En återupptäckt klassiker.

John Williams Stoner, en roman från sextiotalet som fram till 2003 inte hade rönt någon större uppmärksamhet, har blivit återupptäckt. På många håll i Europa har den under de senaste åren blivit en storsäljare.Nu kommer den äntligen till Sverige. Det gläder en litteraturkritiker eftersom Stoners återuppvaknande tyder på läsarnas oförändrade behov av skönhet och av stilistiskt högstående berättelser.

För mig som forskare i universitetsromaner är Stoner just en klassisk sådan. Det spelar ingen roll att Williams vid något tillfälle värjde sig mot beteckningen ”academic novel”. Det var just en sådan han skrev – och dessutom en av de hittills vackraste inom genren.

Jag skriver om Stoner och skönhetens meningsskapande kraft i dag. Läs romanen!

En lysande Trude Marstein om det trygga livets gråa hinna, om otrohet och en manlighet i kris.

Trude Marsteins tredje roman Hem till mig som jag i dag recenserar i UNT är för mig personligen det Knausgård aldrig blev: en alltigenom uppslukande berättelse om vår tids manlighet, om det trygga men tråkiga medelklasslivet i ett välmående samhälle och om sökandet efter tillfredsställelse. Marstein får mig hela tiden att glömma gränsdragningen mellan fiktion och min egen verklighet. Jag kliver hela tiden rakt över till andra sidan spegeln,  jag är där, i huvudpersonernas liv och hem. En stark samhällskritisk historia och psykologisk roman i ett skriven med en stilistisk säkerhet som ofta får mig att hålla andan när jag läser. Linn Ullman och Marstein är för mig de två allra största norska författarna idag.

Rȯżewicz vann aldrig på lotto.

Idag avled den världskände polske poeten, prosaisten och dramatikern Tadeusz Rȯżewicz. Trots att han under hela nittonhundratalet av många hade setts som en av poesins viktigaste europeiska röster fick han liksom satirikern och dramatikern Sławomir Mrożek aldrig ta emot Nobelpriset i litteratur. Frågan vem han borde ha fått det i stället för ter sig poänglös när vi talar om ett pris där enbart ytterst originella författarbegåvningar tävlar med varandra. En framstående poet blir dessutom inte mer framstående av att ha fått priset. Att ge denna utmärkelse till Rȯżewicz hade ändå varit en hyllning till en poetisk gärning som liksom Szymborska och Tranströmer för många läsare var en privat kompass i vardagen. Även som dramatiker var Rȯżewicz för många av oss en daglig samtalspartner som försåg oss med associationer och metaforer. Hans surrealism påminde om den hos Beckett och hans ironiska språk berikade läsarnas. ”Den gamla ruvar än” – titeln på en av hans mest kända pjäser – har så långt jag kan minnas varit ett skämtsamt talesätt i min familj.

Rȯżewicz poesi sysslar ofta med diktens själva tillblivelse. Som i dikten ”DIkt” kan jaget stå vid sidan om den skrivande handen och betrakta skrivprocessen. Det är som om kroppen är skild från den skrivande handen och ser denna från en oberoende åskådarposition, vilket också gör handen till ett slags mekaniskt redskap. Rȯżewicz sysslade ständigt med växlingen mellan att bygga upp och rasera, vilket underströk såväl poesins karaktär av en tankeverkstad i ständig rörelse som diktens – det poetiska konceptets – skörhet.

Tadeusz Rȯżewicz i Prag hösten 2007. (Foto: Rapas. Wikimedia Commons)

Rȯżewicz ständiga kretsande kring skriv- och raderingsprocessen hade en annan och djupare innebörd. Han var en av de poeter som liksom Primo Levi  tog på sig uppgiften att berätta om det ofattbara: om Förintelsen, den nazistiska ockupationen och den ondska som slumrar i människan. Han sökte ständigt efter ett språk som skulle göra det möjligt att på ett avskalat och begripligt sätt berätta om detta.

Samtidigt hade han en satirikers öga för vardagen. Det allvarsamma existerar i hans prosa och dramatik sida vid sida med subtil ironisk humor.

Han hade den bredd,den skimrande originalitet och det humanistiska djup som brukar få Akademien att tala om pregnans, klokhet och sällsynt känsla för människans dagliga existens. Ändå vann han aldrig på lotteriet i Börshuset. Därmed inte sagt, att det är han som avgår med förlust.

 

Läs gärna samlingen Recycling som i översättning av Irena Grönberg och Tomas Håkanson kom ut på Tranan i fjol.

 

 

 

En essä om essän.

Idag skriver jag i UNT om essän som genre. Jag har lekt med idén till denna text har legat och grott sedan jag för en tid sedan läste Partick Maddens lika vackra som pedagogiska Quotidiana, en bok om att praktisera essän som genren. Nu utkommer en ny volym med Virginia Wollfs essäer på Ellerströms och i höstas kom Arne Melbergs stora arbete Essä. Tillsammans får de mig att reflektera över denna ständigt närvarande genre. Utan essän ingen skönlitteratur.

Virginia Woolf var en av den västerländska litteraturens främsta essäister. Nu utkommer ytterligare en volym med hennes essäer på Ellerströms.

Inger Edelfeldt om konsten att tala med sig själv.

Idag recenserar jag Inger Edelfeldts nyutkomna Konsten att dö.

Konsten att dö. Blommorna på omslaget är författarens eget foto. Förlag: Norstedts.

Jag brukar imponeras av Edelfeldts produktivitet (det här är hennes artonde vuxenroman) och bredd (bokillustratör, fotograf, serietecknare och författare till ungdomsböcker). Också här syns hennes konstnärshand eftersom bilden på omslaget är hennes eget fotografi av en döende blomstjälk. Döende blommor är ett viktigt tema i Konsten att dö, men där finns också frågor om konstens möjligheter och begränsningar och om konstnärens ansvar. Jag kan inte låta bli att tänka på att Edelfeldt som även skrivit rådgivningsboken Hur jag lärde mig handskas med mina värsta känslor låter romanens huvudperson Jacky hela berättelsen igenom visa prov på det som i mindfulnessträningen brukar kallas för konceptuell medvetenhet. Jacky Måhlin analyserar ständigt sig själv, sina handlingar, känslor, reaktioner och motiv. Men det här gör romanen riktigt intressant: Jacky är sin bästa och ärligaste samtalspartner, för att inte säga sin egen terapeut. Romanen slutar mörkt men öppet, eller med andra ord med en katastrof som kan bli en katharsis och därmed början på något nytt.

Om bildning och skolsystemet – igen!

Kort efter mitt inlägg om bildningsbegreppet och det svenska skolsystemet är DN:s Sverker Lenas idag inne på liknande spår (Skolresultaten sänks av spektakelkulturen). Spektakelkulturen har ersatt djupanalys och konsumtion av mer krävande kultur. Vi bygger allt fler gigantiska arenor för massunderhållning medan allt färre i industriländerna läser böcker. I anknytning till Pisamätningen har även SvD:s Daniel Sandström skrivit om hur lågt vår tid värderar bildning (SvD 8.12.2013) I en värld där framgång för allt fler människor är lika med att bli offentligt uppmärksammad blir allt färre uppmärksammade för att de är bildade människor. Kanske inget ont i det på sikt. Världen förändras hela tiden och en sekundär analfabetism kan vara vår gemensamma framtid om den visar sig inte alls sätta käppar i hjulet för kommunikation och ekonomisk stabilitet. Än så länge finns dock ingen bättre träning i verbal förmåga, konsten att ta in och bearbeta information och att tänka kritiskt än kontakten med skrivna texter, inte minst de skönlitterära. Detta står på inget sätt i motsats till vår användning av Twitter, Facebook och andra sociala medier samt de allt smartare datorerna, vilka tvärtom också övar oss på samspel och i formuleringskonsten. Att ägna det mesta av sin tid åt att enbart spela spel som Angry Birds eller titta på flashiga shower är däremot lika kontraproduktivt som exempelvis att endast läsa Bibeln och ingenting annat.

Handlar livet bara om ”feel good”-känslor? Rymmer dataspel all den kunskap som du behöver för att rösta i val, tala för din sak mot myndigheterna och kritiskt värdera det du hör? Bild: Assayas, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported.

…eller kan det vara värt att ibland hinna läsa en bok? William_Brymner, The Picture Book, 1898.

 

Vintern överraskar.

Det här är ett av de senaste årens snöfria jullov. I år har den milda och höstliga vintern varat fram tills nu. Utomhus får jag denna märkliga känsla av att befinna mig långt söderut, kanske i Toscana, alternativt på de brittiska öarna. Dimma och regn, gräsmattor som doftar späd vår och narcisser vilkas första skott kaxigt sticker upp ur jorden. Naturligtvis kommer snön och kylan att komma; det gör den numera alltid när vi på allvar har börjat tro att det inte blir någon riktigt vinter. Sedan håller den oss i sitt grepp till i slutet av mars eller mitten av april.

Än så länge kan jag dock njuta av min fina julros som sedan tredje advent har blomstrat så här magnifikt i rabatten, först med många knoppar och nu utslagen i full blom.

Julrosen trivs i det milda och höstliknande januarivädret.

En ren njutning för ögat första veckan i januari. Lägg märke till de tjugotal knoppar som ännu inte har slagit ut….

Den milda vinterns skönhet. En förmiddag på Waldemarsudde.

Jag vet att många längtar efter en riktig Disneyliknande vinter, alltså en med massor av snö och is och med en imaginär bjällerklang i fjärran. Vad går upp mot en skidtur i fjällen då snön fryser fast under skidorna på vägen ner och näsan rinner ohjälpligt på vägen upp och vantarna blir sura långt innan man hinner tillbaka till stugan. Själv tillhör jag dem som aldrig har haft någon känsla för snö utan tvärtom blir hänförda av Englands milda och regniga vintrar, av jordens ruttna lukt i januari och av novemberdimma på nyårsafton. Därför var vädret i mitt tycke optimalt för ett besök på Waldemarsudde och i dess för tillfället slumrande trädgård. Skagenmålarna och fotoutställningen Annica vid havet är kvar ännu, men eftersom jag sällan blir så där på djupet rörd av återseenden med välkända klassiker som i miljontals reproducerats på vykort och i böcker var Carl Malmstenutställningen den största behållningen. Malmsten har en särskild plats i mitt hjärta för sin klassiker Lilla Åland, den köksstol som han fick idén till på ön och som sedan dess har blivit vardag i många svenska hem. Jag lämnade museet med en tunn volym av Carl och Siv Malmstens brev som jag började bläddra i direkt i foajén.

Waldemarsudde är ett nav för mig. Oavsett årstid brukar jag ta en paus i prins Eugens hörnsalong, den med den tyst tickande moraklockan och det evigt prunkande  blombordet där kornettblommor, cyklamen eller pelargoner trängs i stora mängder och bildar en stark färgfläck mot den duvgrå havsutsikten. Det är just i detta rum och i det angränsande biblioteket med dess jugendvaser, stora konstalbum och praktutgåvor som jag alltid får en stark tillhörighetskänsla, ett föreställning om ett inre hem och en inre frid. Den ‘mindfulness’ som så många försöker träna sig i med hjälp av terapeutiska program finns för mig just på Waldemarsudde.

I trädgården doftade det tidig vår även om utsikten mot kvarnen badade i ett grått dis.

Nedre terrassen och kvarnen i mulet förmiddagsväder.

Planteringarna vid museiporten i sina vackra och anspråkslösa kärl.

Vackert med julros, mossa och röda bär. Så här vill jag ha vintern: brittiskt höstlig och lysande av fräscha växter!