Överraskande nog är centrala Rom fullt av små tysta oaser. Detta ofta vägg i vägg med de mest belägrade sevärdheterna som Fontana di Trevi eller Spanska trappan, där turistmassorna skymmer sikten. Ett stenkast från Via del Corso, vid Via San Marcello 41, hittar man en mycket smal gränd med en vacker gjutjärnsport. Att både porten och grändens väggar hör till den lilla artonhundratalskyrkan Capella della Madonna dell’Archetto (officiellt kallad Santa Maria Causa Nostrae Laetitiae) avslöjas endast på en marmorskylt inmurad vid grinden.

Tyst är även det lilla torg där bland annat Via Giulia, Via del Pellegrino, Malpasso och Via dei Banchi Vecchi löper samman och där vi brukar handla mat. Mitt på dagen finns där några grönsaks- och fruktstånd som snabbt försvinner framåt kvällen. Fasaderna liknar dem på vår gata.

Trots alla som parkerar här är denna lilla piazza folktom och tyst på dagarna. Mataffär och grönsaksstånd – ett äkta vardagsliv fjärran från museer och turistgrupper, om än ett stenkast från den pampiga och hårt trafikerade Corso Vittorio Emanuele.

Vid den mycket vackra men än så länge nedgångna Via Giulia, en gata som just nu genomgår en kraftigt renovering samtidigt som den lanseras som ”Roms vackraste gata”, finns en brunn som ofta syns i guideböcker men som av någon anledning inte lockar så många turister. Vi passerar den på väg mot Ponte Sisto och Trastevere.

I Trasteveres nordöstra hörn där gatorna blir allt mer oansenliga och turister sällan tittar förbi hittar vi till den lilla lilla Piazza in Piscinula, en stenlagd backe som till stor del är en parkering. Där hittar vi av en slump fram till San Benedetto in Piscinula, en oansenlig byggnad med ett minimalt klocktorn inklämd mellan husen. Klocktornet är tydligen både det allra minsta och det allra äldsta (byggt år 1067) i hela Rom. Just den kvällen regnar det och  när vi når backen i skymningen ser vi plötsligt en dam med en stor hund komma ut  kyrkan vars starkt och varmt belysta interiör för tankarna till en kraftigt brinnande eld i en öppen spis. Den välbevarande romanska interiören som går tillbaka till 500-talet gör intryck; där finns allt från väggmosaik i bysantinsk stil till medeltida väggmålningar och madonnabilder. Kyrkans golv är täckt med en äkta Cosmati-mosaik (uppkallat  efter den kända romerska arkitekt- och skulptörfamiljen Cosmati, verksamma under 11- och 1200-talet). För oss blir det dock själva stämningen som räknas mest. En känsla av både värme och frid strålar mot oss när vi för en stund slår oss ner i den främsta bänkraden. Framför altaret i högra hörnet står en staty av Fatima-madonnan med ett sagolikt sött ansikte. Statyn pryds med blommor runt om och på bönpallen framför den finns en inramad bön. Vi tänder ett  ljus för att bevara stämningen och går i sakta mak runt den lilla kyrkan (den rymmer enbart fyra bänkrader på var sin sida gången). Det är värt att lägga märke till skåpet med votivsmycken (som på ett märkligt sätt får mig att associera till skåpet i Gamla Uppsala kyrka, också det till vänster om ingången). Där finns även en mängd små och anonyma porträttfoton, vissa så gamla som tjugotalet, troligen bilder på dem som bönerna vid det bredvidliggande altaret gällde. En fin sed i så fall för dem som tror på bönens makt.

Interiören i San Benedetto in Piscinula, Trastevere. Av någon anledning är stämningen i denna kyrka sådan att jag inte alls tänker på att fotografera. Här en bild från Wikimedia Creative Commons.

Kyrkans äkta Cosmatigolv har hittills bevarats helt i sitt originalskick. Också denna bild kommer från Wikimedia Commons.

Märkligt nog tar vi inga bilder därinne. Kanske just för att den stunden blir så minnesvärd. Och särskilt minnesvärd blir den troligen tack vare den högreste och silverhårige benediktinermunk som entusiastiskt slår upp portarna för vår rullstolsbundna dotter medan  han välkomnar henne som ”en alldeles speciell gäst”. När vi tackar för att ha fått besöka kyrkan så sent på kvällen frågar han lika varmt intresserad om dotterns namn och skänker oss var sin liten San Benedetto-medaljong som lyckobringare. Av alla tillfälliga möten främmande människor emellan blir detta till ett särskilt fint minne.

Ett självklart mål. Även om stadens gamla centrum ”innanför murarna” är fullt av antika sevärdheter är det just på Foro Romano som man till fullo blir medveten om det romerska rikets monumentala arkitektur. Idag är det en närmast sanslös anhopning ruiner, raserade kolonner, stenblock från antika hus, bevarade murar och mitt i allt detta ett antal både förfallna och välbevarade kyrkor från både medeltiden och barocken. Har man en gång sett de Capitolinska museerna kan man under följande besök i Rom ägnar åt andra delar av staden och åt att leva en vanlig romersk vardag. Men någon gång måste man betala denna tribut till både Roms historia och det västerländska kulturarvet.

Foro Romano når vi direkt från Palatino. Vi får gå tillbaka till ingången till hela museiområdet, eftersom det bara är här som man har uppfört en slingrande ramp för vagnar och rullstolar. Området är annars mycket svårtillgängligt för funktionshindrade; efter branta grusstigar kommer ett helt system av höga trappor som leder upp och ner och vilka måste passeras mot Foro Romano. En rullstolsbunden person kan inte ta sig över dem utan bärhjälp, varför den enda lösningen för en enskild resenär med funktionshinder blir att gå ut ur museiområdet och ta ingången från andra sidan, vid foten av det sanslöst pampiga och bländande vita Nationalmuseet. Nu har vi emellertid betalt paketpriset för både Colosseum och resten av de Capitolinska museerna, och dottern klarar av att med hjälp gå i trappor, varför vi efter en del gemensamt kånkande till slut når Foro Romano. Särskilt franska turister är känsliga för vår börda och beredda att hjälpa så till slut får vi fler anbud än vad vi behöver. På området blir det återigen en del guppiga färder upp och ner på stigar belagda med stora ojämna stenar och grus, men nu leder vägen mest neråt och det hela blir till en fin promenad.

Någonstans mitt i denna gigantiska kyrkogård över det romerska imperiets glansdagar inser jag att det rätt och slätt är för mycket att se och kunna ta in på djupet.

En vanlig syn både på Foro Romano och lite varstans i Rom: ett fragment av en antik kolonn eller kanske en husvägg.

Vi lämnar området som några av de sista besökarna, strax innan grindarna stänger för dagen. Utanför sitter Johannes Paulus II:s dubbelgångare och vinkar vänligt till de förbipasserande. Uppenbarligen är dock likheten med föremålet inte stor nog för att han ska våga uppträda utanför St. Peterskyrkan.

Rom är fullt av dem: vackra gamla portklappar i olika former. Så ock i vårt hus.

Innergården i vår fastighet är en sällsam blandning av förfallen skönhet, konstnärlig utsmyckning, pågående renoveringsarbeten och personlig inredning med smak för det religiöst-morbida. I de trånga gången till den bortersta innergården (det finns två i denna fastighet) passerar vi en lägenhetsdörr med skylten ”The Princess Sleeps Here. Do Not Disturb”.  Vi lyckas aldrig se någon komma in eller ut ur lägenheten vars fönster samtidigt är konstant halvöppet och på utsidan pryds med vax- och platsblommor som för tankarna till katolska kapell eller varför inte till gravutsmyckning. Den smutsvita tyllgardinen rör sig lätt i fläkten.  Som alla fönster i hela fastigheten är även detta försett med galler.

Strax innanför ingången och i den trånga gång som leder till vår dörr på innergården pryds väggarna med väggskulpturer som är tänkta att se antika ut. Som lite varstans bland antikens monument här i Rom är krig samt det flitigt avbildade temat ”bortrövandet av sabinskorna” favoritmotiv och varje gång jag passerar förbi får jag reta mig på att även detta 1600-talshus nödvändigtvis måste prydas av bilder där beväpnade män jagar skyddslösa kvinnor.

Väggarna i vårt hus pryds med skulpturer.

Krig och bortrövade kvinnor. Vackra skulpturer med trista motiv som har blivit den antika konstens tematiska kanon.

På morgnarna är huset tyst. Sedan vi har flyttat in har vi knappast mött någon här inne på gården.  Å andra sidan är fastigheten som alltid här i Italien lyhörd och på kvällarna står alla fönster öppna. Då är det är mysigt att höra  samtal och slammer från porslin och kastruller från grannlägenheterna, samt alla dessa påslagna teveapparater.

Taket i vår lägenhet ser ut som ett medeltida källarvalv och väggarna är så tjocka att både den trådlösa Internetuppkopplingen  och våra mobiltelefoner ständigt sviktar. En journalist från Sverige som mejlar för att intervjua mig om något jag har skrivit i någon tidning får vänta på svar tills jag kommer ut och befinner mig inom något av de många öppna nätverkens  räckhåll.

Det är något visst med tidiga morgontimmar i storstäder. Även på varma breddgrader är tidiga morgnar relativt svala och alla ljud dämpade, som om stadens jättekropp höll på att sömnigt sträcka på sig och försiktigt stämma sin röst. Här i Rom står solen högt upp när jag gör den korta promenaden till livsmedelsbutiken vid en närliggande gata (tyska Spar heter Despar i Italien, vilket lustigt nog låter lite desperat, men den trånga butiken har ändå allt vi behöver för våra italienska frukostar, i synnerhet som de övriga måltiderna ofta ätes ute). Gatan vaknar i sin egen loja takt; rullgardinerna är ännu neddragna och fönsterluckorna står på glänt, men butiks- och restaurangägarna  har redan börjat sitt arbete. De spolar  av trottoarerna och vattnar de anspråkslösa men ändå yviga planteringar som pryder de flesta ingångarna. Det är något hemtrevligt med dessa amatörmässigt odlade blandningar av kryddor, rumsväxter, pelargoner och petunior i mest olika kärl, uppställda på hemsnickrade träbänkar och pallar. Den lilla sopbilen har varit här; under natten har glassplitter och annat skräp som vi retade oss på kvällen innan sopats bort.

På det närliggande Campo dei Fiori håller marknadsstånden på att göras i ordning för dagen. Toskansk keramik, hattar, väskor, smycken och begagnat. Och så blommor förstås, för det är ju ett blomtorg.

Ettore Ferraris staty över Giordano Bruno på Campo dei Fiori, rest 1889 på initiativ av Roms studenter.

Från den höga sockeln blickar Giordano Bruno över platsen där han en gång avrättades för kätteri. Vatikanen har nota bene ännu inte bett om ursäkt  för denna avrättning som man redan har gjort i Galileo Galileis fall.

Solen står redan högt när vi efter vårt morgonkaffe och dotterns morgonglass lämnar den närliggande Piazza Farnese för att ta nya strövtåg i centrum.

Morgonljuset här är mycket speciellt. Den fuktiga värmen får luften att darra och den bidrar till att både sudda ut starka färger och mjuka upp konturer.

På Palatino kan man tillbringa en hel dag. Det tycks vara den allra grönaste av Roms sju kullar, full som den är av små dungar och skuggiga lerstigar bortom de ständigt belägrade sevärdheterna och utsiktsposterna. Naturen här präglas som överallt i Italien av en mörk och vemodig skönhet, lätt igenkännbar från romantikens måleri och särskilt från det tidiga 1800-talets standardiserade akvarellskisser över italienska landskap.

Roms växtlighet är lika hisnande vacker som stadens historiska sevärdheter.

Grönskan är saftig och mörk här.

Naturen förstärker ruinernas monumentala skönhet. Här Livias palats halvvägs upp till Palatinos topp.

Dessutom är Palatinen en av Roms äldsta kullar och den ses ibland som den romerska kulturens vagga. Det är här som legenden om Roms grundande känn särskilt levande. ”Enligt legenden var det här som Romulus och Remus diade varghonan och det var här som Roms historiska stadsgräns drogs 753 f Kr. Man vet att Palatinen varit bebodd på 800-talet före Kristi födelse, då man har funnit rester från järnåldersbosättningar.”, skriver Anne-Louice Dahlgren i Resa till Rom (2008) en utmärkt introduktion till staden (s. 28). Enligt legenden dödade Romulus brodern Remus innan han drog gränserna för staden som kom att bära hans namn. Som ganska ofta annars har grundarlegenden gemensamma beröringspunkter med historiska fakta.

Områdets har flera monumentala sevärdheter såsom Livias respektive Augustus palats samt resterna av den stora stadion, Stadio Palatino, som kejsaren Domitianus en gång lät uppföra för bland annat hästkapplöpningar.

Utsikten över Colosseum från Palatinos topp i det varma ljuset.

Augustus palats och Stadio Palatino.

Stadio Palatino från två olika vinklar.

Museo Palatinos svala byggnad bland palmer och cypresser. Ett äkta romantiskt landskap.

Själv blir jag emellertid lika tagen av den lilla och lätt förfallna kyrkan (eller kanske kyrbyn) på toppen av Palatino, en bit bort och omgärdad av en vild äng. Den känns som tagen ur en av de små och grå byarna någonstans i Toscana. Innanför dess tjocka murar och med tvättlinor uppspända mellan husen pågår någons vardagsliv, helt bortom sorlet från de hundratusentals turister som dagligen passerar i närheten.

Den lilla kyrkbyn på Palatinos topp för tankarna till Toscana. En fin omväxling mot alla de hisnande romerska ruinerna.

På vägen uppför kullen stannar vi till flera gånger och blickar ut över staden. Framför oss ett landskap fullt av kupoler och ståtliga krämfärgade byggnader, allt detta mitt bland palmer, cypresser och de vittförgrenade pinjeträden vilkas grönska är så mörk att den på långt håll ibland ter sig chokladbrun.

Jag kan inte låta bli att försöka fånga utsikten, stunden och den vibrerande värmen ens i en hastig skiss, men så bär jag också alltid skissblocket och pennorna med mig.