En essä om essän.

Idag skriver jag i UNT om essän som genre. Jag har lekt med idén till denna text har legat och grott sedan jag för en tid sedan läste Partick Maddens lika vackra som pedagogiska Quotidiana, en bok om att praktisera essän som genren. Nu utkommer en ny volym med Virginia Wollfs essäer på Ellerströms och i höstas kom Arne Melbergs stora arbete Essä. Tillsammans får de mig att reflektera över denna ständigt närvarande genre. Utan essän ingen skönlitteratur.

Virginia Woolf var en av den västerländska litteraturens främsta essäister. Nu utkommer ytterligare en volym med hennes essäer på Ellerströms.

Inger Edelfeldt om konsten att tala med sig själv.

Idag recenserar jag Inger Edelfeldts nyutkomna Konsten att dö.

Konsten att dö. Blommorna på omslaget är författarens eget foto. Förlag: Norstedts.

Jag brukar imponeras av Edelfeldts produktivitet (det här är hennes artonde vuxenroman) och bredd (bokillustratör, fotograf, serietecknare och författare till ungdomsböcker). Också här syns hennes konstnärshand eftersom bilden på omslaget är hennes eget fotografi av en döende blomstjälk. Döende blommor är ett viktigt tema i Konsten att dö, men där finns också frågor om konstens möjligheter och begränsningar och om konstnärens ansvar. Jag kan inte låta bli att tänka på att Edelfeldt som även skrivit rådgivningsboken Hur jag lärde mig handskas med mina värsta känslor låter romanens huvudperson Jacky hela berättelsen igenom visa prov på det som i mindfulnessträningen brukar kallas för konceptuell medvetenhet. Jacky Måhlin analyserar ständigt sig själv, sina handlingar, känslor, reaktioner och motiv. Men det här gör romanen riktigt intressant: Jacky är sin bästa och ärligaste samtalspartner, för att inte säga sin egen terapeut. Romanen slutar mörkt men öppet, eller med andra ord med en katastrof som kan bli en katharsis och därmed början på något nytt.

Om bildning och skolsystemet – igen!

Kort efter mitt inlägg om bildningsbegreppet och det svenska skolsystemet är DN:s Sverker Lenas idag inne på liknande spår (Skolresultaten sänks av spektakelkulturen). Spektakelkulturen har ersatt djupanalys och konsumtion av mer krävande kultur. Vi bygger allt fler gigantiska arenor för massunderhållning medan allt färre i industriländerna läser böcker. I anknytning till Pisamätningen har även SvD:s Daniel Sandström skrivit om hur lågt vår tid värderar bildning (SvD 8.12.2013) I en värld där framgång för allt fler människor är lika med att bli offentligt uppmärksammad blir allt färre uppmärksammade för att de är bildade människor. Kanske inget ont i det på sikt. Världen förändras hela tiden och en sekundär analfabetism kan vara vår gemensamma framtid om den visar sig inte alls sätta käppar i hjulet för kommunikation och ekonomisk stabilitet. Än så länge finns dock ingen bättre träning i verbal förmåga, konsten att ta in och bearbeta information och att tänka kritiskt än kontakten med skrivna texter, inte minst de skönlitterära. Detta står på inget sätt i motsats till vår användning av Twitter, Facebook och andra sociala medier samt de allt smartare datorerna, vilka tvärtom också övar oss på samspel och i formuleringskonsten. Att ägna det mesta av sin tid åt att enbart spela spel som Angry Birds eller titta på flashiga shower är däremot lika kontraproduktivt som exempelvis att endast läsa Bibeln och ingenting annat.

Handlar livet bara om ”feel good”-känslor? Rymmer dataspel all den kunskap som du behöver för att rösta i val, tala för din sak mot myndigheterna och kritiskt värdera det du hör? Bild: Assayas, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported.

…eller kan det vara värt att ibland hinna läsa en bok? William_Brymner, The Picture Book, 1898.

 

Vintern överraskar.

Det här är ett av de senaste årens snöfria jullov. I år har den milda och höstliga vintern varat fram tills nu. Utomhus får jag denna märkliga känsla av att befinna mig långt söderut, kanske i Toscana, alternativt på de brittiska öarna. Dimma och regn, gräsmattor som doftar späd vår och narcisser vilkas första skott kaxigt sticker upp ur jorden. Naturligtvis kommer snön och kylan att komma; det gör den numera alltid när vi på allvar har börjat tro att det inte blir någon riktigt vinter. Sedan håller den oss i sitt grepp till i slutet av mars eller mitten av april.

Än så länge kan jag dock njuta av min fina julros som sedan tredje advent har blomstrat så här magnifikt i rabatten, först med många knoppar och nu utslagen i full blom.

Julrosen trivs i det milda och höstliknande januarivädret.

En ren njutning för ögat första veckan i januari. Lägg märke till de tjugotal knoppar som ännu inte har slagit ut….

Den milda vinterns skönhet. En förmiddag på Waldemarsudde.

Jag vet att många längtar efter en riktig Disneyliknande vinter, alltså en med massor av snö och is och med en imaginär bjällerklang i fjärran. Vad går upp mot en skidtur i fjällen då snön fryser fast under skidorna på vägen ner och näsan rinner ohjälpligt på vägen upp och vantarna blir sura långt innan man hinner tillbaka till stugan. Själv tillhör jag dem som aldrig har haft någon känsla för snö utan tvärtom blir hänförda av Englands milda och regniga vintrar, av jordens ruttna lukt i januari och av novemberdimma på nyårsafton. Därför var vädret i mitt tycke optimalt för ett besök på Waldemarsudde och i dess för tillfället slumrande trädgård. Skagenmålarna och fotoutställningen Annica vid havet är kvar ännu, men eftersom jag sällan blir så där på djupet rörd av återseenden med välkända klassiker som i miljontals reproducerats på vykort och i böcker var Carl Malmstenutställningen den största behållningen. Malmsten har en särskild plats i mitt hjärta för sin klassiker Lilla Åland, den köksstol som han fick idén till på ön och som sedan dess har blivit vardag i många svenska hem. Jag lämnade museet med en tunn volym av Carl och Siv Malmstens brev som jag började bläddra i direkt i foajén.

Waldemarsudde är ett nav för mig. Oavsett årstid brukar jag ta en paus i prins Eugens hörnsalong, den med den tyst tickande moraklockan och det evigt prunkande  blombordet där kornettblommor, cyklamen eller pelargoner trängs i stora mängder och bildar en stark färgfläck mot den duvgrå havsutsikten. Det är just i detta rum och i det angränsande biblioteket med dess jugendvaser, stora konstalbum och praktutgåvor som jag alltid får en stark tillhörighetskänsla, ett föreställning om ett inre hem och en inre frid. Den ’mindfulness’ som så många försöker träna sig i med hjälp av terapeutiska program finns för mig just på Waldemarsudde.

I trädgården doftade det tidig vår även om utsikten mot kvarnen badade i ett grått dis.

Nedre terrassen och kvarnen i mulet förmiddagsväder.

Planteringarna vid museiporten i sina vackra och anspråkslösa kärl.

Vackert med julros, mossa och röda bär. Så här vill jag ha vintern: brittiskt höstlig och lysande av fräscha växter!

En välkommen tystnad.

Julen och mellandagarna bjuder på senhöstväder med plusgrader, snöfria gräsmattor och lätt dis. Julgranen är en tribut till barndomen; det räcker med att ställa sig riktigt nära den för att snabbt förflyttas tillbaka till dofter och stämningar från för länge sedan. Därinne bland grenarna bor alla barndomens sagor.

Alltid lika magisk!

Liksom förra julen har jag även nu återvänt till Henry James. Hans New Yorkberättelser är på något sätt julen för mig, men i fjol hann jag bara med någon enstaka innan några boknyheter tog över.

En bok som lämpar sig särskilt bra under julen. Här i en fin storpocketutgåva från New York Review of Books Classics.

Uppsala är riktigt tjusigt i dimman.

Domkyrkan är höljt i höstlig dimma. Fotograferat sent på eftermiddagen den 21 december.

Julens magi.

Att tala om julens magi är numera en klyscha eftersom kommersen och reklamen har kapat begreppet. Rädda därför den magi som julen eventuellt har för dig genom att stänga av all reklam och vägra köpa dig till lycka  – gå tillbaka till din bästa julupplevelse (om du har en sådan förstås…) Det kan vara barndomens lyckliga jular eller tvärtom de julupplevelser som man har skapat sig i vuxenålder.  Det enda som räknas är att du själv trivs i stunden och tillsammans med dem som du firar – eller ofirar – julen med. Omgivningens förväntningar, föreställningar eller förebilder behöver inte ha med din egen jul att göra!

Ibland gillar jag att julstöka. Och ibland inte alls. I år blev det dekorerade pepparkakor…

…och denna slarvigt dekorerade ljusstake med ett ensamt rött ljus.

 

 

Bildning och jämlikhet – en skenbar motsättning.

Daniel Sandström fortsätter på bildningsspåret i dagens Svenska Dagbladet (”Därför är ordet ”kulturelit” så laddat för en svensk”). Liksom jag i mitt tidigare inlägg om Pisamätningen och bildningsideal pekar han på det skräck som begreppet ”elit” väcker hos oss alla. Om de högst utbildade och kulturproducerande uppfattas som en ”elit” blir det förstås problematiskt att lovorda bildningsbegreppet. Så långt är det förståeligt; ett samhälle där vissa ses som mer elitistiska än andra (en alltid godtycklig indelning) ger inte ens i teori alla sina medborgare samma utvecklingsmöjligheter.

I dag vill följaktligen ingen höra till kultureliten, skriver Sandström. När Socialdemokraterna nu hellre vurmar för Springsteen än för Södergran, är det ett resultat av just denna beröringsskräck inför ”finkulturen”. Att säga att Shakespeare är viktigare än Metallica skulle kunna uppfattas som en kränkning av väljarkåren. Det vore politiskt självmord.

Men samtidigt har vi hällt bort något viktigt med badvattnet, påpekar Sandström, nämligen just det egalitära folkbildningsbegrepp som en gång skapade den unika svenska folkbildningen.

Det är glädjande att vi är fler som ser att devalveringen av bildningsbegreppet i själva verket är diskriminerande och att det därför hotar att leda till större ojämlikhet i samhället. Att tala varmt för breda och djupa kunskaper är inte att stänga in sig i ett elitistiskt torn. Det är tvärtom att bjuda in alla till kulturens gränslöst rika smörgåsbord, att tala om att breda kunskaper ökar människors demokratiska förmåga genom att träna dem i både kritiskt tänkande och retorik. Södergran är faktiskt lika kul som Springsteen och Knausgård kan ge läsaren något annat än Guillou, så det är väl bra att känna till båda. Experimentaljazzen kan vara mer uppfriskande än en monoton och rytmisk danslåt med enahanda kärlekstext, även om danslåten är mest ändamålsenlig att dansa till. Vad kan vara mer demokratiskt än att göra mänsklighetens kulturproduktion tillgänglig för så många som möjligt och att förebygga den historiska blindhet som håller på att bli var och varannan västerländsk människas funktionshinder? Om inte annars är det roligt att kunna twittra om vad en bönskida eller ett ostron hade för symbolik i barockens målningar… Vet alla dina twittervänner det? Om inte, bjud dem på ny och spännande kunskap! De kanske i gengäld förklarar Higgs partikel för dig.

Vet du att för 1600-talets människor var målningar som denna lika spännande som ”Angry Birds ”är för dig? Kan du tyda den symbolik som döljer sig bakom nästan vartenda föremål i bilden? Gabriël Metsu, Woman Reading a Letter (ca 1664-1666).

Decemberlängtan.

Folk säger gärna ”Ich bin ein Berliner”. Själv säger jag hellre ”Ich bin ein Amsterdamer”. Just i december brukar jag gripas av längtan efter Amsterdams pepparkaksliknande hus och efter långpromenader längs med Dam. Egentligen passar inte ordet ”vacker” in på Amsterdam, lika litet som det passar in på New York. Det vore platt att kalla dessa två städer för vackra. Men båda har ett slags magnetism i sig.  Det har som oftast varit sent på hösten eller i början av december som jag har fått vandra runt i Amsterdam och forska i Groningen. Därför saknar jag alltid de båda städerna och de människor jag brukar träffa i Groningen som allra mest i början av december. Nederländerna har helt enkelt blivit en del av mitt liv.

För att få känna mig lite närmare Amsterdams Rembrandmuseum  går jag tillbaka till boken om konstnären som köpman…

”Uylenburgh & Son” (Lammertse & Van der Veen, Waanders Publishers, Zwolle 2006) är en studie av konstnären som köpman som knyter an till en utställning på Rembrandtmuseet i Amsterdam hösten 2006.

 

Där man skrotar bildningsbegreppet skrotar man skolan.

Dagens huvudnyhet i DN är den polska skolans sensationella kliv uppåt i Pisamätningen. För den som redan för några år sedan hörde att Polen i europeiska jämförelser placerade sig högt i fråga om matematikkunskaper är det föga förvånande. Men sådant rapporteras det inte om i våra medier där intresset för  Polen, Tjeckien och Slovakien i praktiken är ytterst fragmentariskt.

Förvisso pågår det en högljudd intern diskussion i Polen om att elever i allt större utsträckning läser för tenta- och testresultat, om att glipan mellan ytliga kunskaper och bildning blir allt större och om att läraryrket har så usla villkor att det sakta förvandlas till en sysselsättning för dem som inte kan något bättre. Den mönsterskola som förekommer i DN:s artikel, liksom den i Warszawa som Maciej Zaremba nämnde i sin serie om den svenska skolan, är just mönsterskolor. Också i polska skolor finns såväl utmärkta som usla lärare, såväl god som dålig ledning och miljöer med såväl högt som lågt till tak. Liksom överallt annars beror mycket på den enskilda rektorn och de enskilda lärarna. Den polska skolvardagen kan annars vara trist: skolor där elever pressas och hotas av andra elever, skolor där killar kränker tjejer med att filma dem och lägga ut filmerna på nätet, skolor där lärarkåren har noll makt eller de där knark säljs precis bakom husknuten. Hur det är med kommunernas stöd till de svagaste eleverna och till elever med särskilda behov vore också intressant att veta, ty de röster som hörs vittnar om resursbrist och missnöje. Polen är på många punkter ett ultraliberalt samhälle där individen helt enkelt måste klara sig själv och där mycket av omsorgen om de svaga vilar på deras närmaste.

Jag får höra av bekanta att ungas kunskaper förytligas precis som här i Sverige; om jag tidigare i höstas stupade på att använda uttrycket ”Pandoras ask” inför några andraårsstudenter i svenska (och således blivande modersmålslärare!) så hörde jag precis att polska ungdomar alltmer sällan förstår uttryck som ”Sisyfosarbete” eller ”Akilleshäl”. Sedd i ett längre perspektiv bygger dock den polska skolan  på ideal som vi i Sverige helt medvetet har avskaffat, nämligen på övertygelsen om att råplugg, faktainhämtning och strävan efter en både djup och bred allmänbildning är grundläggande för individens utbildning. Så var den polska skolan även före regimskiftet 1990. Det är inte att förglömma att många av de lärare som idag bidragit till de imponerande resultaten är i 40-50 års åldern och har sin gedigna ämnes- och lärarutbildning från den tid som i Sverige nästan uteslutande omtalas som kommunismens stumma och mörka töcken. Men det var faktiskt under det kommunistiska åttiotalet som en polsk gymnasieelev på ett statligt gymnasium var tvungen att kunna både Bibelns berättelser och den grekiska och romerska mytologin utantill för att få godkänt i modersmålet. Det var då som tjocka universitetsluntor och språkets och litteraturens historia kunde på många gymnasier tvingas på förstaårselever. Det var då som de högst rankade gymnasierna i storstäderna hade både grekiska och latin på schemat, och där en del av dem samarbetade med universitet för att skapa högskoleliknande undervisningsmiljöer för de mest ambitiösa eleverna. Detta bland annat eftersom den polska humanistiska bildningen på gott och ont var, och fortfarande är, fast förankrad i Medelhavskulturen som ses som den europeiska kulturens gemensamma vagga. Idag kan jag undra hur pass väl som den polska humanismen följer den förändrade synen på begrepp som världslitteratur, mångkulturalism och kanon, men det varierar säkert beroende på nivån i enskilda skolor och på undervisningens förankring i aktuell forskning. Det varierar också bland landets intellektuella och kulturskribenter.

Dagens Polen präglas tyvärr av både en djupt rotad gräsrotsrasism och av xenofobi, något som man inte bör glömma att påpeka på tal om landets nu så spektakulära skolresultat, för någonstans brister det trots allt i den grundläggande humanistiska fostran. Kanske har den utbredda främlingsrädslan inte enbart att göra med att Polen knappast har någon invandring att tala om utan delvis är det traditionella bildningsidealets trista baksida, där det egna och trygga är lika med det västerländska, medan det som faller utanför ramarna för vad vi definierar som västerlandet känns främmande, svårbegripligt och hotfullt, eller i bästa fall totalt ointressant.

En av hemligheterna bakom de goda sidorna av det polska skolsystemet är hur som helst att begreppen bildning och finkultur aldrig har devalverats. Där vi svenska intellektuella gärna ser begreppet bildning som farligt elitistisk och i jantelagens namn hellre klappar folk i huvudet med ”du duger som du är”, ses strävan efter utbildning och intellektuella resurser i det polska samhället tvärtom som demokratisk; de som klarar av skolsystemet kan och bör bli välutbildade människor. I ett så djupt liberalt samhälle som Polen talas det ofta om att var och en är sin lyckas smed. För jo, synen på den enskilda människan och hennes ansvar för sitt eget liv har hos den enskilde polacken alltid varit djupt individualistisk, en individualism som i några decennier paradoxalt nog fick ytterligare näring av kommunismens bestraffande syn på individens skulder och skyldigheter.  Förvisso har utbildning som livsmål enligt årliga mätningar åkt ner på listan över polackernas livsdrömmar men den utgör fortfarande ett starkt symboliskt kapital bland de välutbildade själva och i intellektuella kretsar. Förr var bildningen ett sätt att bjuda politiskt motstånd och att skapa sig enklaver för fri tanke. Idag är den en reaktion på den kommersialisering som genomsyrar samhället och på den tyvärr rätt utbredda övertygelsen om att man är det man äger. Efter nittiotalets blinda strävan efter materiellt välstånd har nya livsstilar fått fäste just bland storstadsintellektuella: ekotänkande, drömmen om att arbeta mindre och ha mer tid för sina närmaste och en tydlig protest mot reklam och masskulturens kommersiella sida. Det är också bland de intellektuella och som feminism och hbtq-rörelsen, om än starkt motarbetade inte minst av den katolska kyrkan, har fått fotfäste i det polska samhället.

Bland polska intellektuella som bär upp diskussionen om bildning och skolans roll räcker det  inte med vårt så ofta förekommande självkritiska – och i verkligheten djupt hycklande –  ”Nåja, själv läser jag förvisso Wittgenstein, men det betyder egentligen inte så mycket; håll dig till dina Harlequins, om du vill, det är lika mycket värt det.” Vi vet ju att det inte är lika mycket värt det, eftersom bildning ( i bemärkelsen förmågan till analys och kritiskt tänkande) och demokrati faktiskt får näring av varandra. Även om bildning inte alltid  – men rätt ofta – ökar chansen till tolerans för det nya och främmande så gör bristen på densamma definitivt inte det. Ligger inte en del av hemligheten bakom Sveriges folkhemsbygge under 1900-talet i det förra sekelskiftets breda folkbildningstradition? Dessutom blir våra diskussioner i ämnet bildning ofta skeva, eftersom de bygger på en falsk motsättning mellan kulturgenrer och typer. För det första är chansen större att den som till vardags klarar av Wittgenstein också ibland läser Harlequins eller deckare än att den som enbart läser Harlequins någonsin kommer att törsta efter Homi Bhabha, Susan Sontag eller Simone de Beauvoir. Den som lyssnar på Gustav Mahler eller Arvo Pärt kan faktiskt uppskatta dansbandsmusik, medan den som är uppvuxen med att enbart lyssna på den senare i kommer med mindre sannolikhet att någon gång i livet vilja lyssna på Haendel.

Men vad viktigare är – genrer som oftast åberopas som motsatsen till högintellektuell litteratur är sällan monolitiska. Både inom deckargenren och inom underhållning går det att hitta både intellektuella och tämligen enkla berättelser, där de förra vidgar våra vyer och de senare endast lämnar en fadd smak efter sig. Vem kan idag på allvar hävda att Agatha Christie inte är intellektuell lektyr? Hip hop av hög klass kan faktiskt vara en lika intellektuell underhållning som Mahler och Pärt, men det är för den skull klart värt att känna till båda, en synpunkt som ofta gör en impopulär just i intellektuella kretsar. Så medan vi akademiker och intellektuella glatt en efter en sågar av de grenar som vi sitter på bör vi betänka att vi därmed både sänker oss själva och det svenska skolsystemet.

Är den medvetna och hungrande bokläsaren snart ett minne blott? Bild: Dirk de Bray alt. Salomon de Bray, Book and Picture Shop , penna och brunt bläck på papper, Rijksmuseum Amsterdam.