En annorlunda men ändå ganska vanlig nyårsafton i pandemins år 2020…

Nu går detta märkliga år till ända. För min del har det varit ett år på distans, och åldern har inget med det att göra. Också en människa som befinner sig någonstans i medelåldern kan ha skäl till att göra allt hen kan för att inte bli sjuk. Alltså inga fysiska möten förutom med ytterst få personer, endast utomhus och på stort avstånd. Arbete hemifrån, till stor del vid och via dataskärmen, men också vid ritbordet och framför staffliet. Telefonsamtal med vänner och närstående, från de tidiga kontakterna fyllda av frågor om en eventuell praktisk hjälp med matinköp och ärenden, till de senare där vi alla löpande har kollat att livet ändå flyter på och att allting är ”okej”. Under tiden – dödsbud och andra svåra samtal om ensamhet, isolering och tristess, men också föreningsmöten och fika med vänner med en kopp kaffe i handen framför dataskärmen.

Själv har jag pendlat mellan oro och tillförsikt, mellan å ena sidan sömnlösa nätter och deppiga dagar och å det andra en stark vilja att leva här och nu, att njuta av varje stund och av att arbeta kreativt. Massor av projekt och idéer dyker upp varje dag, och många av dem handlar i grund och botten om att blicka framåt och planera för framtiden. Ett års liv på distans är nämligen också en oväntad gåva. En massa mindre viktiga åtaganden som jag normalt inte skulle ha vågat tacka nej till har försvunnit. Dagen har sträckts ut när familjen jobbar hemifrån och umgänge och arbete går att värva på ett naturligt sätt. En söndagskväll är fri från stress: vi ska ju ingenstans morgonen därpå, utan kan starta i lugn och ro framför datorn eller vid ritbordet. Alla matinköp via nätet innebär att någon annan packar mina matkassar och andra varor (jag avskyr att handla mat och dagligvaror, men hade aldrig ens en tanke på att näthandla före pandemin). Ja, jag förstår att det låter som en röst från den där avskyvärda medelklasskiktet som klarar sig bäst genom att sitta sig igenom pandemin framför datorn, men den som känner till mitt liv vet att också jag som kulturarbetare har drabbats hårt av pandemin, samt att det finns saker i mitt liv som gör att jag praktiskt taget aldrig är ledig, och att all avlastning är välkommen (fast jag sällan får någon).

Nu är det läge att summera det ytterst dramatiska år som varit. I varje generation är mänskligheten med om världsomspännande dramatiska händelser och tragiska historiska skeden. Covid-19 känns för många av oss födda under efterkrigstiden som den största globala katastrof vi har kunnat föreställa oss. I synnerhet den som inte själv upplevt krig eller stora naturkatastrofer har lätt att bli invaggad i trygghet och i en känsla av att livet är säkert, vilket ju i grunden är något som vi vill känna och strävar efter. Ett liv i ständig rädsla för möjliga olyckor och katastrofer vore för den enskilde outhärdlig. Medicinska framsteg gör också att vi ogärna tänker på möjliga katastrofer som nya svårbesegrade virus eller en total antibiotikaresistens bland bakterier. Samtidigt hänger vår överlevnad på att vi kollektivt måste viss latent beredskap för oförutsedda och farliga händelser av alla de slag.

Av de pandemier som grasserat på jorden har allt färre nu levande personer någon egen erfarenhet av Spanska sjukan (1918-1920), som var mycket värre än vad covid-19 hittills har varit (ca 50 miljoner dödsoffer, av vilka ca 35 000 var svenskar och de flesta var under 45 år), även om den är starkt närvarande i vårt kollektiva historiska narrativ. ”Så vitt man vet har ingen annan infektionssjukdom krävt så många liv under så kort tid som Spanska sjukan”, skriver FoHM på sin hemsida, där jag har hämtat siffrorna till det här inlägget. Den så kallade Asiaten (1956-1958) skördade ca 5 miljoner liv, även här mest bland yngre personer, och Hong Konginfluensan i slutet av 1968-1970 krävde ca 1 miljon liv i hela världen. För personer i min ålder börjar även Hong Kong-pandemin bli historia. Förvisso har vi ganska nyligen stått inför hotet från SARS, och sedan från svininfluensan, något man lätt glömmer, men när det begav sig var jag personligen rädd.

Många påminner förvisso om att klimatkrisen ju också håller på att bli en global katastrof, och dessutom en mycket värre en än en pandemi. Men själv är jag utvecklingsoptimist. Jag hör därför till dem som trots detta mycket svåra läge fortfarande tror på människors förmåga att gemensamt bromsa klimatförändringarna. Jag tror på att det är nya tekniska lösningar och en global och drastisk  omställning av all energiproduktion som är svaret, och inte hur många bomullstops som en enskild svensk förbrukar per år. För detta krävs en öppen debatt mellan forskare, där rakt motsatta idéer fritt får brytas mot varandra. Det är endast ur fri brainstorming och intellektuella konflikter som nya rön och lösningar kan födas, och det är det som allas vår framtid nu hänger på.

Nu är det dags att dra ett streck över 2020. Och mitt nyårsfirande blev egentligen precis som det brukar, pandemin till trots. Eller kanske just därför? Ju farligare tider, desto mer man söker sig till det invanda och trygga, till ritualer och älsklingssysslor. En stämningsfull middag hemma, telefonsamtal med vänner och släktingar  som både finns nära och långt bort och fin musik. I år fick den rebelliske Lozza Fox skivor förgylla kvällen.

Sedan var det förstås dags för champagne klockan 00.00 och för att lyssna på hur Sveriges alla stiftskyrkor ringde in det nya året i P1, en mycket fin tradition som för min egen del inte har med tro att göra utan med min kärlek till historiska miljöer och till traditioner som binder samman år och livsskeden. Vi var ute i trädgården en stund för att se på de sedvanliga fyrverkerierna. Lyckligtvis har jag inte hund, så här hemma var inte nyårsraketerna förknippade med något personligt lidande. På det hela taget brukar jag dock inte längta efter fyrverkerier. Djurens rätt borde smälla (sic!) högre. Dessutom har det nu i en vecka rapporterats om att det avfyrats nyårsraketer mot såväl polisen som allmänheten, en del av den vardagshuliganism och brottslighet som man tyvärr numera får så många rapporter om att man riskerar en sakta avtrubbning.

Det egna hemmet har blivit den egna borgen. Så tillbaka till musiken och böckerna. Nu blickar vi framåt och hoppas på snar vaccinering! Ett bättre Nytt År!