I morgon recenserar jag Linda Skugge och Sigrid Tollgårds pinfärska roman 1989 i UNT. Två kulturhistoriska essäer är dessutom på gång. Tillsammans med en studentgrupp har jag just haft en intressant diskussion om IT och framtida lärande, ett ämne som tyvärr allt oftare presenteras som att IT-användningen och den tid vi tillbringar i olika nätmiljöer leder till en marginalisering av skönlitteraturen. Men är det verkligen så rent generellt – och hur definierar man i så fall skönlitterär produktion? Såväl Magnus Perssons Varför läsa litteratur? Om litteraturundervisningen efter den kulturella vändningen som den av Mikael Alexandersson och Thomas Hansson redigerade Unga nätmiljöer. Nya villkor för samarbete och lärande (liksom många andra didaktikhandböcker med dem) gör samma fel; de bygger upp en motsättning mellan vår läsning av skönlitteratur (underförstått i bokform) och vår internetanvändning. Jag drar genast fram två studier ur bokhyllan: Petra Söderlunds Bokringen – läsarnas navigatör på Internet. Om böcker och läsning på 62 nätplatser från 2002 samt Anna Gunders avhandling Hyperworks. On Digital Literature and Computer Games från 2004. Båda studerar på var sitt sätt hur internet bidrar till ny slags läsning, till utbyte av läsaromdömen respektive till läsarens medverkan i skapandet av litterära verk. Mitt favoritkapitel hos Gunder är ”Berättelsens spel: Berättarteknik och ergodicitet i Muchael Joyces afternoon story” (s. 51-154 i Hyperworks).
Mitt eget rum
Läste din recension av Linda Skugges 1989 i UNT i morse. Bra skrivet, men är det inte en deckare egentligen? Du skriver ”psykologiskt drama” eller något i den stilen. Vad grundar du det på?
Hej Yazzz93! Det stämmer att intrigen i Skugges och Tollgårds roman i princip är ett slags deckarhistoria. Två mord (eller kanske ett försvinnande och ett mord) som efter att det andra inträffar visar sig på något sätt höra samman och bottna i mörka konflikter från för länge sedan. Men egentligen handlar romanen om en mängd olika personer som måste göra upp med sitt förflutna för att kunna bli hela igen och för att förmå ta vara på sina liv. Det är de psykologiska konflikterna som enligt min mening är viktigast. Romanen kretsar kring vilket ansvar som människor har både för sitt agerande mot andra och mot sig själva. Men man kan även omvänt hävda att klassiska deckare är psykologiska skildringar eller ibland familjedramer; det är ibland svårt att komma med precisa gränsdragningar och definitioner i fiktionen, och det behövs inte alltid heller.
Jag har börjat läsa 1989 nu. Den verkar spännande, men ibland vet man inte vem det är som talar. Men det kanske är meningen? De läsande systrarna Gunnel och Majken gillar jag bäst. Majken säger någonstans att hon har Tourettes syndrom. Jag blir glad att de har en romanfigur som har en neuropsykiatrisk diagnos. Det skrivs på tok för få romaner om människor med funktionsnedsättningar där inte själva diagnosen står i fokus, tycker jag. Och som du skrev så är det också en roman om att läsa romaner. Originellt! Tack hur som helst för din recension. Du fick mig att läsa boken!
Det var roligt att höra! Och jo, jag håller helt med dig; funktionsnedsättningar skildras sällan som en naturlig del av mångas liv. Bland annat därför gillar jag personligen Skugges och Tollgårds roman.