Min recension av Rowlings Den tomma stolen i UNT sammanföll nästan med kulturchefen Lisa Irenius reflektioner över begreppet medelklass. Lustigt nog är Rowlings nya roman just en samhällsskildring med en kritisk udd riktad mot medelklassen (i romanen den brittiska, men romanens lilla Pagford med sina självgoda invånare kunde ligga i vilket industriland som helst). DN-recensenten Johan Cronemans beskrivning av Den tomma stolen som en föga nyskapande roman med ”lite sex och lite våld” säger knappast någonting om laddningen i Rowlings medeklassvärld. Att två ungdomar ligger med varandra med eller utan kondom gör knappast romanen tryfferad med sex, i synnerhet när den historien används för att berätta något mycket viktigare. Just det brukar vara ett av kriterierna för en välskriven berättelse: något berättas för att det egentligen signalerar något mycket större och viktigare som läsaren ska reflektera över.

Enligt DN:s lilla blänkare dagen för romansläppet har romanen även på vissa håll kallats för ”ett 520 sidor socialistiskt manifest.” (28.11.12) Nja, det är väl att ta i, men Rowling lyckas med att göra en psykologiskt sett mycket spännande berättelse av några grundläggande samhällsfrågor: hur definieras klasstillhörighet, hur ska välfärden fördelas och var slutar samhällets ansvar för individen?

Förvisso är begreppet klass kodordet i romanen och udden riktas mot de gestalter som definierar sig själva som medelklass. Men även inom denna grupp låter Rowling några personer vara samhällsengagerade rättvisekämpar (den avlidne ledamoten Barry Fairbrother,  läkaren Parminder Javanda, kuratorn Kay Bawden) medan andra (Howard och Shirley Mollison, deras son Miles med hustrun Samantha med fler) personifierar en samhällssyn lika primitiv som levande; knarkare kan sluta knarka utan samhällets hjälp om de bara vill; slum är slum och för dem som födds där är deras plats en gång för alla given; en övergiven treåring vandrande längs vägkanten är alltid någon annans ansvar. Rowling leker skickligt med vår fallenhet för förhastade omdömen; läsaren hinner skapa sig en (ofta negativ) uppfattning om många av romanens personer innan de verkliga omständigheterna för deras livsval och beteenden rullas upp. Det hindrar inte att Rowling naket skildrar slummen med dess egna lagar och dess blandning av misstänksamhet och förakt för det övriga samhället. Hur nyskapande det hela är kan man diskutera (men hur nyskapande kan till exempel kommande svenska romaner om dagens fattig-Sverige bli efter Susanna Alakoski?)

I Den tomma stolen drar Rowling medelklassläsaren i biktstol. För handen på hjärtat: hur många villaägare blir lyckliga av att se flervåningshus i gråbetong växa fram på andra sidan om deras villastaket?

Vilken familj med ordnade förhållanden brukar förbehållslöst sluta problembarn som Krystal Weedon till sitt hjärta och glädjas åt ett sådant umgänge för sina egna barn?

Hur många grubblar dagligen över vilka resurser som ens egen kommun har till beroendemottagningar, jourhem eller härbärgen?

Hur många orkar se att grannen misshandlar sin fru eller att barn råkar illa ut i ett fosterhem innan en tragedi är ett faktum och en säljande skandal briserar på nyhetssidorna?

Rowling har lyckats kombinera spänning med frågor som definitivt manar till självrannsakan. Den tomma stolen är en mörk berättelse om klass och om att livet ofta går ut på att värna om ens eget välmående. Någon utopi finns definitivt inte här. Om den kan avfärdas som en ljummen dussinroman får läsaren naturligtvis själv avgöra.

Hurra! Hilary Mantel Har vunnit sitt andra Bookerpris! 2009 fick hon det för första gången för Wolf Hall, den oerhört suggestiva skönlitterära skildringen av Thomas Cromwell (1485-1540), en av Henry VIII:s närmaste män. Nu får hon det igen för uppföljaren Bring Up the Bodies, en roman om Anne Boleyns undergång  och Henrik VIII:s äktenskap med Jane Seymour samt om hans olyckliga efterföljande gifte med Anna av Kleve, vilket även blev Cromwells fall.

Härmed är Mantel den första kvinnan någonsin som har vunnit Bookerpriset två gånger, samt den första brittiska författaren som har gjort det.

Tudorepoken är inne, inte minst tack vare BBC:s påkostade och ledigt tolkade filmatisering för några år sedan som fortfarande visas runt om i världen. Men det är för Mantels egen skull som jag hoppas att vi snart ser båda romanerna i svensk översättning. Wolf Hall har redan dröjt alltför länge. Mantel är mästare på den psykologiska skildringen och på tidsenliga miljöer, allt i en enastående språkdräkt.

P.D. James När döden kom till Pemberley är en originell fortsättning på Jane Austens Stolthet och fördom. Den kommer lite före romanens tvåhundraårsjubileum som infaller i februari 2013 och är definitivt originalet värdig. Förvisso kan en deckarroman med Austens kända gestalter i huvudrollerna förvåna. Austen själv har ju prisats för att hon helt utan att skildra något våld i sina romaner kunde som i ett nötskal framställa både världens godhet och dess ondska. Dessutom har P.D. James valt att skriva en utpräglat manlig historia; det är Darcy, överste Fitzwilliam, George Wickham och en del andra män ur Austens originalberättelse som här helt överskuggar de kvinnliga gestalterna Elisabeth och Jane. Det har jag personligen lite svårt att acceptera eftersom Austens romaner utmärker sig för sina starka och handlingskraftiga hjältinnor.

James väljer att skriva in sig i en genre som är lika säljande som den är problematisk. Intresset för nyskrivna fortsättningar på bästsäljande romaner bottnar i vår önskan att få veta ”hur det gick sedan”. Just ”sedan” är nyckelordet för många läsare, som om berättelsens värld, eller för all del dess sanna ”slut” existerande oberoende av romanen och bortom dess sista mening.

”Tror du att hon gifte sig med honom till slut?” och ”hur gick det med det lilla barnet som det inte sägs något mer om?”, hör jag ibland en och annan läsare undra efter en avslutad läsning. Vid sådana tillfällen känns det smått hänsynslöst att försöka förklara att det i fiktionen inte finns något ”sedan” eftersom romanens värld varken går att ändra eller att förlänga efter att författaren satt punkt för sin historia. Möjligen kan författaren själv ha tänkt sig en fortsättning som först långt senare ser dagens ljus, som fallet nyss var med Lucy Maud Montgomerys The Blythes Are Quoted , för första gången publicerad 2009.

Moderna fortsättningar på berömda romaner som P.D. James deckare är ett slags ”interaktiv läsning”. I motsats till de läsare som deltar i utformningen av en cyberroman kan dock författaren till en fristående fortsättning inte påverka originalberättelsen utan enbart hitta på personernas vidare öden. Dessutom behåller författaren den exklusiva rätten till att ensam använda ursprungsverket som hen önskar. Men fortsättningen ger de redan kända romanpersonerna ett nytt liv. Den förser dem med tankar, handlingar och motiv som i praktiken kan förändra läsarens bild av ursprungsverket – även retroaktivt – om detta filtreras igenom en modern fortsättning skriven av en annan författarpersonlighet.

Hos P.D. James är projektet att göra något nytt av en världskänd förlaga en litterär lek på hög nivå. När döden kom till Pemberley vill jag kalla för en psykologisk deckarroman. Där finns en mordgåta, men frånsett den dramatiska händelse som utlöser den är handlingen lågmäld och koncentrerad till huvudpersonernas reaktioner på det som hände. Elisabeth Bennet, gift med Fitzwilliam Darcy och mor till två söner, är härskarinna på Pemberley. Jane och Mr. Bingley bor lika ståndsmässigt på godset Highmarten inte långt därifrån. Läsaren får sig deras liv snabbt rekapitulerade: P.D. James skapar skickligt en illusion av kontinuitet; den inre logiken i händelseutvecklingen hos Austen fortsätter att gälla, som om det som händer i När döden kom till Pemberley faktiskt hade förebådats i Stolthet och fördom. När läsaren hinner bekanta sig med familjen Darcys liv och återse Darcys syster Georgiana, den gamle Mr. Bennet och översten Fitzwilliam, flyttar P.D. James sina figurer ett steg framåt, som pjäser i ett schackspel. Kvällen före den årliga ’Annes Bal’ på Pemberley anländer plötsligt en hysterisk Lydia Bennet, familjens svarta får och maka till den hos Darcys portförbjudne George Wickham, med nyheten om att Wickham och kapten Denny försvunnit i Pemberleys skogar. Den kropp som man kort därefter hittar där leder till en mordutredning. Här är romanen en detaljerad skildring av en rättegång, allt i brittisk sent 1700-talsanda. PD James ger Austens romanfigurer om inte ett nytt så i vart fall ett annorlunda liv, samtidigt som hon skickligt knyter an till både tidsandan och psykologin i Austens Stolthet och fördom och Persuasion (jo, några av dess personer dyker också upp i bakgrunden till denna deckarhistoria). Mitt i allt detta finns BBC-filmatiseringen av Stolthet och fördom från 1996 som definitivt har givit Austens och nu P.D. James romanfigurer ansikten.

Läser man romanen i original syns det tydligt att P.D. James har valt att ligga nära både Austens språk och hennes berättarrytm. I den svenska översättningen går tyvärr mycket av detta tyvärr förlorat, tycker jag. Översättaren har inte förmått återge P.D. James sätt att imitera Austens tidstypiska prägel och den fjärilslätta skönhet med vilken P.D. James konstruerar många av romanens dialoger och inre monologer. Att läsa originalversionen (Death Comes to Pemberley) är därför att rekommendera för den som njuter av engelskan hos både Austen och P.D. James.