Frossa i tulpaner!

Färska tulpaner ger en försmak av våren. Det är en annorlunda vår även i år, pandemins andra år. Kanske är vi på väg in en tredje våg – mycket tyder just nu på det. En tredje våg kan just nu skönjas på andra håll i Europa, och Sverige har konstant legat lite efter. Själv fortsätter jag att arbeta hemifrån och jag isolerar mig konsekvent, vilket är lättare för en person med ett skapande arbete, men jag vill inte låtsas om att pandemin inte har slagit hårt mot mig som kulturarbetare. Nu väntar jag på att Uppsala Författarsällskaps antologi ”Svart” där en av mina noveller finns med kommer från tryckeriet.

Utanför dörren har snödroppar börjat spira och julrosen har stora knoppar. Efter några veckor av en ”exceptionell kyla” kommer nu en för årstiden ”exceptionell värme”, i skrivande stund 8 grader i Uppsala och flera grader över noll på nätterna. Solen kommer också – och det är kanske det viktigaste. Soligs morgnar vaknar jag tidigt och helt utan väckarklocka.

Dagliga kroki, färglaborationer på temat februariljus samt en genomgång av Kazuo Ishiguros författarskap inför en kommande recension av hans senaste bok står på schemat.

 

Guldskimrande ögonblick i vardagen.

Det lär dröja tills jag sätter min fot på ett café, ett museum eller ett bibliotek. Pandemin har satt stop för allt sådant.

Det finns många platser i Uppsala som jag alltmer förtvivlat längtar till. Det alltid lika välkomnande Katedralkaféet, Bror Hjorths hus, Konstmuseet och det fina Slottscafét i Cajsas köks regi är bara några favoriter. Fika eller luncher med vänner blir särskilt trevliga i sådana vackra miljöer. På det hela taget har jag med åren blivit något av ett kafédjur; i en lugn och vacker miljö, där andra sitter och fikar och pratar eller arbetar runtomkring mig och där doften av nybryggt kaffe hänger i luften, har jag ofta lätt att komma på nya idéer, läsa, skissa eller till och med undervisa. Skrivandet kräver att jag avskärmar mig helt, men nya idéer som sedan omsätts i text eller bild kommer faktiskt oftast just när jag går runt på museer eller sitter och fikar på något stämningsfullt ställe.

Under pandemin gäller det därför att kunna förgylla vardagen på andra sätt. En kopp kaffe vid det egna matbordet, kombinerad med nedslag i utländska konst- och litteraturtidskrifter har faktiskt sin charm när det grå januariljuset knappt tränger in i hemmet och vintermörkret faller tidigt.

 

…och så tog jag hem silver i haikutävlingen…

Inte utan förvåning och därför med desto större glädje emottog jag igår första hedersomnämnandet  i Uppsala författarsällskaps haikutävling för min haiku

Svalorna skriker

över jäsande fallfrukt

Gräset går i brunt

 

Juryns motivering löd:

”Det första hedersomnämnandet går till Marta Ronnes fina hösthaiku som andas avsked och uppbrott med antydan om mörka krafter i tillvaron.”

Första pris gick till författaren Christina Wahldén och det andra hedersomnämnandet till författaren Carina Burman. Inte nog med att jag hamnade i ett illustert sällskap. Jag är desto mer stolt eftersom den enväldige juryn var ingen mindre än poeten och översättaren Bo Gustavsson.

Tack Uppsala författarsällskap för detta pris till en notorisk men blygsam haikuskrivare…

 

Tillbaka till Groningen.

Denna sommar fick jag återse mitt kära Groningen. Första veckan i juli undervisade jag inom humanistiska fakultetens Summer School, vars tema i år var Beyond Horizons. Transmitting and Writing New Identites. Strategies and Empowerment of Minorities and Migrants in Europe. Temat för min egen undervisning var en kort översikt över migrant- och exillitteraturer i Sverige från andra världskriget och fram till i dag.

Min stamsträcka genom åren. Hållplatserna på vägen – Duivendrecht, Zwolle och Aasen – har blivit som orden i en välbekant ramsa.

Groningen välkomnar mig alltid med de fantasifulla arkitektoniska lösningarna framför Centralstationen. De delvis upphöjda ytorna pryds av abstrakta djurskulpturer och former.

Groningen har med åren blivit något av min ”jourhavande” hemstad. Universitetet är navet för mina återkommande vistelser där och alltid möts jag av samma gästfrihet och entusiasm från mina nederländska forskarkollegors sida.Varje workshop, konferens eller föredrag leder till nya idéer om framtida undervisning och forskning. Ändå är det ingen hemlighet att de nederländska humaniora har utsatts för enorma nedskärningar och att det ämne som jag huvudsakligen har kontakt med – Skandinaviska språk och litteraturer – hela tiden lever på utplåningens gräns. Undervisningen i norska har precis lagts ner. Det är till mycket stor del forskarkårens aldrig sinande tro på sina ämnen och deras ständiga övertidsarbete som får forskningsområdet att överleva.

Vår Summer School syntes i universitetets huvudbyggnad.

I år liksom tidigare undervisade jag i universitetets vackra huvudbyggnad. Det som är särskilt inspirerande är att de lärare som ansvarar för kurserna gärna är med på alla föreläsningar och seminarier. De intar samma position som studenterna, ställer uppriktigt intresserade frågor och deltar på ett försynt sätt i diskussionerna, vilket breddar samtalen och skapar en välkomnande stämning.

 

Ett fragment av fasaden.

 

Vackert kakel pryder universitetets korridorer. Men vi talar ju Nederländerna!

Universitetets trapphall med sitt glasfönster.

På de återstående lediga timmarna hann jag återse alla mina favoritplatser i centrum, besöka utställningen av universitetets konstsamlingar i Universitetsmuseet samt upptäcka något helt nytt, nämligen den paradisiska trädgården Prinsenhof som jag aldrig tidigare fått ögonen på (men så har jag också för det mesta varit i Groningen sent på hösten eller strax före jul…)

Utställningen över universitetets konstsamlingar visar vilken manlighetens bastion universitetet hade varit. Till höger i bakgrunden syns den enda avbildningen av en kvinnlig universitetslärare som visas på utställningen.

Prinsenhof. Ett rosenparadis. Stämningen är snarlik den i Wiens Schönbrunn.

En av de tusentals rosorna i Prinsenhofs trädgård.

Rosenprakt.

Att vandra i dessa gångar för tankarna till Alice i Underlandet.

Som alla gamla städer har Groningen orörda platser där tiden står still. Vägg i vägg med dem pulserar vardagen: marknaderna, blomstånden, kaféerna, shoppinggalleriorna och diverse temporära byggnader resta för kulturevenemang.

Dessa hus ser fortfarande ut som på Vermeers och de andra holländska mästarnas målningar.

Denna skulptur får mig alltid att stanna till.

…men inte långt därifrån pågår livet i vår tids skräpiga, snabba verklighet. Den här fula byggnaden har tillkommit på senare år och rymmer ett turistcentrum.

Och så de oräkneliga blomsterstånden förstås.

Bokhandeln som ligger precis bakom hörnet vid Akademihotellet är mitt stamställe. I år blev det en underbar liten bok med reproduktioner av Modigliani och ett portabelt album om Vermeer samt ytterligare en Putumayo-skiva med lugn och ”smal” musik, denna gång Italian Café.

Den milda vinterns skönhet. En förmiddag på Waldemarsudde.

Jag vet att många längtar efter en riktig Disneyliknande vinter, alltså en med massor av snö och is och med en imaginär bjällerklang i fjärran. Vad går upp mot en skidtur i fjällen då snön fryser fast under skidorna på vägen ner och näsan rinner ohjälpligt på vägen upp och vantarna blir sura långt innan man hinner tillbaka till stugan. Själv tillhör jag dem som aldrig har haft någon känsla för snö utan tvärtom blir hänförda av Englands milda och regniga vintrar, av jordens ruttna lukt i januari och av novemberdimma på nyårsafton. Därför var vädret i mitt tycke optimalt för ett besök på Waldemarsudde och i dess för tillfället slumrande trädgård. Skagenmålarna och fotoutställningen Annica vid havet är kvar ännu, men eftersom jag sällan blir så där på djupet rörd av återseenden med välkända klassiker som i miljontals reproducerats på vykort och i böcker var Carl Malmstenutställningen den största behållningen. Malmsten har en särskild plats i mitt hjärta för sin klassiker Lilla Åland, den köksstol som han fick idén till på ön och som sedan dess har blivit vardag i många svenska hem. Jag lämnade museet med en tunn volym av Carl och Siv Malmstens brev som jag började bläddra i direkt i foajén.

Waldemarsudde är ett nav för mig. Oavsett årstid brukar jag ta en paus i prins Eugens hörnsalong, den med den tyst tickande moraklockan och det evigt prunkande  blombordet där kornettblommor, cyklamen eller pelargoner trängs i stora mängder och bildar en stark färgfläck mot den duvgrå havsutsikten. Det är just i detta rum och i det angränsande biblioteket med dess jugendvaser, stora konstalbum och praktutgåvor som jag alltid får en stark tillhörighetskänsla, ett föreställning om ett inre hem och en inre frid. Den ’mindfulness’ som så många försöker träna sig i med hjälp av terapeutiska program finns för mig just på Waldemarsudde.

I trädgården doftade det tidig vår även om utsikten mot kvarnen badade i ett grått dis.

Nedre terrassen och kvarnen i mulet förmiddagsväder.

Planteringarna vid museiporten i sina vackra och anspråkslösa kärl.

Vackert med julros, mossa och röda bär. Så här vill jag ha vintern: brittiskt höstlig och lysande av fräscha växter!

Läst hos Simone.

I dag får bloggen nöja sig med ett citat av Simone de Beauvoir:

”La fatalité triomphe dès que l’on croit en elle.”

Ödet segrar om du tror på det.

Fjäderlätt och fritt svävande. Ett ögonblick på Millesgården som andas absolut frihet.

 

 

 

Skissblocket städas.

Någon som för ett tag sedan råkade hitta till denna blogg efterlyste några av mina skisser från Rom. Nu var det dags; inför framtida resor måste skissblocket ändå ses över och gallras. Några av skisserna kommer därför här.

© Marta Ronne 2013

© Marta Ronne 2013

© Marta Ronne 2013

© Marta Ronne 2013

© Marta Ronne 2013

© Marta Ronne 2013

När jag går igenom bilderna ser jag tydligt att jag trots allt blev mest fascinerad av förhållandet mellan stadens natur och arkitektur: de magnifika pinjeträd som växer överallt och som dominerar landskapet på exempelvis Palatino fick en framträdande plats i ett flertal bilder. Men några minutskisser över stadsbebyggelsen finns också med. Några från Vatikanen – och någon enstaka från vårt eget kvarter.

© Marta Ronne 2013

© Marta Ronne 2013

© Marta Ronne 2013

Samt några vyer från Roms olika kullar fångade på språng…

Resan är inte glömd än. Två månader senare känns den inte ens särskilt avlägsen. Redan nu har dock andra projekt tagit över. Det jag brukar kalla för 3K, kontrollerat kreativt kaos, råder som vanligt på arbetsbordet.

Något är alltid i görningen. Två av mina Ergoillustrationer från förr råkade komma med på bilden.

 

Det tysta Rom.

Överraskande nog är centrala Rom fullt av små tysta oaser. Detta ofta vägg i vägg med de mest belägrade sevärdheterna som Fontana di Trevi eller Spanska trappan, där turistmassorna skymmer sikten. Ett stenkast från Via del Corso, vid Via San Marcello 41, hittar man en mycket smal gränd med en vacker gjutjärnsport. Att både porten och grändens väggar hör till den lilla artonhundratalskyrkan Capella della Madonna dell’Archetto (officiellt kallad Santa Maria Causa Nostrae Laetitiae) avslöjas endast på en marmorskylt inmurad vid grinden.

Tyst är även det lilla torg där bland annat Via Giulia, Via del Pellegrino, Malpasso och Via dei Banchi Vecchi löper samman och där vi brukar handla mat. Mitt på dagen finns där några grönsaks- och fruktstånd som snabbt försvinner framåt kvällen. Fasaderna liknar dem på vår gata.

Trots alla som parkerar här är denna lilla piazza folktom och tyst på dagarna. Mataffär och grönsaksstånd – ett äkta vardagsliv fjärran från museer och turistgrupper, om än ett stenkast från den pampiga och hårt trafikerade Corso Vittorio Emanuele.

Vid den mycket vackra men än så länge nedgångna Via Giulia, en gata som just nu genomgår en kraftigt renovering samtidigt som den lanseras som ”Roms vackraste gata”, finns en brunn som ofta syns i guideböcker men som av någon anledning inte lockar så många turister. Vi passerar den på väg mot Ponte Sisto och Trastevere.

I Trasteveres nordöstra hörn där gatorna blir allt mer oansenliga och turister sällan tittar förbi hittar vi till den lilla lilla Piazza in Piscinula, en stenlagd backe som till stor del är en parkering. Där hittar vi av en slump fram till San Benedetto in Piscinula, en oansenlig byggnad med ett minimalt klocktorn inklämd mellan husen. Klocktornet är tydligen både det allra minsta och det allra äldsta (byggt år 1067) i hela Rom. Just den kvällen regnar det och  när vi når backen i skymningen ser vi plötsligt en dam med en stor hund komma ut  kyrkan vars starkt och varmt belysta interiör för tankarna till en kraftigt brinnande eld i en öppen spis. Den välbevarande romanska interiören som går tillbaka till 500-talet gör intryck; där finns allt från väggmosaik i bysantinsk stil till medeltida väggmålningar och madonnabilder. Kyrkans golv är täckt med en äkta Cosmati-mosaik (uppkallat  efter den kända romerska arkitekt- och skulptörfamiljen Cosmati, verksamma under 11- och 1200-talet). För oss blir det dock själva stämningen som räknas mest. En känsla av både värme och frid strålar mot oss när vi för en stund slår oss ner i den främsta bänkraden. Framför altaret i högra hörnet står en staty av Fatima-madonnan med ett sagolikt sött ansikte. Statyn pryds med blommor runt om och på bönpallen framför den finns en inramad bön. Vi tänder ett  ljus för att bevara stämningen och går i sakta mak runt den lilla kyrkan (den rymmer enbart fyra bänkrader på var sin sida gången). Det är värt att lägga märke till skåpet med votivsmycken (som på ett märkligt sätt får mig att associera till skåpet i Gamla Uppsala kyrka, också det till vänster om ingången). Där finns även en mängd små och anonyma porträttfoton, vissa så gamla som tjugotalet, troligen bilder på dem som bönerna vid det bredvidliggande altaret gällde. En fin sed i så fall för dem som tror på bönens makt.

Interiören i San Benedetto in Piscinula, Trastevere. Av någon anledning är stämningen i denna kyrka sådan att jag inte alls tänker på att fotografera. Här en bild från Wikimedia Creative Commons.

Kyrkans äkta Cosmatigolv har hittills bevarats helt i sitt originalskick. Också denna bild kommer från Wikimedia Commons.

Märkligt nog tar vi inga bilder därinne. Kanske just för att den stunden blir så minnesvärd. Och särskilt minnesvärd blir den troligen tack vare den högreste och silverhårige benediktinermunk som entusiastiskt slår upp portarna för vår rullstolsbundna dotter medan  han välkomnar henne som ”en alldeles speciell gäst”. När vi tackar för att ha fått besöka kyrkan så sent på kvällen frågar han lika varmt intresserad om dotterns namn och skänker oss var sin liten San Benedetto-medaljong som lyckobringare. Av alla tillfälliga möten främmande människor emellan blir detta till ett särskilt fint minne.

Promenader i Rom: Foro Romano.

Ett självklart mål. Även om stadens gamla centrum ”innanför murarna” är fullt av antika sevärdheter är det just på Foro Romano som man till fullo blir medveten om det romerska rikets monumentala arkitektur. Idag är det en närmast sanslös anhopning ruiner, raserade kolonner, stenblock från antika hus, bevarade murar och mitt i allt detta ett antal både förfallna och välbevarade kyrkor från både medeltiden och barocken. Har man en gång sett de Capitolinska museerna kan man under följande besök i Rom ägnar åt andra delar av staden och åt att leva en vanlig romersk vardag. Men någon gång måste man betala denna tribut till både Roms historia och det västerländska kulturarvet.

 

Foro Romano når vi direkt från Palatino. Vi får gå tillbaka till ingången till hela museiområdet, eftersom det bara är här som man har uppfört en slingrande ramp för vagnar och rullstolar. Området är annars mycket svårtillgängligt för funktionshindrade; efter branta grusstigar kommer ett helt system av höga trappor som leder upp och ner och vilka måste passeras mot Foro Romano. En rullstolsbunden person kan inte ta sig över dem utan bärhjälp, varför den enda lösningen för en enskild resenär med funktionshinder blir att gå ut ur museiområdet och ta ingången från andra sidan, vid foten av det sanslöst pampiga och bländande vita Nationalmuseet. Nu har vi emellertid betalt paketpriset för både Colosseum och resten av de Capitolinska museerna, och dottern klarar av att med hjälp gå i trappor, varför vi efter en del gemensamt kånkande till slut når Foro Romano. Särskilt franska turister är känsliga för vår börda och beredda att hjälpa så till slut får vi fler anbud än vad vi behöver. På området blir det återigen en del guppiga färder upp och ner på stigar belagda med stora ojämna stenar och grus, men nu leder vägen mest neråt och det hela blir till en fin promenad.

Någonstans mitt i denna gigantiska kyrkogård över det romerska imperiets glansdagar inser jag att det rätt och slätt är för mycket att se och kunna ta in på djupet.

En vanlig syn både på Foro Romano och lite varstans i Rom: ett fragment av en antik kolonn eller kanske en husvägg.

Vi lämnar området som några av de sista besökarna, strax innan grindarna stänger för dagen. Utanför sitter Johannes Paulus II:s dubbelgångare och vinkar vänligt till de förbipasserande. Uppenbarligen är dock likheten med föremålet inte stor nog för att han ska våga uppträda utanför St. Peterskyrkan.