Det blev Alice Munro. Jag hörde ingen ropa ”äntligen!” i Börshuset, men det var så jag personligen kände, både på gott och ont. På gott – eftersom Munro länge har varit en så självklar kandidat att en ännu längre väntan hade ofrånkomligen ökat på känslan att priset har förmågan att skjuta förbi självklara mål. På ont – eftersom priset brukade förr vara förknippat med överraskning och minuterna innan pristagaren offentliggörs brukar jag fortfarande hoppas på att Akademien hittat ett fullkomligt oväntat namn. En poet från en bortglömd ö i Västindien som skriver på någon lokaldialekt, en nittioårig moldavisk kvinnlig novellist som hittills bara har lästs i sin hemby eller något annat lika modigt val. denna överraskningseffekten kommer att försvinna helt om Akademien under de närmaste åren skulle komma att i tur och ordning pricka av alla de högoddsare som varje år dyker upp i tidningarnas spekulationer: Oates, Atwood, Roth, Adonis med fler.

Veckan som gått har som vanligt före utdelningen av litteraturpriset varit hektisk och full av spänning. Ungefär två veckor innan börjar tidningarnas kulturredaktioner ha hög beredskap. Medan läsarna serveras spännande presentationer av möjliga vinnare och lika spännande gissningar förbereder sig kritikerkåren på alla möjliga alternativ. Frågan uppstår alltid vilka möjliga vinnare som man själv kan tänka sig att skriva en större presentation av – och här börjar för min del det hektiska arbetet innan. Också de författarskap som jag på stående fot är beredd att skriva om måste ”dammas av” och tänkas igenom på nytt. Skönlitterära verk står ju inte still i tidsflödet, deras innehåll blir tvärtom hela tiden till på nytt i en föränderlig värld. Såväl innehållet som deras plats i litteraturen måste läsas både i förhållande till allt som förflutit sedan de skrevs och till vårt eget nu.

För min egen del når beredskapen sin höjdpunkt några timmar innan priset offentliggörs och det är en otroligt trevlig spänning. Någon minut efter att pristagarens namn blivit känt rinner spänningen av om huvudpresentationen av denna inte låg just på mitt bord. I samband med årets vinnare Alice Munro som ägnades en utförlig presentation av författaren och kritikerkollegan Anna Ehn bestämde vi att jag enbart skulle bidra med tre lästips, vilket alltid är en mycket personlig författarpresentation. Mina personliga möten med Munros kortprosa kommer inte att förändras; hennes samlingar fyller redan min läsplatta och läses om och om igen. De möjliga priskandidater som jag själv höll högst beredskap för kunde än så länge gå i ide; bokhögarna skingrades snabbt för att fram tills Nobelberedskapen ökar igen ingå i andra bokkonstellationer.

Dagen efter vidtog arbetet med recensionen av Beata Arnborgs Kerstin Thorvalls biografi Uppror i skärt och svart som jag just i början av veckan har ombetts att recensera. En otroligt hektisk vecka för den som just har lovat sig själv att nu, banne mig, ska jag bara skriva tills jag blir klar…

Årets bokmässa i Göteborg var ett manifest för läsningen, vilket närmast är en klyscha med tanke på att mässan i grunden har ett kommersiellt syfte och att det är årets bästa tillfälle för författare, bokförlag och litterära institutioner att saluföra litteratur under tung mediebevakning. I år var lästemat dock i sig ett slags manifest i en tid av alltmer alarmerande rapporter om alltmer försämrade språkkunskaper respektive läs- och skrivfärdigheter hos både skolelever och universitetsstudenter.

Det bästa sammanfattningen av bokmässan blev för mig Patrik Hadenius manifest ”Läs så att det syns!”, publicerat i DN lördagen den 28 september. Själv är jag inte alltid beredd att försvara pappersboken och papperstidningen gentemot de digitala dito. Det har aldrig tidigare varit så enkelt som nu att låna böcker digitalt på bibliotek, inte minst i e-bokform. Och det är inte minst tack vare den IT-teknik som av många humanister fortfarande ses över axeln som Bokmässan har blivit tillgänglig för många fler i form av interaktiva livesändningar.

Hadenius manifest har dock en klar poäng. Den som offentligt läser en trycksak lämnar inte utrymme för tvivel om vad hen sysslar med, medan läsning i mobilen eller surfplattan kan tolkas som att man kanske spelar spel eller lägger en patiens, vilket urholkar budskapet. Och manifesterande läsning behövs i en tid då inte minst många av oss humanister alltför okritiskt om än i bästa välmening har bidragit till att devalvera begrepp som kvalitetslitteratur, beläsenhet och intellektuellt kapital. (Men visst förändras såväl innebörden i dessa begrepp över tid som vårt sätt att använda dem i samhällsdebatten, vilket gör att de kräver ständig granskning och definiering).

Läs så att det syns! Hemma syns det alltför väl på alla oordnade bokhögar. Låt oss som ständigt läser manifestera det offentligt.

I år var bokmässan tänkt att gå i den rumänska litteraturens tecken. Uppdagande av Skånepolisens register över romer dagarna före bokmässan gjorde dock att den i lika hög grad kom att präglas av ett helt annat tema, nämligen den antiziganism som lever kvar i samhället. Paradoxalt nog flöt också mässans viktigaste samtalsteman samman: den rumänska litteraturen tillät oss inte att glömma dagens Rumänien där romerna hör till de fattigaste och de mest utsatta. Registerskandalen tvingade oss att bli varse de fördomar mot romer som ständigt gör sig påminda runt om i Europa. Och sist men inte minst: läsandets betydelse för vår kännedom om världen och om hur våra egna föreställningar konstrueras.Utan en beläsenhet som utrustar oss med många litteraturreferenser och utan förmågan till breda jämförande läsningar mellan dessa kan vi inte heller genomskåda skönlitteraturens onda sidor, som när den präntar in både bedrägligt exotiska och skrämmande bilder av ”de Andra” i oss. Som Björn Wiman påpekade i lördagens DN Kultur, har många skönlitterära gestaltningar av romer bidragit till de både fascinerande och djupt föraktfulla föreställningar om ”zigenaren” som har präglat Europas bild av romska kollektiv. Viktor Rydberg, August Strindberg, Ivar Lo samt kompositören Verdi får samtliga en släng av sleven i Wimans träffande genomgång av litterära fantasier om romer..

Idag publicerade bland annat några av mina forskarkollegor från Hugo Valentin Centrum i Uppsala en stark debattartikel på DN Debatt   med anledning av registerskandalen.

Som av en slump började jag läsa Eva F. Dahlgrens mycket personliga roman Min farfar var rasbiolog (2012) precis när avslöjandet om Skånepolisens register briserade i media. Dahlgrens bok hade jag länge haft på min privata väntelista och nu kunde den inte komma mera lägligt. Hennes uppgörelse med det tidiga 1900-talets rasforskning vars idéologiska bagage gör sig påmint i vår egen tid borde vara obligatorisk läsning på gymnasienivå. På sin upptäcktsresa genom biologen Ossian Dahlgrens liv gräver sig hans sondotter Eva F. Dahlgren igenom privata brev och familjens minnesbilder. Spåren leder bland annat till Herman Lundborgs och Rasbiologiska institutets länge spärrade papper i Carolina Redivivas källarvalv. Det här är en berättelse om en källforskning man gärna önskar att man fick slippa, om det inte vore så att det mest ohyggliga endast kan oskadliggöras genom att det dras fram i ljuset. Redan i de första kapitlen hinner författaren gråta av både sorg och ursinne. Jag gråter med.