Där man skrotar bildningsbegreppet skrotar man skolan.

Dagens huvudnyhet i DN är den polska skolans sensationella kliv uppåt i Pisamätningen. För den som redan för några år sedan hörde att Polen i europeiska jämförelser placerade sig högt i fråga om matematikkunskaper är det föga förvånande. Men sådant rapporteras det inte om i våra medier där intresset för  Polen, Tjeckien och Slovakien i praktiken är ytterst fragmentariskt.

Förvisso pågår det en högljudd intern diskussion i Polen om att elever i allt större utsträckning läser för tenta- och testresultat, om att glipan mellan ytliga kunskaper och bildning blir allt större och om att läraryrket har så usla villkor att det sakta förvandlas till en sysselsättning för dem som inte kan något bättre. Den mönsterskola som förekommer i DN:s artikel, liksom den i Warszawa som Maciej Zaremba nämnde i sin serie om den svenska skolan, är just mönsterskolor. Också i polska skolor finns såväl utmärkta som usla lärare, såväl god som dålig ledning och miljöer med såväl högt som lågt till tak. Liksom överallt annars beror mycket på den enskilda rektorn och de enskilda lärarna. Den polska skolvardagen kan annars vara trist: skolor där elever pressas och hotas av andra elever, skolor där killar kränker tjejer med att filma dem och lägga ut filmerna på nätet, skolor där lärarkåren har noll makt eller de där knark säljs precis bakom husknuten. Hur det är med kommunernas stöd till de svagaste eleverna och till elever med särskilda behov vore också intressant att veta, ty de röster som hörs vittnar om resursbrist och missnöje. Polen är på många punkter ett ultraliberalt samhälle där individen helt enkelt måste klara sig själv och där mycket av omsorgen om de svaga vilar på deras närmaste.

Jag får höra av bekanta att ungas kunskaper förytligas precis som här i Sverige; om jag tidigare i höstas stupade på att använda uttrycket ”Pandoras ask” inför några andraårsstudenter i svenska (och således blivande modersmålslärare!) så hörde jag precis att polska ungdomar alltmer sällan förstår uttryck som ”Sisyfosarbete” eller ”Akilleshäl”. Sedd i ett längre perspektiv bygger dock den polska skolan  på ideal som vi i Sverige helt medvetet har avskaffat, nämligen på övertygelsen om att råplugg, faktainhämtning och strävan efter en både djup och bred allmänbildning är grundläggande för individens utbildning. Så var den polska skolan även före regimskiftet 1990. Det är inte att förglömma att många av de lärare som idag bidragit till de imponerande resultaten är i 40-50 års åldern och har sin gedigna ämnes- och lärarutbildning från den tid som i Sverige nästan uteslutande omtalas som kommunismens stumma och mörka töcken. Men det var faktiskt under det kommunistiska åttiotalet som en polsk gymnasieelev på ett statligt gymnasium var tvungen att kunna både Bibelns berättelser och den grekiska och romerska mytologin utantill för att få godkänt i modersmålet. Det var då som tjocka universitetsluntor och språkets och litteraturens historia kunde på många gymnasier tvingas på förstaårselever. Det var då som de högst rankade gymnasierna i storstäderna hade både grekiska och latin på schemat, och där en del av dem samarbetade med universitet för att skapa högskoleliknande undervisningsmiljöer för de mest ambitiösa eleverna. Detta bland annat eftersom den polska humanistiska bildningen på gott och ont var, och fortfarande är, fast förankrad i Medelhavskulturen som ses som den europeiska kulturens gemensamma vagga. Idag kan jag undra hur pass väl som den polska humanismen följer den förändrade synen på begrepp som världslitteratur, mångkulturalism och kanon, men det varierar säkert beroende på nivån i enskilda skolor och på undervisningens förankring i aktuell forskning. Det varierar också bland landets intellektuella och kulturskribenter.

Dagens Polen präglas tyvärr av både en djupt rotad gräsrotsrasism och av xenofobi, något som man inte bör glömma att påpeka på tal om landets nu så spektakulära skolresultat, för någonstans brister det trots allt i den grundläggande humanistiska fostran. Kanske har den utbredda främlingsrädslan inte enbart att göra med att Polen knappast har någon invandring att tala om utan delvis är det traditionella bildningsidealets trista baksida, där det egna och trygga är lika med det västerländska, medan det som faller utanför ramarna för vad vi definierar som västerlandet känns främmande, svårbegripligt och hotfullt, eller i bästa fall totalt ointressant.

En av hemligheterna bakom de goda sidorna av det polska skolsystemet är hur som helst att begreppen bildning och finkultur aldrig har devalverats. Där vi svenska intellektuella gärna ser begreppet bildning som farligt elitistisk och i jantelagens namn hellre klappar folk i huvudet med ”du duger som du är”, ses strävan efter utbildning och intellektuella resurser i det polska samhället tvärtom som demokratisk; de som klarar av skolsystemet kan och bör bli välutbildade människor. I ett så djupt liberalt samhälle som Polen talas det ofta om att var och en är sin lyckas smed. För jo, synen på den enskilda människan och hennes ansvar för sitt eget liv har hos den enskilde polacken alltid varit djupt individualistisk, en individualism som i några decennier paradoxalt nog fick ytterligare näring av kommunismens bestraffande syn på individens skulder och skyldigheter.  Förvisso har utbildning som livsmål enligt årliga mätningar åkt ner på listan över polackernas livsdrömmar men den utgör fortfarande ett starkt symboliskt kapital bland de välutbildade själva och i intellektuella kretsar. Förr var bildningen ett sätt att bjuda politiskt motstånd och att skapa sig enklaver för fri tanke. Idag är den en reaktion på den kommersialisering som genomsyrar samhället och på den tyvärr rätt utbredda övertygelsen om att man är det man äger. Efter nittiotalets blinda strävan efter materiellt välstånd har nya livsstilar fått fäste just bland storstadsintellektuella: ekotänkande, drömmen om att arbeta mindre och ha mer tid för sina närmaste och en tydlig protest mot reklam och masskulturens kommersiella sida. Det är också bland de intellektuella och som feminism och hbtq-rörelsen, om än starkt motarbetade inte minst av den katolska kyrkan, har fått fotfäste i det polska samhället.

Bland polska intellektuella som bär upp diskussionen om bildning och skolans roll räcker det  inte med vårt så ofta förekommande självkritiska – och i verkligheten djupt hycklande –  ”Nåja, själv läser jag förvisso Wittgenstein, men det betyder egentligen inte så mycket; håll dig till dina Harlequins, om du vill, det är lika mycket värt det.” Vi vet ju att det inte är lika mycket värt det, eftersom bildning ( i bemärkelsen förmågan till analys och kritiskt tänkande) och demokrati faktiskt får näring av varandra. Även om bildning inte alltid  – men rätt ofta – ökar chansen till tolerans för det nya och främmande så gör bristen på densamma definitivt inte det. Ligger inte en del av hemligheten bakom Sveriges folkhemsbygge under 1900-talet i det förra sekelskiftets breda folkbildningstradition? Dessutom blir våra diskussioner i ämnet bildning ofta skeva, eftersom de bygger på en falsk motsättning mellan kulturgenrer och typer. För det första är chansen större att den som till vardags klarar av Wittgenstein också ibland läser Harlequins eller deckare än att den som enbart läser Harlequins någonsin kommer att törsta efter Homi Bhabha, Susan Sontag eller Simone de Beauvoir. Den som lyssnar på Gustav Mahler eller Arvo Pärt kan faktiskt uppskatta dansbandsmusik, medan den som är uppvuxen med att enbart lyssna på den senare i kommer med mindre sannolikhet att någon gång i livet vilja lyssna på Haendel.

Men vad viktigare är – genrer som oftast åberopas som motsatsen till högintellektuell litteratur är sällan monolitiska. Både inom deckargenren och inom underhållning går det att hitta både intellektuella och tämligen enkla berättelser, där de förra vidgar våra vyer och de senare endast lämnar en fadd smak efter sig. Vem kan idag på allvar hävda att Agatha Christie inte är intellektuell lektyr? Hip hop av hög klass kan faktiskt vara en lika intellektuell underhållning som Mahler och Pärt, men det är för den skull klart värt att känna till båda, en synpunkt som ofta gör en impopulär just i intellektuella kretsar. Så medan vi akademiker och intellektuella glatt en efter en sågar av de grenar som vi sitter på bör vi betänka att vi därmed både sänker oss själva och det svenska skolsystemet.

Är den medvetna och hungrande bokläsaren snart ett minne blott? Bild: Dirk de Bray alt. Salomon de Bray, Book and Picture Shop , penna och brunt bläck på papper, Rijksmuseum Amsterdam.

 

…Och så var det första advent igen…

Så var det dags igen. Jag har precis hunnit skriva en krönika om Doris Lessing, recensera Charlotte Rogans Livbåten, gå igenom några brevmappar på Kungliga Biblioteket, delta i ett seminarium på temat ”1914” och börja planera för några andra kortare skrivprojekt vid sidan om de stora pågående innan första advent stod för dörren. Som jag skrev förra året är jag alltid kluven mellan att å ena sidan vilja ha kvar traditioner och å den andra ständigt drömma om förnyelse. Detta inte minst i de små detaljerna. Årets adventsljusstake blev således lite annorlunda än den från förra året om än på samma tema.

Årets adventsljusstake blev fyra blockljus på en bricka prydd med handmålade keramikkulor från den kända keramikfabriken Boleslawiec.

Numera tycker jag att julen mest är en onödig broms i tillvaron och att jag inte riktigt har tid med alla dessa ritualer som gör julhelgen så på förhand regisserad och förutsägbar. Något av magin finns dock kvar, även om handeln och reklamen för länge sedan har devalverat begreppet ”en magisk jul”. För mig är julens charm i första hand lika med det som spontant kommer upp i minnet från barndomens jular; doften av silvergran och kåda, den metalliska lukt som glaskulor alltid lämnade på fingrarna när man packade upp dem ur deras årslånga dvala, handgjorda änglar av vit kartong och bomullsvadd med söta gammaldags bokmärken till ansikten eller silkespapper som blev klibbigt av lim när det på vässa blyertspennor rullades till så kallade igelkottar…och mycket mer. Doften av mjukpepparkaka smälter för alltid samman med vissa julvisor. Juldagen är för alltid vigd åt olika filmatiseringar av Dickens En julsaga. Den är för mig en lika oumbärlig ingredies i julfirandet som julgranen. Julen är överlag det filmiska berättandets helg för mig; det var just under barndomens julhelger och jullov som  de största Hollywoodklassikerna kom in i mitt liv för att stanna. Säg jul och jag tänker Audrey Hepburn i My Fair Lady, Rita Hayworth i Gilda, Marilyn Monroe i Prinsen och balettflickan, Fred Astaire i Värdhuset Fritiden, och Ingrid Bergman i Casablanca.  Där någon annan förmodligen tänker på Kalle Anka minns jag En Amerikan i Paris, Borta med vinden och åtskilliga gamla westernfilmer med Gregory Peck.

Det finaste med advent är kanske att som amatörflorist få släppa loss fantasin. I år får vitt och silver dominera över de varma färgerna. Melankoli har nämligen också sin charm och sin givna plats i advent.

Julrosor och echeveria är numera mina stora julfavoriter. Här i några redan rostiga hinkar, fotograferade i gryningen.

Sju dagar med litteratur.

Hur långt räcker en författarträff? Hur långt räcker en sju dagars litteraturfestival? När jag under höstlovet besökte Krakow råkade jag landa lagom till Conrad Festival, Polens största litterära begivenhet uppkallad efter den i Krakow uppvuxne Joseph Conrad, som i år ägde rum mellan den 21 och den 27 oktober.

Paneldebatter, skrivverkstäder, slampoesiaftnar och författarträffar varvades med filmpremiärer och venissage.Till de inbjudna hörde bland annat Anne Applebaum (som kom i samband med lanseringen av den i Polen just utgivna Järnridån), historikern Marci Shore som höll årets Conradföreläsning, vår egen Åsa Larsson, den marokanske författaren Tahar Ben Jelloun, irakiske Houshand Asadi, amerikanske Tom McCarthy samt en hel isländsk författardelegation med Yrsa Sigurðadottir och Hallgrímur Helgasson. Ett stort antal paneldebatter och föreläsningar om litteraturen som ”det perfekta mediet” (festivalens tema i år), om litteratur och politik, om skrivande, prosa, poesi, stilistiska uttrycksmedel och litteraturens roll i dagens oroliga värld leddes av polska litteraturkritiker och forskare.

Under en hel vecka närmast sprang jag mellan de olika evenemangen. Jag hann bland annat med utdelningen av The Goncourt List: The Polish Choice 2013 på Institut Français, ett pris som årligen delas ut av studenter i franska vid olika polska universitet och som i år gick till Joy Sormans roman Comme une Bête. Mina vandringar på stadens konstutställningar ledde mig också till den till festivalen knutna Max Ernst-utställningen på Krakows ultramoderna Manggha Japanska Centrum. Återseendet med surrealisten Ernsts grafik sammanföll på ett mirakulöst sätt med mitt arbete på Deborah Levys surrealistiska Simma hem, ett recensionsuppdrag som hann ikapp mig så snart jag hade satt min fot på Krakows flygplats. Utan Ernsts och hans teckningar till Levis Carroll hade nog Levys text aldrig öppnat sig för mig som den gjorde…

Det var onekligen en uppfriskande litterär upplevelse som till fullo kompenserade litteraturdagarna på Moderna som jag tyvärr gick miste om.

Det bör dock nämnas i sammanhanget att Conrad Festival arrangeras av staden Krakow i samarbete med den katolska intellektuella tidskriften Tygodnik Powszechny (”allmänna veckotidningen”), vars grundläggande världsbild jag inte delar även om jag respekterar dess roll i det polska kulturlivet. Förvisso hade festivalen ingen som helst kristen prägel utan var ett exempel på ett högstående intellektuellt  tankeutbyte över gränserna, men samtidigt speglade den det konservativa draget i den polska finkulturen som bland annat med framgång odlas av  tidskriften. Polens katolska intellektuella spänner  från å ena sidan trogna anhängare till den katolska kyrkans värdekonservatism till å den andra kyrkans starka kritiker och reformister, vilka ofta just läser TP och stödjer organisationen De katolska intellektuellas klubb. Båda grupperna tycks dock ha en gemensam nämnare: en inom den polska kultureliten fortsatt djupt rotad konservativ könssyn och en lika konservativ syn på finkulturen.

Festivalens panel med titeln Dissappearing Circles med de kritikerrosade författarna och feministerna Sylwia Chutnik, Kaja Malanowska och Zoska Papuzanka var ett utmärkt exempel på det sistnämnda. Panelen hade  beskrivits som en diskussion om huruvida ”feministisk prosa” (OBS! arrangörernas eget citationstecken) var en tom kategori idag (ja, här får jag lust att flika in ett ”OBS”! också). Även Kvinnliga författares villkor skulle ha diskuteras. Tyvärr lyckades diskussionsledaren, den tydligen framstående kritikern Przemyslaw Czaplinski från just den katolska tidskriften TP diskutera ett flertal aspekter av prosa, skrivande, reception, mimesis m.m. dock utan att ens antyda begreppet feminism eller nämna kvinnliga författares villkor överhuvudtaget. Om det främst var ett exempel på det konservativa draget i den polska finkulturen, där föreställningen om ”objektiva” värderingar bortom könsnormer lever kvar, eller en medveten strategi från diskussionsledaren som helt enkelt inte kunde axla ämnet feminism är inte lätt att veta.

Att veckan för min del blev både ’överlitterär’ och hektisk berodde även på att festivalen sammanföll med Krakows årliga bokmässa – och med andra och fristående litterära evenemang. Ett av dessa blev en särskilt fin upplevelse, nämligen författarträffen med  Jonathan Carroll, den flerfaldigt prisbelönte amerikanske författaren till bland annat The Land of Laughs, Sleeping in Flame, Kissing the Beehive och The Wooden Sea. På de något suddiga bilderna ovan har jag i tränseln lyckats fånga Carrolls boksignering. På den första till vänster syns hans översättare som även vid behov tolkade samtalet under kvällen.

 

Carroll som är fast bosatt i Wien men skriver på engelska har tydligen starka band till Krakow. Som fantasyförfattare med dragning till det mystiska är Carroll omåttligt populär just i Polen. Mitt besök sammanföll med lanseringen av den polska översättningen av hans senaste roman, Bathing the Lion, den första efter hans mångåriga tystnad. Författarträffen på kvällen fredagen den 25 november var på engelska och även om frågorna från publiken inte var så värst originella (vad svarar man exempelvis på frågan ”är det svårt att skriva en roman?” som man dessutom måste ha hört vid så gott som varje framträdande?), var det spännande att höra Carroll berätta om arbetet på den senaste romanen. Stämningen var dessutom supertrevlig, trots trängseln – Krakows äldsta bokhandel Matras, tydligen grundad så tidigt som 1610, är idag en både modern och ombonad mötesplats för litteraturälskare och intellektuella.

Denna författarträff var pricken över i:et under denna så fullspäckade litteraturvecka. På det hela taget kommer minnet av dessa sju dagar att räcka långt…

 

En helt vanlig arbetsvecka.

Vad är en helt vanlig arbetsvecka? För min egen del är det en vecka då jag ostört kan tillbringa arbetstimmarna framför datorn eller vid ritbordet. Efter flera veckor av intensiv studentundervisning tar jag upp mitt vanliga liv igen och öppnar filer som legat i dvala över sommaren. Min recension av Arnborgs Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart publicerades igår och under tiden har jag (äntligen!) gått tillbaka till Abeniusboken samt andra kortare och sedan i maj övergivna projekt. Nu gäller det att återigen börja boka in arkivbesök, välja litteratur för recensioner och planera för kommande essäer. Efter en intensiv skrivdag är det skönt att gå ut och möta hösten i trädgården. Vissna sommarväxter får göra sorti, de första fallna löven krattas och lökar sätts i jorden. Årets kastanjer har plockats, vilket för mig är ett slags höstritual. Denna höst kommer de tyvärr inte från kastanjeträdet vid Humanisten i Göteborg, eftersom jag än så länge inte har lyckats fly ens för en dag till min favoritstad och mitt favoritkvarter Lorensberg. I stället har de i all hast plockats under det stora kastanjeträdet nedanför Uppsala slott, på stigen längs med Botaniska trädgårdens norra staket, där jag nästan dagligen passerar på väg mot Carolina Rediviva.

Höstens kastanjer har plockats utanför Botaniska trädgården i Uppsala, på väg till Carolina Rediviva.

 

Ett lika glädjande som självklart val.


Det blev Alice Munro. Jag hörde ingen ropa ”äntligen!” i Börshuset, men det var så jag personligen kände, både på gott och ont. På gott – eftersom Munro länge har varit en så självklar kandidat att en ännu längre väntan hade ofrånkomligen ökat på känslan att priset har förmågan att skjuta förbi självklara mål. På ont – eftersom priset brukade förr vara förknippat med överraskning och minuterna innan pristagaren offentliggörs brukar jag fortfarande hoppas på att Akademien hittat ett fullkomligt oväntat namn. En poet från en bortglömd ö i Västindien som skriver på någon lokaldialekt, en nittioårig moldavisk kvinnlig novellist som hittills bara har lästs i sin hemby eller något annat lika modigt val. denna överraskningseffekten kommer att försvinna helt om Akademien under de närmaste åren skulle komma att i tur och ordning pricka av alla de högoddsare som varje år dyker upp i tidningarnas spekulationer: Oates, Atwood, Roth, Adonis med fler.

Veckan som gått har som vanligt före utdelningen av litteraturpriset varit hektisk och full av spänning. Ungefär två veckor innan börjar tidningarnas kulturredaktioner ha hög beredskap. Medan läsarna serveras spännande presentationer av möjliga vinnare och lika spännande gissningar förbereder sig kritikerkåren på alla möjliga alternativ. Frågan uppstår alltid vilka möjliga vinnare som man själv kan tänka sig att skriva en större presentation av – och här börjar för min del det hektiska arbetet innan. Också de författarskap som jag på stående fot är beredd att skriva om måste ”dammas av” och tänkas igenom på nytt. Skönlitterära verk står ju inte still i tidsflödet, deras innehåll blir tvärtom hela tiden till på nytt i en föränderlig värld. Såväl innehållet som deras plats i litteraturen måste läsas både i förhållande till allt som förflutit sedan de skrevs och till vårt eget nu.

För min egen del når beredskapen sin höjdpunkt några timmar innan priset offentliggörs och det är en otroligt trevlig spänning. Någon minut efter att pristagarens namn blivit känt rinner spänningen av om huvudpresentationen av denna inte låg just på mitt bord. I samband med årets vinnare Alice Munro som ägnades en utförlig presentation av författaren och kritikerkollegan Anna Ehn bestämde vi att jag enbart skulle bidra med tre lästips, vilket alltid är en mycket personlig författarpresentation. Mina personliga möten med Munros kortprosa kommer inte att förändras; hennes samlingar fyller redan min läsplatta och läses om och om igen. De möjliga priskandidater som jag själv höll högst beredskap för kunde än så länge gå i ide; bokhögarna skingrades snabbt för att fram tills Nobelberedskapen ökar igen ingå i andra bokkonstellationer.

Dagen efter vidtog arbetet med recensionen av Beata Arnborgs Kerstin Thorvalls biografi Uppror i skärt och svart som jag just i början av veckan har ombetts att recensera. En otroligt hektisk vecka för den som just har lovat sig själv att nu, banne mig, ska jag bara skriva tills jag blir klar…

Efter bokmässan.

Årets bokmässa i Göteborg var ett manifest för läsningen, vilket närmast är en klyscha med tanke på att mässan i grunden har ett kommersiellt syfte och att det är årets bästa tillfälle för författare, bokförlag och litterära institutioner att saluföra litteratur under tung mediebevakning. I år var lästemat dock i sig ett slags manifest i en tid av alltmer alarmerande rapporter om alltmer försämrade språkkunskaper respektive läs- och skrivfärdigheter hos både skolelever och universitetsstudenter.

Det bästa sammanfattningen av bokmässan blev för mig Patrik Hadenius manifest ”Läs så att det syns!”, publicerat i DN lördagen den 28 september. Själv är jag inte alltid beredd att försvara pappersboken och papperstidningen gentemot de digitala dito. Det har aldrig tidigare varit så enkelt som nu att låna böcker digitalt på bibliotek, inte minst i e-bokform. Och det är inte minst tack vare den IT-teknik som av många humanister fortfarande ses över axeln som Bokmässan har blivit tillgänglig för många fler i form av interaktiva livesändningar.

Hadenius manifest har dock en klar poäng. Den som offentligt läser en trycksak lämnar inte utrymme för tvivel om vad hen sysslar med, medan läsning i mobilen eller surfplattan kan tolkas som att man kanske spelar spel eller lägger en patiens, vilket urholkar budskapet. Och manifesterande läsning behövs i en tid då inte minst många av oss humanister alltför okritiskt om än i bästa välmening har bidragit till att devalvera begrepp som kvalitetslitteratur, beläsenhet och intellektuellt kapital. (Men visst förändras såväl innebörden i dessa begrepp över tid som vårt sätt att använda dem i samhällsdebatten, vilket gör att de kräver ständig granskning och definiering).

Läs så att det syns! Hemma syns det alltför väl på alla oordnade bokhögar. Låt oss som ständigt läser manifestera det offentligt.

I år var bokmässan tänkt att gå i den rumänska litteraturens tecken. Uppdagande av Skånepolisens register över romer dagarna före bokmässan gjorde dock att den i lika hög grad kom att präglas av ett helt annat tema, nämligen den antiziganism som lever kvar i samhället. Paradoxalt nog flöt också mässans viktigaste samtalsteman samman: den rumänska litteraturen tillät oss inte att glömma dagens Rumänien där romerna hör till de fattigaste och de mest utsatta. Registerskandalen tvingade oss att bli varse de fördomar mot romer som ständigt gör sig påminda runt om i Europa. Och sist men inte minst: läsandets betydelse för vår kännedom om världen och om hur våra egna föreställningar konstrueras.Utan en beläsenhet som utrustar oss med många litteraturreferenser och utan förmågan till breda jämförande läsningar mellan dessa kan vi inte heller genomskåda skönlitteraturens onda sidor, som när den präntar in både bedrägligt exotiska och skrämmande bilder av ”de Andra” i oss. Som Björn Wiman påpekade i lördagens DN Kultur, har många skönlitterära gestaltningar av romer bidragit till de både fascinerande och djupt föraktfulla föreställningar om ”zigenaren” som har präglat Europas bild av romska kollektiv. Viktor Rydberg, August Strindberg, Ivar Lo samt kompositören Verdi får samtliga en släng av sleven i Wimans träffande genomgång av litterära fantasier om romer..

Idag publicerade bland annat några av mina forskarkollegor från Hugo Valentin Centrum i Uppsala en stark debattartikel på DN Debatt   med anledning av registerskandalen.

Som av en slump började jag läsa Eva F. Dahlgrens mycket personliga roman Min farfar var rasbiolog (2012) precis när avslöjandet om Skånepolisens register briserade i media. Dahlgrens bok hade jag länge haft på min privata väntelista och nu kunde den inte komma mera lägligt. Hennes uppgörelse med det tidiga 1900-talets rasforskning vars idéologiska bagage gör sig påmint i vår egen tid borde vara obligatorisk läsning på gymnasienivå. På sin upptäcktsresa genom biologen Ossian Dahlgrens liv gräver sig hans sondotter Eva F. Dahlgren igenom privata brev och familjens minnesbilder. Spåren leder bland annat till Herman Lundborgs och Rasbiologiska institutets länge spärrade papper i Carolina Redivivas källarvalv. Det här är en berättelse om en källforskning man gärna önskar att man fick slippa, om det inte vore så att det mest ohyggliga endast kan oskadliggöras genom att det dras fram i ljuset. Redan i de första kapitlen hinner författaren gråta av både sorg och ursinne. Jag gråter med.

 

 

 

Läst hos Simone.

I dag får bloggen nöja sig med ett citat av Simone de Beauvoir:

”La fatalité triomphe dès que l’on croit en elle.”

Ödet segrar om du tror på det.

Fjäderlätt och fritt svävande. Ett ögonblick på Millesgården som andas absolut frihet.

 

 

 

Sommaren har tystnat.

Idag kom hösten på allvar. Nyheten om Kristian Gidlunds bortgång kom redan i första Ekosädningen klockan sex. Musikern, poeten och radioprataren Kristian Gidlund som på ett modigt och självutlämnande sätt hade valt att släppa in omvärlden i sitt liv och i sin sjukdomsprocess avled igår. I kroppen min, Sveriges kanske mest lästa blogg, har nu tystnat.

Berättelsen om Gidlund handlar för mig inte bara om hans ihärdiga kamp mot sjukdomen, hans poetiska talang och hans förmåga att tala till många. Den handlar även om den medie- och internetkultur som har blivit en självklar del av våra liv. Sociala medier och Internet har utvecklats parallellt med tevens snabbt ökande närvaro i våra privatliv; i och med det blir gränsen mellan det mest intima och det offentliga alltmer utsuddad. Att många lämnar ut sig offentligt och kan hantera mediernas inblick i allt som händer i deras privatliv – från triviala vardagshändelser till svåra förluster, sjukdomar och död – har för evigt förändrat vår mentalitet. Efter en människas död kan en blogg och andra spår på Internet vara kvar som ekon av ett avbrutet samtal eller som posthuma hälsningar. Det som en gång hamnat ute i cyberrymden går aldrig att helt radera bort.

När jag tänker på Kristian Gidlunds dialog med sin publik tänker jag främst på hans mod att lämna ut sig själv och på hans förmåga att behärskat och värdigt föra en dialog om det svåraste avsked som vi alla en dag kommer att ställas inför. Han som med sina tjugonio år i princip var jämngammal med Internetåldern gjorde ett värdigt bruk av den. På sin blogg och i andra medier talade han med öppenhet, engagemang och okonstlat värme till sin publik. Hans sista verser från igår, ”Så föll ett långsamt regn genom trädgården./ Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst.” (ikroppenmin.blogspot.se) blev ett avsked till sommaren – och till livet.

P.S. Den 19:e september: läs även min krönika om Kristian Gidlund i UNT.

En kritikers vardag.

I morgon recenserar jag Linda Skugge och Sigrid Tollgårds pinfärska roman 1989 i UNT. Två kulturhistoriska essäer är dessutom på gång. Tillsammans med en studentgrupp har jag just haft en intressant diskussion om IT och framtida lärande, ett ämne som tyvärr allt oftare presenteras som att IT-användningen och den tid vi tillbringar i olika nätmiljöer leder till en marginalisering av skönlitteraturen. Men är det verkligen så rent generellt – och hur definierar man i så fall skönlitterär produktion? Såväl Magnus Perssons Varför läsa litteratur? Om litteraturundervisningen efter den kulturella vändningen som den av Mikael Alexandersson och Thomas Hansson redigerade Unga nätmiljöer. Nya villkor för samarbete och lärande (liksom många andra didaktikhandböcker med dem) gör samma fel; de bygger upp en motsättning mellan vår läsning av skönlitteratur (underförstått i bokform) och vår internetanvändning. Jag drar genast fram två studier ur bokhyllan: Petra Söderlunds Bokringen – läsarnas navigatör på Internet. Om böcker och läsning på 62 nätplatser från 2002 samt Anna Gunders avhandling Hyperworks. On Digital Literature and Computer Games från 2004. Båda studerar på var sitt sätt hur internet bidrar till ny slags läsning, till utbyte av läsaromdömen respektive till läsarens medverkan i skapandet av litterära verk. Mitt favoritkapitel hos Gunder är ”Berättelsens spel: Berättarteknik och ergodicitet i Muchael Joyces afternoon story” (s. 51-154 i Hyperworks).

Hösten närmar sig.

…och med den är förhoppningsvis även bloggen tillbaka. Just den elfte september är en dag då det bara inte går att enbart hålla sig till estetiska ämnen. Åminnelsedagen över offren för attacken på World Trade Center och samtidigt tioårsdagen för mordet på Anna Lindh. P1 Morgon påminde även om Chiles ständigt öppna och infekterade sår efter militärkuppen 1973. Och ändå var det den första september alldeles nyss, och med den årsdagen för andra världskrigets utbrott, det krig vars historia med skrämmande fart håller på att förvandlas till en kommersiell populärvetenskaplig produkt. Just därför är Jodi Picoults nya roman The Story Teller rätt bok för hösten. Denna thrillerliknande historia där vi får möta krigets mest ohyggliga skuggor handlar om en livslång skuld och om huruvida den enskilde kan förlåta en mördare i offrens namn (minns pjäsen om Hannah Arendt, Den banala kärleken, på Uppsala Stadsteater för här finns något av samma moraliska konflikt fast i en helt annan gestaltning).

Lyckligtvis har vi alla även vårt eget nu. Häromdagen såg jag de vackra spindelväven i trädgården. De är inte bara sinnebilden för den tidiga höstens melankoli, utan även för min högst försummade blogg.

Vemodigt vackert. Hösten är för mig den årliga påminnelsen om att allting förflyktigas.

Under sommaren har travarna med både nya och gamla böcker växt i väntan på nya essäer. Som tur var blev den om Italo Calvinos sagovärld klar i slutet av juli. De texter som ännu inte har blivit av får kanske ingen ny chans, men de kan ses som ett slags ”ställtid” inför kommande skrivprojekt. Några av vårens kära återseenden med deckarklassiker av Chandler, Durbridge och Thomas kom ändå oväntat väl till pass i min nyss publicerade recension av Flynns storsäljare Gone Girl.

Helmut Newton-utställningen på Fotografiska måste hinnas med före den 29 september och snart är det dags igen för mina återkommande meditativa stunder i Prins Eugens bibliotek på Waldemarsudde. Där inne, i dörröppningen mellan biblioteket och hörnsalongen, bland de tyst tickande klockorna och de prunkande blomarrangemangen samt med havsutsikten framför ögonen, känns det som att jag kan andas in tid. Sedan är det bara att skriva på. 

Dags för en nystart!