I morgon recenserar jag Linda Skugge och Sigrid Tollgårds pinfärska roman 1989 i UNT. Två kulturhistoriska essäer är dessutom på gång. Tillsammans med en studentgrupp har jag just haft en intressant diskussion om IT och framtida lärande, ett ämne som tyvärr allt oftare presenteras som att IT-användningen och den tid vi tillbringar i olika nätmiljöer leder till en marginalisering av skönlitteraturen. Men är det verkligen så rent generellt – och hur definierar man i så fall skönlitterär produktion? Såväl Magnus Perssons Varför läsa litteratur? Om litteraturundervisningen efter den kulturella vändningen som den av Mikael Alexandersson och Thomas Hansson redigerade Unga nätmiljöer. Nya villkor för samarbete och lärande (liksom många andra didaktikhandböcker med dem) gör samma fel; de bygger upp en motsättning mellan vår läsning av skönlitteratur (underförstått i bokform) och vår internetanvändning. Jag drar genast fram två studier ur bokhyllan: Petra Söderlunds Bokringen – läsarnas navigatör på Internet. Om böcker och läsning på 62 nätplatser från 2002 samt Anna Gunders avhandling Hyperworks. On Digital Literature and Computer Games från 2004. Båda studerar på var sitt sätt hur internet bidrar till ny slags läsning, till utbyte av läsaromdömen respektive till läsarens medverkan i skapandet av litterära verk. Mitt favoritkapitel hos Gunder är ”Berättelsens spel: Berättarteknik och ergodicitet i Muchael Joyces afternoon story” (s. 51-154 i Hyperworks).