Gustav Klimt och skuggor över Wien

Gunnar Bolin i P1 Morgon i går morse om Wien som i år firar Gustav Klimts 150 års jubileum. Snart hamnar Bolin i en reflektion över mänsklighetens mest revolutionerande tekniska uppfinningar och därmed i Stefan Zweigs Världen av igår. För Zweig var de tekniska framstegen i slutet av 1800-talet – telefonen, tåget, elektriciteten, urbaniseringen – historiens mest omvälvande. Att han i skuggan av andra världskriget såg sin egen barndom och fin de siècles Wien som fulla av både trygghet och framtidstro var kanske inte så konstigt, glömmer Bolin tillägga.

Klimt trivialiserad – eller helt enkelt tillgänglig i vardagen…

Jody Shields mästerliga roman The Fig Eater (2000) är vår tids skönlitterära svar på Zweigs idylliska bild av sin barndomsstad. Som fiktion är den stark och suggestiv, väl förankrad i tidsenliga detaljer och lokalfärg. Här finns det österrikiskt- ungerska kejsardömet med sin blandning av olika traditioner, språk och religioner. Här finns också vitskepelser, ockultism och en dröm om det oförklarliga, allt personifierat av den ungerskfödda medelklassfrun Ersebeth. Och så Wiens borgerlighet med sina fladdrade solfjädrar, ovädrade salonger och sin bottenlösa sexuella förljugenhet. De sakta ökande trakasserierna av stadens zigenare, som de då kallades, är förstås tänkta att läsas som ett varsel om trettiotalets raslagar. Det känns som om det går en röd tråd mellan två sinsemellan så olika berättelser som Shields helt fiktiva Wienskildring och Elisabeth Åsbrinks dokumentärroman I Wienerwald står träden kvar.

…fast Mucha gör sig fortfarande bäst på smycken…

Men romanen klingar också märkligt samtida när den läses med dagens Ungern i tankarna.Tillbaka till Gustav Klimt. I sin hemstad Wien tävlar han med kejsarinnan Sissi om att vara stadens största turistmagnet. Den Klimtlitteratur man inte hittar i Belvederes museishop är nog inte utgiven. Motiv ur hans målningar pryder dessutom alla de stora och små standardiserade souvenirer som inte bär bilden av just den mytomspunna Sissi och hennes make Franz Joseph. Det vilar något ironiskt över detta missbruk av Klimts konst i form av teburkar, bokmärken, nyckelringar, shoppingkassar, paraplyer, muggar, skrivdon och schalar. Det var ju trots allt inte han, utan hans tjeckiske kollega Alfons Mucha som med sin manieristiska massproduktion var jugendstilens vandrande reklambyrå och en skicklig formgivare. Hans verk täckte allt från kyrkfönster och affischer till reklamskyltar, tändsticksaskar, tvålpapper och chokladförpackningar. Konstnären som köpman, en yrkesprofil som man inte ska förakta, lärde jag mig några år tidigare på en utställning med samma titel på Rembrandtmuséet i Amsterdam. Nu tycks Klimt ha slagit Mucha med en hästlängd som masskonsumtionens ikon. Och jo, jag har själv just köpt en Klimtalmacka för 2013…Hur som helst är Klimt lika mycket Wien som Wien är Klimt. I hans konst nådde jugend sin kulmen precis som i Joseph Maria Olbrich överdådigt dekorerade Secessionsbyggnaden (Vienna Secession Building) från 1898 med dess berömda klot täckt med bladverk i filigran. Inne i byggnaden som av Wienborna själva spefullt brukar kallas för ”det gyllene kålhuvudet” finns Klimts berömda Beethovenfresk från 1902 som numera har fått ett eget rum.