Hej Jens!

Jag hann aldrig besvara en trogen läsares fråga om vad bildning egentligen är innan livet ställde frågan ”blogga eller inte blogga” på sin spets. Visst varierar innehållet i vad vi menar med bildning från tidsepok till tidsepok. Det som är återkommer i definitioner av bildning oavsett årtionde är tilltron till breda kunskaper och till förmågan att både formulera sina tankar och att argumentera för dem. Liksom uppfattningen att beläsenhet och god orientering i såväl samtiden som i historiska processer ökar vår förmåga att söka och använda information. Denna sommar har bildningsbegreppet debatterats i bland annat UNT och Svenska Dagbladet och i sociala media. Ämnet dryftas inte minst i samband med valet.

”Bildning är något alldeles nödvändigt för att kunna tolka och förstå verkligheten”, konstaterade John Sjögren i sitt kritiska reportage från Almedalen i Upsala Nya den 12 juli. Det är en mycket bra definition, tycker jag, särskilt i en tid då också våra folkvalda ibland tenderar att leka med antiintellektuella attityder.

Annars har jag under min mödosamma städning av boksamlingen i sommar av en slump hittat några fina tankar om bildning i antologin Mellan raderna… Att nå in i orden, (red. Elisabeth Källar, 1994), en oansenlig liten bok som jag inte ens mindes att jag ägde. I dikten ”Om bildning”, ursprungligen ur samlingen Ensamma stjärnor från 1970, skriver Östen Sjöstrand:

”Bildning är inte bokstavsvärld

inte boklig förhävelse

Bildning är att andas fritt

[…]

Bildning är ett uppbrott mot det nya

men också: en handfull ro

[…]”

Så kan man också se det.

Men visst – bildning är inte nödvändig för att nå framgång med dagens populära definitioner av ordet (läs: för att synas i sociala media). Bloggar om mode, styrketräning och kropp brukar faktiskt dra fler läsare än de om bildning och skönlitteratur. Tyvärr – det är svårt att lägga ut skönheten i Flauberts språk eller den minutiöst genomtänkta kompositionen i Virginia Woolfs romaner på Instagram…

Haiku – som en svala mot en askgrå himmel.

Som medlem i Uppsalaförfattarsällskap har man alltid något att skriva på. Just nu har vi en haikutävling på Twitter (@uppsalaforf) och flera av oss tycks vara sysselsatta med den i den tryckande värmen.

Haiku kan handla om allt möjligt, men hämtar oftast sitt tema från naturen. Intryck och omedelbara känslor snarare än överarbetade metaforer. Varför inte en haikudikt om ett flygplan som liksom en svala plöjer himlen i ett annalkande åskväder?

Teknikens möte med naturen. Ett flygplan plöjer himlen strax före ett kraftigt åskväder.

Tillbaka till Groningen.

Denna sommar fick jag återse mitt kära Groningen. Första veckan i juli undervisade jag inom humanistiska fakultetens Summer School, vars tema i år var Beyond Horizons. Transmitting and Writing New Identites. Strategies and Empowerment of Minorities and Migrants in Europe. Temat för min egen undervisning var en kort översikt över migrant- och exillitteraturer i Sverige från andra världskriget och fram till i dag.

Min stamsträcka genom åren. Hållplatserna på vägen – Duivendrecht, Zwolle och Aasen – har blivit som orden i en välbekant ramsa.

Groningen välkomnar mig alltid med de fantasifulla arkitektoniska lösningarna framför Centralstationen. De delvis upphöjda ytorna pryds av abstrakta djurskulpturer och former.

Groningen har med åren blivit något av min ”jourhavande” hemstad. Universitetet är navet för mina återkommande vistelser där och alltid möts jag av samma gästfrihet och entusiasm från mina nederländska forskarkollegors sida.Varje workshop, konferens eller föredrag leder till nya idéer om framtida undervisning och forskning. Ändå är det ingen hemlighet att de nederländska humaniora har utsatts för enorma nedskärningar och att det ämne som jag huvudsakligen har kontakt med – Skandinaviska språk och litteraturer – hela tiden lever på utplåningens gräns. Undervisningen i norska har precis lagts ner. Det är till mycket stor del forskarkårens aldrig sinande tro på sina ämnen och deras ständiga övertidsarbete som får forskningsområdet att överleva.

Vår Summer School syntes i universitetets huvudbyggnad.

I år liksom tidigare undervisade jag i universitetets vackra huvudbyggnad. Det som är särskilt inspirerande är att de lärare som ansvarar för kurserna gärna är med på alla föreläsningar och seminarier. De intar samma position som studenterna, ställer uppriktigt intresserade frågor och deltar på ett försynt sätt i diskussionerna, vilket breddar samtalen och skapar en välkomnande stämning.

 

Ett fragment av fasaden.

 

Vackert kakel pryder universitetets korridorer. Men vi talar ju Nederländerna!

Universitetets trapphall med sitt glasfönster.

På de återstående lediga timmarna hann jag återse alla mina favoritplatser i centrum, besöka utställningen av universitetets konstsamlingar i Universitetsmuseet samt upptäcka något helt nytt, nämligen den paradisiska trädgården Prinsenhof som jag aldrig tidigare fått ögonen på (men så har jag också för det mesta varit i Groningen sent på hösten eller strax före jul…)

Utställningen över universitetets konstsamlingar visar vilken manlighetens bastion universitetet hade varit. Till höger i bakgrunden syns den enda avbildningen av en kvinnlig universitetslärare som visas på utställningen.

Prinsenhof. Ett rosenparadis. Stämningen är snarlik den i Wiens Schönbrunn.

En av de tusentals rosorna i Prinsenhofs trädgård.

Rosenprakt.

Att vandra i dessa gångar för tankarna till Alice i Underlandet.

Som alla gamla städer har Groningen orörda platser där tiden står still. Vägg i vägg med dem pulserar vardagen: marknaderna, blomstånden, kaféerna, shoppinggalleriorna och diverse temporära byggnader resta för kulturevenemang.

Dessa hus ser fortfarande ut som på Vermeers och de andra holländska mästarnas målningar.

Denna skulptur får mig alltid att stanna till.

…men inte långt därifrån pågår livet i vår tids skräpiga, snabba verklighet. Den här fula byggnaden har tillkommit på senare år och rymmer ett turistcentrum.

Och så de oräkneliga blomsterstånden förstås.

Bokhandeln som ligger precis bakom hörnet vid Akademihotellet är mitt stamställe. I år blev det en underbar liten bok med reproduktioner av Modigliani och ett portabelt album om Vermeer samt ytterligare en Putumayo-skiva med lugn och ”smal” musik, denna gång Italian Café.

En återupptäckt klassiker.

John Williams Stoner, en roman från sextiotalet som fram till 2003 inte hade rönt någon större uppmärksamhet, har blivit återupptäckt. På många håll i Europa har den under de senaste åren blivit en storsäljare.Nu kommer den äntligen till Sverige. Det gläder en litteraturkritiker eftersom Stoners återuppvaknande tyder på läsarnas oförändrade behov av skönhet och av stilistiskt högstående berättelser.

För mig som forskare i universitetsromaner är Stoner just en klassisk sådan. Det spelar ingen roll att Williams vid något tillfälle värjde sig mot beteckningen ”academic novel”. Det var just en sådan han skrev – och dessutom en av de hittills vackraste inom genren.

Jag skriver om Stoner och skönhetens meningsskapande kraft i dag. Läs romanen!

En lysande Trude Marstein om det trygga livets gråa hinna, om otrohet och en manlighet i kris.

Trude Marsteins tredje roman Hem till mig som jag i dag recenserar i UNT är för mig personligen det Knausgård aldrig blev: en alltigenom uppslukande berättelse om vår tids manlighet, om det trygga men tråkiga medelklasslivet i ett välmående samhälle och om sökandet efter tillfredsställelse. Marstein får mig hela tiden att glömma gränsdragningen mellan fiktion och min egen verklighet. Jag kliver hela tiden rakt över till andra sidan spegeln,  jag är där, i huvudpersonernas liv och hem. En stark samhällskritisk historia och psykologisk roman i ett skriven med en stilistisk säkerhet som ofta får mig att hålla andan när jag läser. Linn Ullman och Marstein är för mig de två allra största norska författarna idag.

Rȯżewicz vann aldrig på lotto.

Idag avled den världskände polske poeten, prosaisten och dramatikern Tadeusz Rȯżewicz. Trots att han under hela nittonhundratalet av många hade setts som en av poesins viktigaste europeiska röster fick han liksom satirikern och dramatikern Sławomir Mrożek aldrig ta emot Nobelpriset i litteratur. Frågan vem han borde ha fått det i stället för ter sig poänglös när vi talar om ett pris där enbart ytterst originella författarbegåvningar tävlar med varandra. En framstående poet blir dessutom inte mer framstående av att ha fått priset. Att ge denna utmärkelse till Rȯżewicz hade ändå varit en hyllning till en poetisk gärning som liksom Szymborska och Tranströmer för många läsare var en privat kompass i vardagen. Även som dramatiker var Rȯżewicz för många av oss en daglig samtalspartner som försåg oss med associationer och metaforer. Hans surrealism påminde om den hos Beckett och hans ironiska språk berikade läsarnas. ”Den gamla ruvar än” – titeln på en av hans mest kända pjäser – har så långt jag kan minnas varit ett skämtsamt talesätt i min familj.

Rȯżewicz poesi sysslar ofta med diktens själva tillblivelse. Som i dikten ”DIkt” kan jaget stå vid sidan om den skrivande handen och betrakta skrivprocessen. Det är som om kroppen är skild från den skrivande handen och ser denna från en oberoende åskådarposition, vilket också gör handen till ett slags mekaniskt redskap. Rȯżewicz sysslade ständigt med växlingen mellan att bygga upp och rasera, vilket underströk såväl poesins karaktär av en tankeverkstad i ständig rörelse som diktens – det poetiska konceptets – skörhet.

Tadeusz Rȯżewicz i Prag hösten 2007. (Foto: Rapas. Wikimedia Commons)

Rȯżewicz ständiga kretsande kring skriv- och raderingsprocessen hade en annan och djupare innebörd. Han var en av de poeter som liksom Primo Levi  tog på sig uppgiften att berätta om det ofattbara: om Förintelsen, den nazistiska ockupationen och den ondska som slumrar i människan. Han sökte ständigt efter ett språk som skulle göra det möjligt att på ett avskalat och begripligt sätt berätta om detta.

Samtidigt hade han en satirikers öga för vardagen. Det allvarsamma existerar i hans prosa och dramatik sida vid sida med subtil ironisk humor.

Han hade den bredd,den skimrande originalitet och det humanistiska djup som brukar få Akademien att tala om pregnans, klokhet och sällsynt känsla för människans dagliga existens. Ändå vann han aldrig på lotteriet i Börshuset. Därmed inte sagt, att det är han som avgår med förlust.

 

Läs gärna samlingen Recycling som i översättning av Irena Grönberg och Tomas Håkanson kom ut på Tranan i fjol.