Ett helt vanligt hus i centrala Rom.

 

Rom är fullt av dem: vackra gamla portklappar i olika former. Så ock i vårt hus.

Innergården i vår fastighet är en sällsam blandning av förfallen skönhet, konstnärlig utsmyckning, pågående renoveringsarbeten och personlig inredning med smak för det religiöst-morbida. I de trånga gången till den bortersta innergården (det finns två i denna fastighet) passerar vi en lägenhetsdörr med skylten ”The Princess Sleeps Here. Do Not Disturb”.  Vi lyckas aldrig se någon komma in eller ut ur lägenheten vars fönster samtidigt är konstant halvöppet och på utsidan pryds med vax- och platsblommor som för tankarna till katolska kapell eller varför inte till gravutsmyckning. Den smutsvita tyllgardinen rör sig lätt i fläkten.  Som alla fönster i hela fastigheten är även detta försett med galler.

Strax innanför ingången och i den trånga gång som leder till vår dörr på innergården pryds väggarna med väggskulpturer som är tänkta att se antika ut. Som lite varstans bland antikens monument här i Rom är krig samt det flitigt avbildade temat ”bortrövandet av sabinskorna” favoritmotiv och varje gång jag passerar förbi får jag reta mig på att även detta 1600-talshus nödvändigtvis måste prydas av bilder där beväpnade män jagar skyddslösa kvinnor.

Väggarna i vårt hus pryds med skulpturer.

Krig och bortrövade kvinnor. Vackra skulpturer med trista motiv som har blivit den antika konstens tematiska kanon.

På morgnarna är huset tyst. Sedan vi har flyttat in har vi knappast mött någon här inne på gården.  Å andra sidan är fastigheten som alltid här i Italien lyhörd och på kvällarna står alla fönster öppna. Då är det är mysigt att höra  samtal och slammer från porslin och kastruller från grannlägenheterna, samt alla dessa påslagna teveapparater.

Taket i vår lägenhet ser ut som ett medeltida källarvalv och väggarna är så tjocka att både den trådlösa Internetuppkopplingen  och våra mobiltelefoner ständigt sviktar. En journalist från Sverige som mejlar för att intervjua mig om något jag har skrivit i någon tidning får vänta på svar tills jag kommer ut och befinner mig inom något av de många öppna nätverkens  räckhåll.

 

När staden vaknar.

Det är något visst med tidiga morgontimmar i storstäder. Även på varma breddgrader är tidiga morgnar relativt svala och alla ljud dämpade, som om stadens jättekropp höll på att sömnigt sträcka på sig och försiktigt stämma sin röst. Här i Rom står solen högt upp när jag gör den korta promenaden till livsmedelsbutiken vid en närliggande gata (tyska Spar heter Despar i Italien, vilket lustigt nog låter lite desperat, men den trånga butiken har ändå allt vi behöver för våra italienska frukostar, i synnerhet som de övriga måltiderna ofta ätes ute). Gatan vaknar i sin egen loja takt; rullgardinerna är ännu neddragna och fönsterluckorna står på glänt, men butiks- och restaurangägarna  har redan börjat sitt arbete. De spolar  av trottoarerna och vattnar de anspråkslösa men ändå yviga planteringar som pryder de flesta ingångarna. Det är något hemtrevligt med dessa amatörmässigt odlade blandningar av kryddor, rumsväxter, pelargoner och petunior i mest olika kärl, uppställda på hemsnickrade träbänkar och pallar. Den lilla sopbilen har varit här; under natten har glassplitter och annat skräp som vi retade oss på kvällen innan sopats bort.

På det närliggande Campo dei Fiori håller marknadsstånden på att göras i ordning för dagen. Toskansk keramik, hattar, väskor, smycken och begagnat. Och så blommor förstås, för det är ju ett blomtorg.

Ettore Ferraris staty över Giordano Bruno på Campo dei Fiori, rest 1889 på initiativ av Roms studenter.

Från den höga sockeln blickar Giordano Bruno över platsen där han en gång avrättades för kätteri. Vatikanen har nota bene ännu inte bett om ursäkt  för denna avrättning som man redan har gjort i Galileo Galileis fall.

Solen står redan högt när vi efter vårt morgonkaffe och dotterns morgonglass lämnar den närliggande Piazza Farnese för att ta nya strövtåg i centrum.

Morgonljuset här är mycket speciellt. Den fuktiga värmen får luften att darra och den bidrar till att både sudda ut starka färger och mjuka upp konturer.

 

Promenader i Rom: Palatino.

På Palatino kan man tillbringa en hel dag. Det tycks vara den allra grönaste av Roms sju kullar, full som den är av små dungar och skuggiga lerstigar bortom de ständigt belägrade sevärdheterna och utsiktsposterna. Naturen här präglas som överallt i Italien av en mörk och vemodig skönhet, lätt igenkännbar från romantikens måleri och särskilt från det tidiga 1800-talets standardiserade akvarellskisser över italienska landskap.

Roms växtlighet är lika hisnande vacker som stadens historiska sevärdheter.

Grönskan är saftig och mörk här.

 

Naturen förstärker ruinernas monumentala skönhet. Här Livias palats halvvägs upp till Palatinos topp.

Dessutom är Palatinen en av Roms äldsta kullar och den ses ibland som den romerska kulturens vagga. Det är här som legenden om Roms grundande känn särskilt levande. ”Enligt legenden var det här som Romulus och Remus diade varghonan och det var här som Roms historiska stadsgräns drogs 753 f Kr. Man vet att Palatinen varit bebodd på 800-talet före Kristi födelse, då man har funnit rester från järnåldersbosättningar.”, skriver Anne-Louice Dahlgren i Resa till Rom (2008) en utmärkt introduktion till staden (s. 28). Enligt legenden dödade Romulus brodern Remus innan han drog gränserna för staden som kom att bära hans namn. Som ganska ofta annars har grundarlegenden gemensamma beröringspunkter med historiska fakta.

Områdets har flera monumentala sevärdheter såsom Livias respektive Augustus palats samt resterna av den stora stadion, Stadio Palatino, som kejsaren Domitianus en gång lät uppföra för bland annat hästkapplöpningar.

Utsikten över Colosseum från Palatinos topp i det varma ljuset.

Augustus palats och Stadio Palatino.

Stadio Palatino från två olika vinklar.

Museo Palatinos svala byggnad bland palmer och cypresser. Ett äkta romantiskt landskap.

Själv blir jag emellertid lika tagen av den lilla och lätt förfallna kyrkan (eller kanske kyrbyn) på toppen av Palatino, en bit bort och omgärdad av en vild äng. Den känns som tagen ur en av de små och grå byarna någonstans i Toscana. Innanför dess tjocka murar och med tvättlinor uppspända mellan husen pågår någons vardagsliv, helt bortom sorlet från de hundratusentals turister som dagligen passerar i närheten.

Den lilla kyrkbyn på Palatinos topp för tankarna till Toscana. En fin omväxling mot alla de hisnande romerska ruinerna.

På vägen uppför kullen stannar vi till flera gånger och blickar ut över staden. Framför oss ett landskap fullt av kupoler och ståtliga krämfärgade byggnader, allt detta mitt bland palmer, cypresser och de vittförgrenade pinjeträden vilkas grönska är så mörk att den på långt håll ibland ter sig chokladbrun.

Jag kan inte låta bli att försöka fånga utsikten, stunden och den vibrerande värmen ens i en hastig skiss, men så bär jag också alltid skissblocket och pennorna med mig.

Alla vägar leder inte till Rom…

…men ganska många gör det, också för min del. Det kända talesättet är annars historiskt sett korrekt, fast det borde egentligen heta ”alla vägar leder från Rom”, eftersom romarna som uppfann stenbelagda vägar alltid utgick från Rom i sina vägbyggen.

Av mina egna livsvägar leder betydligt fler till Venedig, Krakow och Wien, och ett stort antal går även till Amsterdam. Men nu är jag här.

När familjen och jag landade på Fiumicino i söndags hälsade staden oss med tjugosjugradig värme och med sitt vanliga höga och samtidigt avslappnade tempo. Det är en kombination jag verkligen gillar, inte minst i italienskan, även om jag kan reta mig på att folk i Rom ständigt äter upp alla ändelser när de talar och att meningarna ofta är utbroderade och krångliga. Det hela speglar väl mångas inställning till tillvaron; fungerar inte något i infrastrukturen så kan man oftast ändå lösa det på något sätt, eller i värsta fall kringgå problemet.

Så här stämningsfullt och undanskymt kan man bo centralt här i Rom, ett stenkast från både Campo dei Fiori och den närmaste bron över Tibern. Det är nu full sommar och de karaktäristiska tomatröda fasaderna pryds med prunkande växtlighet. Priset tas annars av alla blommande och trädbeväxta takterrasser.

Vår lägenhet ligger ”mitt i smeten”, på Via dei Cappellari, Hattmakarnas gata, i ett kvarter där gatorna traditionellt fått sina namn efter olika hantverksskrån. Bebyggelsen verkar härstamma från 1600-talet och hela gatan påminner starkt om de trånga gränderna i Stockholms Gamla stan om det inte var för den kullerstensbelagda gatan som liksom många andra här i Rom är i uselt skick. För vår rullstolsbundna dotter blir det kännbart och vi skämtar om att här gäller det verkligen om att hålla tungan rätt i mun för att inte bita av sig den när man går längs med gatan. Trots att gatan bitvis är mycket smal vågar sig bilar och vespor in bland krukväxter, kafébord och fotgängare.

Den intill Campo dei Fiori belägna Via dei Cappellari är en oväntat tyst gata med några små uteserveringar, flera antikvariat, en konsthandel och konstverkstäder. Kullerstenarna är som överallt på smågatorna i uselt skick men det kompenseras med råga av odlingarna utanför portarna och av de vackra fasaderna.

Ett stenkast från de livliga turiststråken… Min favoritbokhandel och det närbelägna antikvariatet öppnar prick tio. I de öppna portarna sitter invånare och butiksägare på små stolar och läser i hettan.

Trots att det bara är två minuters väg till Campo dei Fiori och till min personliga favorit Piazza Farnese  där vi brukar dricka vårt morgonkaffe bor vi relativt tyst och lugnt, omringade av små konstverkstäder, antikvariat och silversmeder. I grannskapet ser vi mest äldre kvinnor som kommer och går med sina små shoppingvagnar. Invånare och butiksägare sitter ofta i de öppna portarna och läser i värmen. Samma skäggiga man i fyrtioårsåldern står och hänger lutad mot sin cykel utanför vår port hela dagarna när han inte agerar bud åt silversmeden. Efter bara någon dag har han koll på när vi går ut på morgnarna och när vi kommer hem efter våra dagslånga vandringar i centrum. Mitt emot ligger en vackert inredd vintage-butik vars stämning definitivt påminner om dem i Krakows gamla judiska kvarter, en bit längre bort finns en livsmedelsaffär, en hattmakare (vad annars?) och en bedårande konstbokhandel och kafé i ett (hittills har det för min del blivit ett album om Georgia O’Keefe, men fler böcker lockar i hyllorna…)

Än så länge ingen outhärdlig värme. Mellan tjugofyra och tjugosju grader, och ibland en uppfriskande regnskur. Att åka taxi här i staden är helt oproblematiskt, snabbt, bekvämt och billigt, så tro inte på vad vissa guideböcker säger om saken. Både chaufförer och de flesta andra vi möter är oerhört hjälpsamma och vill direkt göra livet lättare för oss när de ser vår dotter i rullstol. Det är absolut ingen myt: här älskar man verkligen bambini! Trafiken och den hetsiga körkulturen här är däremot ett eget kapitel…

 

Sena möten.

Veckans finaste kväll, kvällens finaste stund. Därute twittrar världen vidare men i min omedelbara närhet tycks allting ha gått ner i varv. Dags att öppna några bokpaket som anlänt under dagen.

I det första (ett tungt och vadderat kuvert): en efterlängtad amerikansk biografi, inköpt hos franska Amazon och expedierad från London. Den återkommer snart här i bloggen.

I det andra (postens platta, gulblå kartong) – Märta Tikkanens Två. Scener ur ett konstnärsäktenskap. Jag läser just  om det mesta av Tikkanen, och jag läser henne annorlunda och långsammare nu, med ökande irritation över att mycket av det som stämde in på kvinnors liv för tjugo år sedan fortfarande stämmer in på vår egen vardag..

I det tredje (ett kompakt plastkuvert, också det vadderat som ett mjukt fågelbo) – Szymborskas Dikter 1945-2002, ett antikvariskt exemplar men i ett närmast orört skick. Vad bokens förra ägare måste ha missat i fall hon eller han aldrig ens öppnade boken och aldrig  hittade fram till ”Löken” eller ”Livet medan ni väntar”. Eller har någon läst dessa dikter så vördnadsfullt att det aldrig lämnade några spår i marginalerna?

Möten med varmt önskade böcker vid dagens slut – ett sätt att ostört få vandra i ens eget inre rum.

En arbetsdag full av böcker avrundas bäst med läsning. Kritikern Margit Abenius vakar över min bok om hennes liv som sakta växer fram, ständigt avbruten av litteraturkritik och vetenskapliga artiklar. (Abenius foto: J. Sundgren, numera på Uppsala universitetsbibliotek).

Mer biografi…

Apropå franska kvinnor: nu flyr jag tillbaka till Stanley Barons ständigt efterfrågade Sonia Delaunay. The Life of an Artist (Thames&Hudson 1995)…Det är en både vacker och dynamisk biografi över Sonia Delaunay och de olika perioderna i hennes konst.

Någonstans i Europa…

Igår talade en journalist i Tankar för dagen om resor som ett sökande efter det förflutna: hans förfäders landsbygd, livet förr och platser runtom i Europa som ännu för några år sedan talade om hur världen såg ut före modernitetens intåg. Själv reser jag ofta av samma skäl, men för mig som född storstadsmänniska och tredje generationens akademiker handlar många av mina resor om europeiska storstäder. Ofta blir de en nästan rituellt pendlande rörelse mellan Wien, Krakow, Amsterdam och Venedig, för dessa städer har med åren blivit mina olika hem. Söker jag spår av mina förfäders liv handlar det just om storstadsliv; om universitetssalar, kontor, boklådor och ateljéer, om medicinens och pedagogikens historia, om förra sekelskiftets flickskolor, läroverk och musikskolor.

Det är i stadsmiljöernas dynamiska vardag, i deras sjudande kulturliv och rikt varierade arkitektoniska skönhet som jag laddar min kreativitet och fyller på energidepåerna. Ibland kan lyckan vara som nyss under julen – att sitta på ett konstnärskafé någonstans på kontinenten och njuta av fantasifulla interiörer och oväntade synvinklar. Servitrisen lyckas mirakulöst nog placera min kaffekopp och salladstallrik på det lilla vingliga järnbordet så att de ryms tillsammans med mitt skissblock och min kamera. Ingen störs av den bokhög som jag har lutat mot ett av bordsbenen.  Vid bordet bredvid värmer sig några franska turister med glögg och mittemot sitter en brittisk familj lutad över en guide bok om staden. Större och mindre sällskap kryssar i trängseln bland de tätt belägrade borden och bland dem ålar sig de svartklädda  servitriserna fram med sina brickor balanserande högt uppe i luften.

I telefonen twittrar Kunsthaus Wien, Musée d’Orsay och Louvren till mig om pågående utställningar. Irriterande bokreklam från Amazon droppar in omväxlande med e-post (””ending Sunday, book deals of the week!”, ”à vous les soldes et promotions!”, ”Rausverkauf!”). Jag är överallt på en och samma gång, för ingenting kan radera bilderna av en snötäckt Uppsala domkyrka och en vintrig Botanisk trädgård från min näthinna. De lägger sig som en film på den utsikt som jag i denna stund har framför mig. För egentligen finns här ingen konflikt mellan det förflutna och nuet, och inte heller mellan när- och frånvaro. Allt är ett.

Årets berättelser som biter sig fast.

Det är så med somliga böcker, fakta som skönlitteratur, att de fastnar mera.

Jag kan råka ut för dem någon gång per år eller ännu mer sällan. Ibland är det något högst aktuellt och omtalat men betydligt oftare är det titlar som jag någon gång hade hört nämnas och sedan hade lagrat i minnet med avsikten att läsa dem senare. Eller något riktigt dammigt fynd ur en femkronorsboklåda, en bok som har fångats i farten och på ren instinkt. Det är knappast så att varje gånget bokår för med sig något man minns för livet men det år som nu närmar sig sitt slut har känts som ovanligt rikt på sådan litteratur. Enbart hemma i Sverige har det kommit en mängd böcker som säkert i åratal framöver kommer att finnas i minnet som små vimplar på min egen läskarta. Röster som viskar och gör sig påminda, plötsligt blixtrande bilder, påståenden som gång på gång framkallar en inre dialog. Denna jul blev därför valet mycket svårt när jag som vanligt skulle bidra i UNT Kultur med mina personliga tips på årets tre mest läsvärda böcker. De som inte rymdes där förtjänar var sin korta kommentar här i bloggen.

2012 har bland annat varit försvinnandenas år i skönlitteraturen. Kan det spegla den allmänna krisstämningen i världen, eller börjar vi sakta göra vidräkning med vår individualistiska tid då var och en är sin egen ensamhet?

Marie Petersons Harriet. En roman om konsten att försvinna (Norstedts) är en långmäld men intensiv historia om överlagda försvinnanden och om saknad, frånvaro och behovet att radera ens liv och ge sig ut i det okända. Huvudpersonen Harriet konfronteras hela tiden med olika slags försvinnanden tills hon själv bestämmer sig för att radikalt förändra hela sin tillvaro. Tystnaden i det som sägs och tillfälliga möten understryker känslan av att ingenting är fast och på riktigt. En kvarglömd sko på en italiensk målning får symbolisera livet efter katastrofen, men för personerna i Petersons roman kan dessa katastrofer se mycket olika ut. Det är sällan en skildring av att ge sig ut i det okända framkallar en så stark känsla av övergivenhet, tomhet och tystnad. En suggestiv berättelse som inne i mig lämnade en katastrofstämning och en känsla av att överallt egentligen är lika med ingenstans. Petersons avskalade och precisa berättarstil kan lovordas för sig.

Även i sydkoreanska Kyung-Sook Shin Ta hand om min mor (Norstedts) i översättning av Molle Kanmert Sjölander är försvinnande huvudmotivet. Det är stark roman om familjeband och om vad våra föräldrars åldrande gör med oss. Berättelsen om den sjuttiotvååriga Park So-nyo som under en resa spårlöst försvinner på tunnelbanestationen Seoul central och om familjens sökande efter henne blev en bästsäljare inte bara i Sydkorea. Att romanen utspelar sig i Sydkorea gör den inte mindre aktuell för vår egen diskussion av åldrandets plats i den postindustriella västvärldens dynamiska livsstil.

Berättelsen är känslosam och den tycks i första hand handla om vem i familjen som bär skulden till att den gränslöst självuppoffrande modern med tiden blev osynlig för sina närmaste. Varför hade de vuxna barnen tid med sina respektive karriärer men inte med mors tilltagande smärta och minnesstörningar? Läst på djupet blir dock Park So-nyo inget offer utan en åldrande människa som till varje pris ville undvika andras medlidande. Hon ville fortsätta ge i stället för att ta, en önskan nog så vanlig hos många äldre som på något sätt måste respekteras men utan att deras verkliga hjälpbehov glöms bort. Ta hand om min mor lyckas hålla båda perspektiven öppna. En känslosam historia utan en uns sentimentalitet.

Linn Ullmann: Det dyrbara (Albert Bonniers förlag), från norska av Ann Marie Ljungberg, har varit en av årets mest uppmärksammade romaner. Det är en mästerligt skriven berättelse om kyla, svek och ensamhet i en till synes välmående norsk medelklassfamilj i en skenbart idyllisk liten kuststad. En roman om ett för länge sedan dött barn, ett halvdött äktenskap, ett dött romanprojekt och en död flickkropp i skogen som väcker frågan om vem som borde ha sett eller gjort något när tiden ännu var inne. Scensättningen är huset Mailund i ett norskt sommarparadis. Enstaka scener från Oslo rullar förbi som i en filmprojektion. Mailund tillhör den numera pensionerade bokhandlaren Jenny, sedan ett flertal år tillbaka nykter alkoholist. Hennes dotter Siri, krögare och ägare till två restauranger, en i Olso och en här i kuststaden bor tillfälligt i Mailund med  maken Jon och parets två döttrar.  Barnflickan Mille som familjen anställer över sommaren blir en i den långa raden små flörtar som Jon dämpar sin rastlöshet med. Men Molly försvinner samma kväll som Jennys sjuttioårsfest äger i Mailund. Det är kring detta länge ouppklarade försvinnande som Ullmann väver sin berättelse om skuld, likgiltighet och det svåra i att försonas med sig själv, sina närmaste och det förflutna. Det krävs något riktigt hemskt för att en förändring ska bli möjligt. Alltsammans berättat med ett utmejslat språk som sida för sida formligen tar andan ur mig som läsare.

Kristina Sandberg: Sörja för de sina (Norstedts). Örnsköldsvik från krigets dystra fyrtiotal och fram till sextiotalet. En stilsäker och gripande historia om Maj som läsaren tidigare har mött i Att föda ett barn. Paret Maj och Thomas är nu gifta och deras dotter är i början av romanen något år gammalt. I skuggan av makens missbruk och under de oroliga och kärva krigsåren försöker Maj att både leva upp till hemmafruidealet och vara en god mor. Men de dagliga rutinerna och känslan av att vara instängd i tillvaron går allt oftare ut över dottern. Sandberg är en lågmäld berättare med känsla för de små vardagsdetaljer som gör såväl den skildrade miljön som tiden som karaktärerna trovärdiga. Med sin frustration och sin känsla av otillräcklighet känns huvudpersonen som en äldre släkting till huvudpersonen i Maria Svelands ”Bitterfittan”. Sandbergs skildring av livet i folkhemmet är både stilsäker och övertygande, liksom personernas psykologi. Tyvärr är omslagsbilden i mitt tycke illa vald eftersom det knappast säger något om den tidsbild som Sandberg så suggestivt målar upp. Det räcker dock att läsa det första kapitlet för att bli fast i berättelsen.

 

Tredje advent

Så här chosefri kan en adventsdekoration bli. Torkade frukter i en gammal adventsljustake.

 

Att torka frukt för dekoration är en långsam syssla. Årets kastanjer som skymtar bland citrusfrukterna har plockats utanför Humanisten i Göteborg under mina arkivbesök..

Gustav Klimt och skuggor över Wien

Gunnar Bolin i P1 Morgon i går morse om Wien som i år firar Gustav Klimts 150 års jubileum. Snart hamnar Bolin i en reflektion över mänsklighetens mest revolutionerande tekniska uppfinningar och därmed i Stefan Zweigs Världen av igår. För Zweig var de tekniska framstegen i slutet av 1800-talet – telefonen, tåget, elektriciteten, urbaniseringen – historiens mest omvälvande. Att han i skuggan av andra världskriget såg sin egen barndom och fin de siècles Wien som fulla av både trygghet och framtidstro var kanske inte så konstigt, glömmer Bolin tillägga.

Klimt trivialiserad – eller helt enkelt tillgänglig i vardagen…

Jody Shields mästerliga roman The Fig Eater (2000) är vår tids skönlitterära svar på Zweigs idylliska bild av sin barndomsstad. Som fiktion är den stark och suggestiv, väl förankrad i tidsenliga detaljer och lokalfärg. Här finns det österrikiskt- ungerska kejsardömet med sin blandning av olika traditioner, språk och religioner. Här finns också vitskepelser, ockultism och en dröm om det oförklarliga, allt personifierat av den ungerskfödda medelklassfrun Ersebeth. Och så Wiens borgerlighet med sina fladdrade solfjädrar, ovädrade salonger och sin bottenlösa sexuella förljugenhet. De sakta ökande trakasserierna av stadens zigenare, som de då kallades, är förstås tänkta att läsas som ett varsel om trettiotalets raslagar. Det känns som om det går en röd tråd mellan två sinsemellan så olika berättelser som Shields helt fiktiva Wienskildring och Elisabeth Åsbrinks dokumentärroman I Wienerwald står träden kvar.

…fast Mucha gör sig fortfarande bäst på smycken…

Men romanen klingar också märkligt samtida när den läses med dagens Ungern i tankarna.Tillbaka till Gustav Klimt. I sin hemstad Wien tävlar han med kejsarinnan Sissi om att vara stadens största turistmagnet. Den Klimtlitteratur man inte hittar i Belvederes museishop är nog inte utgiven. Motiv ur hans målningar pryder dessutom alla de stora och små standardiserade souvenirer som inte bär bilden av just den mytomspunna Sissi och hennes make Franz Joseph. Det vilar något ironiskt över detta missbruk av Klimts konst i form av teburkar, bokmärken, nyckelringar, shoppingkassar, paraplyer, muggar, skrivdon och schalar. Det var ju trots allt inte han, utan hans tjeckiske kollega Alfons Mucha som med sin manieristiska massproduktion var jugendstilens vandrande reklambyrå och en skicklig formgivare. Hans verk täckte allt från kyrkfönster och affischer till reklamskyltar, tändsticksaskar, tvålpapper och chokladförpackningar. Konstnären som köpman, en yrkesprofil som man inte ska förakta, lärde jag mig några år tidigare på en utställning med samma titel på Rembrandtmuséet i Amsterdam. Nu tycks Klimt ha slagit Mucha med en hästlängd som masskonsumtionens ikon. Och jo, jag har själv just köpt en Klimtalmacka för 2013…Hur som helst är Klimt lika mycket Wien som Wien är Klimt. I hans konst nådde jugend sin kulmen precis som i Joseph Maria Olbrich överdådigt dekorerade Secessionsbyggnaden (Vienna Secession Building) från 1898 med dess berömda klot täckt med bladverk i filigran. Inne i byggnaden som av Wienborna själva spefullt brukar kallas för ”det gyllene kålhuvudet” finns Klimts berömda Beethovenfresk från 1902 som numera har fått ett eget rum.