Det är så med somliga böcker, fakta som skönlitteratur, att de fastnar mera.

Jag kan råka ut för dem någon gång per år eller ännu mer sällan. Ibland är det något högst aktuellt och omtalat men betydligt oftare är det titlar som jag någon gång hade hört nämnas och sedan hade lagrat i minnet med avsikten att läsa dem senare. Eller något riktigt dammigt fynd ur en femkronorsboklåda, en bok som har fångats i farten och på ren instinkt. Det är knappast så att varje gånget bokår för med sig något man minns för livet men det år som nu närmar sig sitt slut har känts som ovanligt rikt på sådan litteratur. Enbart hemma i Sverige har det kommit en mängd böcker som säkert i åratal framöver kommer att finnas i minnet som små vimplar på min egen läskarta. Röster som viskar och gör sig påminda, plötsligt blixtrande bilder, påståenden som gång på gång framkallar en inre dialog. Denna jul blev därför valet mycket svårt när jag som vanligt skulle bidra i UNT Kultur med mina personliga tips på årets tre mest läsvärda böcker. De som inte rymdes där förtjänar var sin korta kommentar här i bloggen.

2012 har bland annat varit försvinnandenas år i skönlitteraturen. Kan det spegla den allmänna krisstämningen i världen, eller börjar vi sakta göra vidräkning med vår individualistiska tid då var och en är sin egen ensamhet?

Marie Petersons Harriet. En roman om konsten att försvinna (Norstedts) är en långmäld men intensiv historia om överlagda försvinnanden och om saknad, frånvaro och behovet att radera ens liv och ge sig ut i det okända. Huvudpersonen Harriet konfronteras hela tiden med olika slags försvinnanden tills hon själv bestämmer sig för att radikalt förändra hela sin tillvaro. Tystnaden i det som sägs och tillfälliga möten understryker känslan av att ingenting är fast och på riktigt. En kvarglömd sko på en italiensk målning får symbolisera livet efter katastrofen, men för personerna i Petersons roman kan dessa katastrofer se mycket olika ut. Det är sällan en skildring av att ge sig ut i det okända framkallar en så stark känsla av övergivenhet, tomhet och tystnad. En suggestiv berättelse som inne i mig lämnade en katastrofstämning och en känsla av att överallt egentligen är lika med ingenstans. Petersons avskalade och precisa berättarstil kan lovordas för sig.

Även i sydkoreanska Kyung-Sook Shin Ta hand om min mor (Norstedts) i översättning av Molle Kanmert Sjölander är försvinnande huvudmotivet. Det är stark roman om familjeband och om vad våra föräldrars åldrande gör med oss. Berättelsen om den sjuttiotvååriga Park So-nyo som under en resa spårlöst försvinner på tunnelbanestationen Seoul central och om familjens sökande efter henne blev en bästsäljare inte bara i Sydkorea. Att romanen utspelar sig i Sydkorea gör den inte mindre aktuell för vår egen diskussion av åldrandets plats i den postindustriella västvärldens dynamiska livsstil.

Berättelsen är känslosam och den tycks i första hand handla om vem i familjen som bär skulden till att den gränslöst självuppoffrande modern med tiden blev osynlig för sina närmaste. Varför hade de vuxna barnen tid med sina respektive karriärer men inte med mors tilltagande smärta och minnesstörningar? Läst på djupet blir dock Park So-nyo inget offer utan en åldrande människa som till varje pris ville undvika andras medlidande. Hon ville fortsätta ge i stället för att ta, en önskan nog så vanlig hos många äldre som på något sätt måste respekteras men utan att deras verkliga hjälpbehov glöms bort. Ta hand om min mor lyckas hålla båda perspektiven öppna. En känslosam historia utan en uns sentimentalitet.

Linn Ullmann: Det dyrbara (Albert Bonniers förlag), från norska av Ann Marie Ljungberg, har varit en av årets mest uppmärksammade romaner. Det är en mästerligt skriven berättelse om kyla, svek och ensamhet i en till synes välmående norsk medelklassfamilj i en skenbart idyllisk liten kuststad. En roman om ett för länge sedan dött barn, ett halvdött äktenskap, ett dött romanprojekt och en död flickkropp i skogen som väcker frågan om vem som borde ha sett eller gjort något när tiden ännu var inne. Scensättningen är huset Mailund i ett norskt sommarparadis. Enstaka scener från Oslo rullar förbi som i en filmprojektion. Mailund tillhör den numera pensionerade bokhandlaren Jenny, sedan ett flertal år tillbaka nykter alkoholist. Hennes dotter Siri, krögare och ägare till två restauranger, en i Olso och en här i kuststaden bor tillfälligt i Mailund med  maken Jon och parets två döttrar.  Barnflickan Mille som familjen anställer över sommaren blir en i den långa raden små flörtar som Jon dämpar sin rastlöshet med. Men Molly försvinner samma kväll som Jennys sjuttioårsfest äger i Mailund. Det är kring detta länge ouppklarade försvinnande som Ullmann väver sin berättelse om skuld, likgiltighet och det svåra i att försonas med sig själv, sina närmaste och det förflutna. Det krävs något riktigt hemskt för att en förändring ska bli möjligt. Alltsammans berättat med ett utmejslat språk som sida för sida formligen tar andan ur mig som läsare.

Kristina Sandberg: Sörja för de sina (Norstedts). Örnsköldsvik från krigets dystra fyrtiotal och fram till sextiotalet. En stilsäker och gripande historia om Maj som läsaren tidigare har mött i Att föda ett barn. Paret Maj och Thomas är nu gifta och deras dotter är i början av romanen något år gammalt. I skuggan av makens missbruk och under de oroliga och kärva krigsåren försöker Maj att både leva upp till hemmafruidealet och vara en god mor. Men de dagliga rutinerna och känslan av att vara instängd i tillvaron går allt oftare ut över dottern. Sandberg är en lågmäld berättare med känsla för de små vardagsdetaljer som gör såväl den skildrade miljön som tiden som karaktärerna trovärdiga. Med sin frustration och sin känsla av otillräcklighet känns huvudpersonen som en äldre släkting till huvudpersonen i Maria Svelands ”Bitterfittan”. Sandbergs skildring av livet i folkhemmet är både stilsäker och övertygande, liksom personernas psykologi. Tyvärr är omslagsbilden i mitt tycke illa vald eftersom det knappast säger något om den tidsbild som Sandberg så suggestivt målar upp. Det räcker dock att läsa det första kapitlet för att bli fast i berättelsen.