Ömsesidighet som installation. Efter Yoko Ono-utställningen på Moderna

Stockholm den femtonde september; Yoko Ono-utställningen på Moderna är inne på sin näst sista dag. Jag åker dit med familjen för att än en gång få se Onos variationer på sitt konstnärsmanifest Grapefruit förverkligas på museets stora väggar.

Moderna är ett museum som jag ofta åker till. För mig är Moderna ”zen”. De stora utrymmena, luftigheten och ljuset ger en känsla av tyst harmoni också vid största trängseln. Det är där, i den långa gången med de långa sofforna och de stora fönstren som mycket faller på plats. Kanske är det utsikten över den närmast japanska innergård som rimmar perfekt med ett stycke svenskt sextonhundratal. Texter som inom mig inte vill sig börjar sakta löpa framåt, knutar i almanackan löses upp och andningen saktar ner. Ska familjen med på en museihelg, står sig Moderna särskilt bra i konkurrensen. Förutom att ständigt överraska med sitt innehåll är museet med sin långa och rymliga handikapparkering strax till höger om ingången ett idealiskt utflyktsmål.

Tyvärr blir det inte som vi hade tänkt oss. Just den lördagen pågår ett av Stockholms alla oräkneliga maraton. Redan på Hamngatan fastnar vi i en milslång bilkö och vid första tvärgata svänger vi mot Operan och överger helt sonika bilen vid en trottoarkant. Runt omkring oss trängs avspärrningar, åskådarskaror och glada löpare. Återstår att med dottern i rullstol ta sig igenom massorna i Kungsträdgården och framför Nationalmuseet, mitt bland byggbaracker och tillfälligt upprivna trottoarer, och vidare över den delvis avstängda Skeppsholmsbron. Vad mäktar en liten rullstolsbunden människa mitt bland tusentals vuxna som kan springa, kan man tycka. Men jo, hon både kan och behövs, om inte annars så för att bli ett störningsmoment i en värld som tar den fysiska abiliteten och prestationen för givna. Människomassan öppnar sig för oss där vi går, om än inte utan att blickarna fastnar på oss med det slags ’klibbiga välvilja’ som Kristofer Hansson studerar i ”Mellan välvilja och förakt: en etnografi av kategoriseringar i staden” i nr 1-2 av årets lambda nordica.

Blickarna noterar vi numera enbart i ögonvrån. För länge sedan har vi nämligen låtit krångliga ord som ork, belastning och avlastning, plan, åtgärder och nätverk, livspussel, stöd och slippa blekna bort, som de långa vita pappersremsorna på Yoko Onos önsketräd utanför Moderna. De orden fick helt enkelt inte plats bredvid dotterns favoriter ”här” och ”nu”, ”glad” och ”tillsammans”.

Det blir en fin promenad. Solen är syrligt gul som en grapefruit och Skeppsholmen är insvept i ett tunt brittsommardis. Inne på museet vandrar vi bland videoskärmar (en stillbild över Lennons ansikte tycks beslöjad av samma slags dis) och ser på det av Yoko Ono initierade grupprojektet Search för the Fountain (finn en fontän du gillar, återvänd till den när du kan). Inne i utställningssalen hänger stora ark med Onos tankar. (”SOVSTYCKE II: Skriv ner alla saker som du tänker göra./Visa detta för någon./Låt honom sova åt dig tills du/slutar göra dem./Håll på så länge du kan.”)

Vid en av videoinstallationerna blir min dotter allvarlig. Konstnären sitter tyst i sin stol. På golvet framför sig har hon en sax. Folk från publiken får komma upp på podiet och klippa sönder hennes klänning, bit för bit, i tunna remsor. Och alla klipper försiktigt, med varsamma rörelser avlägsnar de bara var sin smal tygbit. För det är som om konstnären sade: ”Jag överlämnar mig åt er och åt den förändring som följer.” Ändå tycks hon behålla kontrollen över det som händer. En stillhet i blicken och en välsituerad kropp som i sin orörlighet jämställer alla kropparna i hela världen. Det är med hjälp av en total närvaro som förflyktigandet kan fångas.

Vid sextiden töms Moderna sakta. Dottern har redan fastnat för den rörliga ljusslingan som föreställer Picassos Minotaur i den mörka labyrinten på Picasso kontra Duchamp-utställningen. Bilden kommer och går, den både finns där och är omöjlig att behålla.

När vi hämtar bilen och parkerar den utanför ingången hör vi till de sista som sakta flanerar i korridorerna. Den ursprungliga planen att njuta av tystnaden och lugnet på museet förverkligas trots allt, om än för en kort stund.

[Egen installation 1: Finn en offentlig byggnad – ett museum, ett konserthus, en flygplats – som är hundraprocent handikappanpassad. Du gillar den. Gå dit så ofta du kan.]

I Yoko Onos verk finns både en reflektion över rörelsen och över den lilla tidens flykt. Hur kort är en sekund – och hur länge kan vi frysa in det korta, till exempel genom en upprepad eller utdragen handling, eller genom att mitt i en hetsig situation vara medvetna om den enskilda sekundens värde? Hur kan vi i tankarna bli ett med våra kroppar och ge dem en stillhet som både blir tung och talande?

Senare samma kväll vakar dotterns koncentrerade blick över mig medan jag släcker Facebook och Twitter, datorn och mobiltelefonen, läsplattan och radion. Tillsammans släcker vi världen. Den får pågå någon annanstans.

[Egen installation 2: Välj ett ansikte du älskar. Betrakta det så länge du kan. Låt världen sova åt dig medan du gör det.]

Gör om det så ofta du kan.

(”SOVSTYCKE II” citerat från Yoko Ono, Grapefruit, förlaget Bakhåll, Lund 2011, i översättning av Ulf Claësson.)