Kvinnliga författares verk har historiskt sett alltför ofta tolkats utifrån deras privatliv. Och i privatlivet sökte man efter detaljer som skulle förklara varför de skrev som de gjorde. Ett tankemönster som feministisk forskning i årtionden har försökt punktera, men som dröjer sig kvar. En kuvad dotter, en olycklig hustru, en dålig mor. Känslokall eller tvärtom besatt av lust. Lungsjuk, halt, ofrivilligt barnlös, manisk eller deprimerad. Naturligtvis torde författare i allmänhet ta inspiration ur vardagslivet, och inte sällan ur omvälvande händelser i sitt eget liv. Kvinnliga författare har dessutom ofta gjort det privata politiskt i strävan att föra upp könsfrågor på agendan. Det innebär dock inte att man får läsa in författarens personlighet i verket. Trots det kan än idag en kvinnlig författares privatliv överskugga hennes arbete när historien om hennes författarliv ska skrivas.

”OldThatch”, Buckinghamshire, England, en gång i Blytons ägo. Bild: MilborneOne (WikiMedia Commons)

Den sextonde januari visade SVT1 reprisen på den brittiska filmen Enid, en dramatisering av Enid Blytons liv, med Helena Bonham Carter i huvudrollen. Jag hoppades därför på att få en närmare bild av den lika berömda som konsekvent nedskrivna författaren till Fem-böckerna och den Pinocchio-liknande karaktären Noddy.

Inte för att jag är någon fantast; själv gick jag aldrig igenom någon Blyton-feber. Bortsett från några Fem-berättelser på film fick hon aldrig någon chans hos mig mot Frances Hodgson Burnett, Lucy Maud Montgomery, Edith Unnerstad, Astrid Lindgren, Tove Jansson, Babbis Friis Baastad, Mark Twain eller James Fenimore Cooper.

Som lärare på en universitetskurs i barn- och ungdomslitteratur hade jag dock Blyton som ett stående inslag på litteraturlistan. Lågt rankad av kritiken och länge negligerad av BBC har hon trots allt sedan sin debut varit en konstant läsarsuccé. Idag, fyrtiofyra år efter hennes död år 1968 och efter en viss nödvändig modernisering av innehållet uppnår hennes böcker fortfarande skyhöga upplagor.

Helena Bonham Carter är suggestiv som Blyton. Riktigt gripande, om än gestaltad med små medel, blir Blytons sökande efter bekräftelse och hennes emotionella kyla. Så även hennes väg in i demenssjukdomen i slutet av filmen och hennes sista försök att bemöta det förtal och den förakt som drabbar henne som massproducerande författare.

Till det yttre är Enid i sin helhet en välgjord dramatisering som till stor del tilltalar med sin visuella skönhet. Den karaktäristiskt varmbruna färgsättning och den lätta kornighet som så ofta vilar över brittiskt trettiotal på film ger den rätta känslan (få kan så äkta som britterna gestalta europeiskt trettio- och fyrtiotal i filmkonsten; tänkt Gosford Park, Gathering Storm, Brideshead Revisited eller Colditz, och nu senast Spies of Warsaw).

Någonstans mitt i filmen inser jag dock att berättelsen om Blytons författarliv tyvärr inte är mer än just den klassiska kliché som ofta drabbar kvinnliga författare. Författaren och hennes verk ses som oskiljaktiga – hennes inspiration kommer från det egna livet och dess mer traumatiska stunder. Hennes skrivande tolkas gärna som terapi och bekännelse.

Vi ska förstå att det egentligen är Blytons trassliga barndom, hennes minnen av faderns svek och hennes dåliga relation till modern som i vuxenlivet får henne att fly till barns fantasivärld och att ständigt söka en egen ”hemlig ö”. Hon förblir på sätt och vis ett slags evigt barn och dessutom är hon känslokall, egoistisk och stundom helt hänsynslös gentemot både maken Hugh Pollock och de två döttrarna Gillian och Imogen. De barnkalas som hon ger för sina små beundrare medan hennes egna barn får hålla sig till barnkammaren förstärker bilden av en infantil vuxen som på småbarns vis gillar att göra skojiga ljud vid maten och slicka skeden. Under de dryga trettio år som hade förflutit sedan hon lämnade föräldrahemmet och fram tills hon åter måste möta sitt förflutna har hon aldrig haft kontakt med vare sig modern eller småsyskonen. Svaret kan anas mellan raderna: hon hade både ett moderskomplex och allmänt svårt för nära relationer.

Så nu vet vi det: Blyton var en mycket komplex person (men vem är inte det?). Denna bild verkar bygga på memoarerna av Hugh Pollocks andra fru Ida Crowe, tillika på dottern Imogene Smallwoods kritiska bild av modern i självbiografin A Childhood at Green Hedges från 1989. Gillian Blyton ska ha gett en mer positiv bild av modern i förordet till systerns bok.

Är allt detta av någon vikt? I gengäld ger filmen ingen förklaring till hennes popularitet bland unga läsare. Inte heller framgår det att hon som kvinna placerade sig i en traditionellt mansdominerad genre såsom äventyrsberättelser och detektivhistorier. Jag är övertygad om att om Blyton någonsin hade önskat att skriva vilda västern-böcker hade de säkert sålt som smör…

Enid lämnade mig med många frågor. Vid tillfälle får jag nog ge mig i kast med Barbara Stoneys senast år 2006 uppdaterade Enid Blyton: The Biography (ursprungligen från 1974) i hopp om att få veta ur Blyton hittade den formel som gör att hon än i dag tilltalar unga läsare. I mitt eget barns fantasivärld samsas Noddy framgångsrikt med bland annat Lilla Anna, Mamma Mu och Kråkan, Dr. Brumm och Petsson – alltså det som räknas till kvalitetslitteratur för barn. Blyton må räknas som lågkvalitetsförfattare, men det gör hennes succé desto mer intressant.

Noddy har funnit sin plats i mitt barns fantasivärld…

Ursäkta en spontan och kanske lätt vanvördig association, men dagens tågolycka i Saltsjöbaden har något tragikomiskt över sig. Historien om städerskan som på småtimmarna råkade få ett tåg i rullning och kraschade in i ett flerfamiljshus är som tagen ur Dr. Brumm fährt Zug (”Dr. Brumm åker tåg”) av den tyske barnboksförfattaren och illustratören Daniel Napp.

Björnen Dr. Brumm drömmer om att bli en riktig tågförare. Tillsammans med sin vän, den lilla guldfisken kallad Kaskelotten (!) som alltid följer med i sitt akvarium, hittar han ett skrotat lok i en öde tunnel. Helt oväntat blir leken allvar när Dr. Brumm råkar få igång loket och sedan inte vet hur han ska bromsa. Han och Kaskelotten åker genom det vackra landskapet tills en riktig fara uppenbarar sig i form av en söndervittrad och för länge sedan avstängd bro. Dr. Brumms bekant, den elaka vesslan kallad Truten, slår larm om att tåget är på väg rakt mot bron. Kaskelotten tar över styret medan Dr. Brumm cyklar förbli tåget och i sista sekunden lyckas växla. Loket når aldrig fram till bron… men i stället kör det med full fart in i Trutens hönshus. Ingen blir skadad även om hönorna blir rejält chockade.

Dr. Brumm återvänder till sitt leksakståg – men han kommer snart fram till att han mycket hellre vill bli kosmonaut. Om inte annars så för att slippa hjälpa Truten med att röja undan det kraschade loket.

Boken ingår i Napps serie om den sympatiske men inte särskilt kloke Dr. Brumms triviala vardagsolyckor. I familjen räknar vi dem till stora favoriter; den tyska textens originaldialoger är lika tacksamma att animera som Jujja Wieslanders samtal mellan Mamma Mu och Kråkan. Såväl handlingen som Napps skickliga illustrationer genomsyras av en finurlig humor som kännetecknar barnlitteratur av hög klass. Personligen söker jag ofta tröst hos bra barnboksförfattare, särskilt hos dem som tar till denna slags surrealistiska humor för att kunna hantera tragiska händelser, sorg eller helt enkelt något som inte kan göras ogjort.

Besök gärna Daniel Napps värld på www.daniel-napp.de !

På Amazon kan du dessutom få en liten förhandsvisning av Dr. Brumm fährt Zug, (Thienemann 2010): http://www.amazon.co.uk/Dr-Brumm-f%C3%A4hrt-Daniel-Napp/dp/3522436520/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1358279011&sr=8-1

Författaren och kompositören Rousseau på ålderns höst. (WikiMedia Commons)

I eftermiddags visade franska TV5 Monde den fängslande dokumentären Histoire d’une passion contrariée från 2012 om musikens betydelse i Jean-Jacques Rousseaus liv och författarskap. Helt oplanerat fastnade jag för ämnet, även om den franska Upplysningen inte hör till mina främsta litteraturvetenskapliga intressen. Musikforskaren Nancy Rieben och journalisten Michel Djian har tagit fram en imponerande mängd källor som kastar nytt ljus över Rousseau som operakompositör och teoretiker, delar av hans konstnärskap som tydligen ofta hamnar i skuggan av hans berömda skönlitterära författarskap. Som musiker var han självlärd. Även skillnaderna i Rousseaus respektive kompositören Jean-Philippe Rameaus (1683-1764) sinsemellan helt olika syn på harmonins betydelse i musiken samt på operakonsten togs upp. Det känns som om fjolårets trehundraårsjubileum av Rousseaus födelse anno 1712 ännu inte har firats färdigt.