Ett självklart mål. Även om stadens gamla centrum ”innanför murarna” är fullt av antika sevärdheter är det just på Foro Romano som man till fullo blir medveten om det romerska rikets monumentala arkitektur. Idag är det en närmast sanslös anhopning ruiner, raserade kolonner, stenblock från antika hus, bevarade murar och mitt i allt detta ett antal både förfallna och välbevarade kyrkor från både medeltiden och barocken. Har man en gång sett de Capitolinska museerna kan man under följande besök i Rom ägnar åt andra delar av staden och åt att leva en vanlig romersk vardag. Men någon gång måste man betala denna tribut till både Roms historia och det västerländska kulturarvet.

Foro Romano når vi direkt från Palatino. Vi får gå tillbaka till ingången till hela museiområdet, eftersom det bara är här som man har uppfört en slingrande ramp för vagnar och rullstolar. Området är annars mycket svårtillgängligt för funktionshindrade; efter branta grusstigar kommer ett helt system av höga trappor som leder upp och ner och vilka måste passeras mot Foro Romano. En rullstolsbunden person kan inte ta sig över dem utan bärhjälp, varför den enda lösningen för en enskild resenär med funktionshinder blir att gå ut ur museiområdet och ta ingången från andra sidan, vid foten av det sanslöst pampiga och bländande vita Nationalmuseet. Nu har vi emellertid betalt paketpriset för både Colosseum och resten av de Capitolinska museerna, och dottern klarar av att med hjälp gå i trappor, varför vi efter en del gemensamt kånkande till slut når Foro Romano. Särskilt franska turister är känsliga för vår börda och beredda att hjälpa så till slut får vi fler anbud än vad vi behöver. På området blir det återigen en del guppiga färder upp och ner på stigar belagda med stora ojämna stenar och grus, men nu leder vägen mest neråt och det hela blir till en fin promenad.

Någonstans mitt i denna gigantiska kyrkogård över det romerska imperiets glansdagar inser jag att det rätt och slätt är för mycket att se och kunna ta in på djupet.

En vanlig syn både på Foro Romano och lite varstans i Rom: ett fragment av en antik kolonn eller kanske en husvägg.

Vi lämnar området som några av de sista besökarna, strax innan grindarna stänger för dagen. Utanför sitter Johannes Paulus II:s dubbelgångare och vinkar vänligt till de förbipasserande. Uppenbarligen är dock likheten med föremålet inte stor nog för att han ska våga uppträda utanför St. Peterskyrkan.

Rom är fullt av dem: vackra gamla portklappar i olika former. Så ock i vårt hus.

Innergården i vår fastighet är en sällsam blandning av förfallen skönhet, konstnärlig utsmyckning, pågående renoveringsarbeten och personlig inredning med smak för det religiöst-morbida. I de trånga gången till den bortersta innergården (det finns två i denna fastighet) passerar vi en lägenhetsdörr med skylten ”The Princess Sleeps Here. Do Not Disturb”.  Vi lyckas aldrig se någon komma in eller ut ur lägenheten vars fönster samtidigt är konstant halvöppet och på utsidan pryds med vax- och platsblommor som för tankarna till katolska kapell eller varför inte till gravutsmyckning. Den smutsvita tyllgardinen rör sig lätt i fläkten.  Som alla fönster i hela fastigheten är även detta försett med galler.

Strax innanför ingången och i den trånga gång som leder till vår dörr på innergården pryds väggarna med väggskulpturer som är tänkta att se antika ut. Som lite varstans bland antikens monument här i Rom är krig samt det flitigt avbildade temat ”bortrövandet av sabinskorna” favoritmotiv och varje gång jag passerar förbi får jag reta mig på att även detta 1600-talshus nödvändigtvis måste prydas av bilder där beväpnade män jagar skyddslösa kvinnor.

Väggarna i vårt hus pryds med skulpturer.

Krig och bortrövade kvinnor. Vackra skulpturer med trista motiv som har blivit den antika konstens tematiska kanon.

På morgnarna är huset tyst. Sedan vi har flyttat in har vi knappast mött någon här inne på gården.  Å andra sidan är fastigheten som alltid här i Italien lyhörd och på kvällarna står alla fönster öppna. Då är det är mysigt att höra  samtal och slammer från porslin och kastruller från grannlägenheterna, samt alla dessa påslagna teveapparater.

Taket i vår lägenhet ser ut som ett medeltida källarvalv och väggarna är så tjocka att både den trådlösa Internetuppkopplingen  och våra mobiltelefoner ständigt sviktar. En journalist från Sverige som mejlar för att intervjua mig om något jag har skrivit i någon tidning får vänta på svar tills jag kommer ut och befinner mig inom något av de många öppna nätverkens  räckhåll.