Tillbaka till Groningen.

Denna sommar fick jag återse mitt kära Groningen. Första veckan i juli undervisade jag inom humanistiska fakultetens Summer School, vars tema i år var Beyond Horizons. Transmitting and Writing New Identites. Strategies and Empowerment of Minorities and Migrants in Europe. Temat för min egen undervisning var en kort översikt över migrant- och exillitteraturer i Sverige från andra världskriget och fram till i dag.

Min stamsträcka genom åren. Hållplatserna på vägen – Duivendrecht, Zwolle och Aasen – har blivit som orden i en välbekant ramsa.

Groningen välkomnar mig alltid med de fantasifulla arkitektoniska lösningarna framför Centralstationen. De delvis upphöjda ytorna pryds av abstrakta djurskulpturer och former.

Groningen har med åren blivit något av min ”jourhavande” hemstad. Universitetet är navet för mina återkommande vistelser där och alltid möts jag av samma gästfrihet och entusiasm från mina nederländska forskarkollegors sida.Varje workshop, konferens eller föredrag leder till nya idéer om framtida undervisning och forskning. Ändå är det ingen hemlighet att de nederländska humaniora har utsatts för enorma nedskärningar och att det ämne som jag huvudsakligen har kontakt med – Skandinaviska språk och litteraturer – hela tiden lever på utplåningens gräns. Undervisningen i norska har precis lagts ner. Det är till mycket stor del forskarkårens aldrig sinande tro på sina ämnen och deras ständiga övertidsarbete som får forskningsområdet att överleva.

Vår Summer School syntes i universitetets huvudbyggnad.

I år liksom tidigare undervisade jag i universitetets vackra huvudbyggnad. Det som är särskilt inspirerande är att de lärare som ansvarar för kurserna gärna är med på alla föreläsningar och seminarier. De intar samma position som studenterna, ställer uppriktigt intresserade frågor och deltar på ett försynt sätt i diskussionerna, vilket breddar samtalen och skapar en välkomnande stämning.

 

Ett fragment av fasaden.

 

Vackert kakel pryder universitetets korridorer. Men vi talar ju Nederländerna!

Universitetets trapphall med sitt glasfönster.

På de återstående lediga timmarna hann jag återse alla mina favoritplatser i centrum, besöka utställningen av universitetets konstsamlingar i Universitetsmuseet samt upptäcka något helt nytt, nämligen den paradisiska trädgården Prinsenhof som jag aldrig tidigare fått ögonen på (men så har jag också för det mesta varit i Groningen sent på hösten eller strax före jul…)

Utställningen över universitetets konstsamlingar visar vilken manlighetens bastion universitetet hade varit. Till höger i bakgrunden syns den enda avbildningen av en kvinnlig universitetslärare som visas på utställningen.

Prinsenhof. Ett rosenparadis. Stämningen är snarlik den i Wiens Schönbrunn.

En av de tusentals rosorna i Prinsenhofs trädgård.

Rosenprakt.

Att vandra i dessa gångar för tankarna till Alice i Underlandet.

Som alla gamla städer har Groningen orörda platser där tiden står still. Vägg i vägg med dem pulserar vardagen: marknaderna, blomstånden, kaféerna, shoppinggalleriorna och diverse temporära byggnader resta för kulturevenemang.

Dessa hus ser fortfarande ut som på Vermeers och de andra holländska mästarnas målningar.

Denna skulptur får mig alltid att stanna till.

…men inte långt därifrån pågår livet i vår tids skräpiga, snabba verklighet. Den här fula byggnaden har tillkommit på senare år och rymmer ett turistcentrum.

Och så de oräkneliga blomsterstånden förstås.

Bokhandeln som ligger precis bakom hörnet vid Akademihotellet är mitt stamställe. I år blev det en underbar liten bok med reproduktioner av Modigliani och ett portabelt album om Vermeer samt ytterligare en Putumayo-skiva med lugn och ”smal” musik, denna gång Italian Café.

Vintern överraskar.

Det här är ett av de senaste årens snöfria jullov. I år har den milda och höstliga vintern varat fram tills nu. Utomhus får jag denna märkliga känsla av att befinna mig långt söderut, kanske i Toscana, alternativt på de brittiska öarna. Dimma och regn, gräsmattor som doftar späd vår och narcisser vilkas första skott kaxigt sticker upp ur jorden. Naturligtvis kommer snön och kylan att komma; det gör den numera alltid när vi på allvar har börjat tro att det inte blir någon riktigt vinter. Sedan håller den oss i sitt grepp till i slutet av mars eller mitten av april.

Än så länge kan jag dock njuta av min fina julros som sedan tredje advent har blomstrat så här magnifikt i rabatten, först med många knoppar och nu utslagen i full blom.

Julrosen trivs i det milda och höstliknande januarivädret.

En ren njutning för ögat första veckan i januari. Lägg märke till de tjugotal knoppar som ännu inte har slagit ut….

Den milda vinterns skönhet. En förmiddag på Waldemarsudde.

Jag vet att många längtar efter en riktig Disneyliknande vinter, alltså en med massor av snö och is och med en imaginär bjällerklang i fjärran. Vad går upp mot en skidtur i fjällen då snön fryser fast under skidorna på vägen ner och näsan rinner ohjälpligt på vägen upp och vantarna blir sura långt innan man hinner tillbaka till stugan. Själv tillhör jag dem som aldrig har haft någon känsla för snö utan tvärtom blir hänförda av Englands milda och regniga vintrar, av jordens ruttna lukt i januari och av novemberdimma på nyårsafton. Därför var vädret i mitt tycke optimalt för ett besök på Waldemarsudde och i dess för tillfället slumrande trädgård. Skagenmålarna och fotoutställningen Annica vid havet är kvar ännu, men eftersom jag sällan blir så där på djupet rörd av återseenden med välkända klassiker som i miljontals reproducerats på vykort och i böcker var Carl Malmstenutställningen den största behållningen. Malmsten har en särskild plats i mitt hjärta för sin klassiker Lilla Åland, den köksstol som han fick idén till på ön och som sedan dess har blivit vardag i många svenska hem. Jag lämnade museet med en tunn volym av Carl och Siv Malmstens brev som jag började bläddra i direkt i foajén.

Waldemarsudde är ett nav för mig. Oavsett årstid brukar jag ta en paus i prins Eugens hörnsalong, den med den tyst tickande moraklockan och det evigt prunkande  blombordet där kornettblommor, cyklamen eller pelargoner trängs i stora mängder och bildar en stark färgfläck mot den duvgrå havsutsikten. Det är just i detta rum och i det angränsande biblioteket med dess jugendvaser, stora konstalbum och praktutgåvor som jag alltid får en stark tillhörighetskänsla, ett föreställning om ett inre hem och en inre frid. Den ‘mindfulness’ som så många försöker träna sig i med hjälp av terapeutiska program finns för mig just på Waldemarsudde.

I trädgården doftade det tidig vår även om utsikten mot kvarnen badade i ett grått dis.

Nedre terrassen och kvarnen i mulet förmiddagsväder.

Planteringarna vid museiporten i sina vackra och anspråkslösa kärl.

Vackert med julros, mossa och röda bär. Så här vill jag ha vintern: brittiskt höstlig och lysande av fräscha växter!