I kroppen min, Sveriges kanske mest lästa blogg, har nu tystnat.
Berättelsen om Gidlund handlar för mig inte bara om hans ihärdiga kamp mot sjukdomen, hans poetiska talang och hans förmåga att tala till många. Den handlar även om den medie- och internetkultur som har blivit en självklar del av våra liv. Sociala medier och Internet har utvecklats parallellt med tevens snabbt ökande närvaro i våra privatliv; i och med det blir gränsen mellan det mest intima och det offentliga alltmer utsuddad. Att många lämnar ut sig offentligt och kan hantera mediernas inblick i allt som händer i deras privatliv – från triviala vardagshändelser till svåra förluster, sjukdomar och död – har för evigt förändrat vår mentalitet. Efter en människas död kan en blogg och andra spår på Internet vara kvar som ekon av ett avbrutet samtal eller som posthuma hälsningar. Det som en gång hamnat ute i cyberrymden går aldrig att helt radera bort.
När jag tänker på Kristian Gidlunds dialog med sin publik tänker jag främst på hans mod att lämna ut sig själv och på hans förmåga att behärskat och värdigt föra en dialog om det svåraste avsked som vi alla en dag kommer att ställas inför. Han som med sina tjugonio år i princip var jämngammal med Internetåldern gjorde ett värdigt bruk av den. På sin blogg och i andra medier talade han med öppenhet, engagemang och okonstlat värme till sin publik. Hans sista verser från igår, ”Så föll ett långsamt regn genom trädgården./ Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst.” (ikroppenmin.blogspot.se) blev ett avsked till sommaren – och till livet.
-
- Hösten är här. Det är bara att acceptera…
-
- … och att ta vara på skönhetsögonblicken.
P.S. Den 19:e september: läs även min krönika om Kristian Gidlund i UNT.
En kritikers vardag.
I morgon recenserar jag Linda Skugge och Sigrid Tollgårds pinfärska roman 1989 i UNT. Två kulturhistoriska essäer är dessutom på gång. Tillsammans med en studentgrupp har jag just haft en intressant diskussion om IT och framtida lärande, ett ämne som tyvärr allt oftare presenteras som att IT-användningen och den tid vi tillbringar i olika nätmiljöer leder till en marginalisering av skönlitteraturen. Men är det verkligen så rent generellt – och hur definierar man i så fall skönlitterär produktion? Såväl Magnus Perssons Varför läsa litteratur? Om litteraturundervisningen efter den kulturella vändningen som den av Mikael Alexandersson och Thomas Hansson redigerade Unga nätmiljöer. Nya villkor för samarbete och lärande (liksom många andra didaktikhandböcker med dem) gör samma fel; de bygger upp en motsättning mellan vår läsning av skönlitteratur (underförstått i bokform) och vår internetanvändning. Jag drar genast fram två studier ur bokhyllan: Petra Söderlunds Bokringen – läsarnas navigatör på Internet. Om böcker och läsning på 62 nätplatser från 2002 samt Anna Gunders avhandling Hyperworks. On Digital Literature and Computer Games från 2004. Båda studerar på var sitt sätt hur internet bidrar till ny slags läsning, till utbyte av läsaromdömen respektive till läsarens medverkan i skapandet av litterära verk. Mitt favoritkapitel hos Gunder är ”Berättelsens spel: Berättarteknik och ergodicitet i Muchael Joyces afternoon story” (s. 51-154 i Hyperworks).
Hösten närmar sig.
…och med den är förhoppningsvis även bloggen tillbaka. Just den elfte september är en dag då det bara inte går att enbart hålla sig till estetiska ämnen. Åminnelsedagen över offren för attacken på World Trade Center och samtidigt tioårsdagen för mordet på Anna Lindh. P1 Morgon påminde även om Chiles ständigt öppna och infekterade sår efter militärkuppen 1973. Och ändå var det den första september alldeles nyss, och med den årsdagen för andra världskrigets utbrott, det krig vars historia med skrämmande fart håller på att förvandlas till en kommersiell populärvetenskaplig produkt. Just därför är Jodi Picoults nya roman The Story Teller rätt bok för hösten. Denna thrillerliknande historia där vi får möta krigets mest ohyggliga skuggor handlar om en livslång skuld och om huruvida den enskilde kan förlåta en mördare i offrens namn (minns pjäsen om Hannah Arendt, Den banala kärleken, på Uppsala Stadsteater för här finns något av samma moraliska konflikt fast i en helt annan gestaltning).
Lyckligtvis har vi alla även vårt eget nu. Häromdagen såg jag de vackra spindelväven i trädgården. De är inte bara sinnebilden för den tidiga höstens melankoli, utan även för min högst försummade blogg.
Vemodigt vackert. Hösten är för mig den årliga påminnelsen om att allting förflyktigas.
Under sommaren har travarna med både nya och gamla böcker växt i väntan på nya essäer. Som tur var blev den om Italo Calvinos sagovärld klar i slutet av juli. De texter som ännu inte har blivit av får kanske ingen ny chans, men de kan ses som ett slags ”ställtid” inför kommande skrivprojekt. Några av vårens kära återseenden med deckarklassiker av Chandler, Durbridge och Thomas kom ändå oväntat väl till pass i min nyss publicerade recension av Flynns storsäljare Gone Girl.
Helmut Newton-utställningen på Fotografiska måste hinnas med före den 29 september och snart är det dags igen för mina återkommande meditativa stunder i Prins Eugens bibliotek på Waldemarsudde. Där inne, i dörröppningen mellan biblioteket och hörnsalongen, bland de tyst tickande klockorna och de prunkande blomarrangemangen samt med havsutsikten framför ögonen, känns det som att jag kan andas in tid. Sedan är det bara att skriva på.
Dags för en nystart!