En återupptäckt klassiker.

John Williams Stoner, en roman från sextiotalet som fram till 2003 inte hade rönt någon större uppmärksamhet, har blivit återupptäckt. På många håll i Europa har den under de senaste åren blivit en storsäljare.Nu kommer den äntligen till Sverige. Det gläder en litteraturkritiker eftersom Stoners återuppvaknande tyder på läsarnas oförändrade behov av skönhet och av stilistiskt högstående berättelser.

För mig som forskare i universitetsromaner är Stoner just en klassisk sådan. Det spelar ingen roll att Williams vid något tillfälle värjde sig mot beteckningen ”academic novel”. Det var just en sådan han skrev – och dessutom en av de hittills vackraste inom genren.

Jag skriver om Stoner och skönhetens meningsskapande kraft i dag. Läs romanen!

En lysande Trude Marstein om det trygga livets gråa hinna, om otrohet och en manlighet i kris.

Trude Marsteins tredje roman Hem till mig som jag i dag recenserar i UNT är för mig personligen det Knausgård aldrig blev: en alltigenom uppslukande berättelse om vår tids manlighet, om det trygga men tråkiga medelklasslivet i ett välmående samhälle och om sökandet efter tillfredsställelse. Marstein får mig hela tiden att glömma gränsdragningen mellan fiktion och min egen verklighet. Jag kliver hela tiden rakt över till andra sidan spegeln,  jag är där, i huvudpersonernas liv och hem. En stark samhällskritisk historia och psykologisk roman i ett skriven med en stilistisk säkerhet som ofta får mig att hålla andan när jag läser. Linn Ullman och Marstein är för mig de två allra största norska författarna idag.

Rȯżewicz vann aldrig på lotto.

Idag avled den världskände polske poeten, prosaisten och dramatikern Tadeusz Rȯżewicz. Trots att han under hela nittonhundratalet av många hade setts som en av poesins viktigaste europeiska röster fick han liksom satirikern och dramatikern Sławomir Mrożek aldrig ta emot Nobelpriset i litteratur. Frågan vem han borde ha fått det i stället för ter sig poänglös när vi talar om ett pris där enbart ytterst originella författarbegåvningar tävlar med varandra. En framstående poet blir dessutom inte mer framstående av att ha fått priset. Att ge denna utmärkelse till Rȯżewicz hade ändå varit en hyllning till en poetisk gärning som liksom Szymborska och Tranströmer för många läsare var en privat kompass i vardagen. Även som dramatiker var Rȯżewicz för många av oss en daglig samtalspartner som försåg oss med associationer och metaforer. Hans surrealism påminde om den hos Beckett och hans ironiska språk berikade läsarnas. ”Den gamla ruvar än” – titeln på en av hans mest kända pjäser – har så långt jag kan minnas varit ett skämtsamt talesätt i min familj.

Rȯżewicz poesi sysslar ofta med diktens själva tillblivelse. Som i dikten ”DIkt” kan jaget stå vid sidan om den skrivande handen och betrakta skrivprocessen. Det är som om kroppen är skild från den skrivande handen och ser denna från en oberoende åskådarposition, vilket också gör handen till ett slags mekaniskt redskap. Rȯżewicz sysslade ständigt med växlingen mellan att bygga upp och rasera, vilket underströk såväl poesins karaktär av en tankeverkstad i ständig rörelse som diktens – det poetiska konceptets – skörhet.

Tadeusz Rȯżewicz i Prag hösten 2007. (Foto: Rapas. Wikimedia Commons)

Rȯżewicz ständiga kretsande kring skriv- och raderingsprocessen hade en annan och djupare innebörd. Han var en av de poeter som liksom Primo Levi  tog på sig uppgiften att berätta om det ofattbara: om Förintelsen, den nazistiska ockupationen och den ondska som slumrar i människan. Han sökte ständigt efter ett språk som skulle göra det möjligt att på ett avskalat och begripligt sätt berätta om detta.

Samtidigt hade han en satirikers öga för vardagen. Det allvarsamma existerar i hans prosa och dramatik sida vid sida med subtil ironisk humor.

Han hade den bredd,den skimrande originalitet och det humanistiska djup som brukar få Akademien att tala om pregnans, klokhet och sällsynt känsla för människans dagliga existens. Ändå vann han aldrig på lotteriet i Börshuset. Därmed inte sagt, att det är han som avgår med förlust.

 

Läs gärna samlingen Recycling som i översättning av Irena Grönberg och Tomas Håkanson kom ut på Tranan i fjol.

 

 

 

En essä om essän.

Idag skriver jag i UNT om essän som genre. Jag har lekt med idén till denna text har legat och grott sedan jag för en tid sedan läste Partick Maddens lika vackra som pedagogiska Quotidiana, en bok om att praktisera essän som genren. Nu utkommer en ny volym med Virginia Wollfs essäer på Ellerströms och i höstas kom Arne Melbergs stora arbete Essä. Tillsammans får de mig att reflektera över denna ständigt närvarande genre. Utan essän ingen skönlitteratur.

Virginia Woolf var en av den västerländska litteraturens främsta essäister. Nu utkommer ytterligare en volym med hennes essäer på Ellerströms.

Inger Edelfeldt om konsten att tala med sig själv.

Idag recenserar jag Inger Edelfeldts nyutkomna Konsten att dö.

Konsten att dö. Blommorna på omslaget är författarens eget foto. Förlag: Norstedts.

Jag brukar imponeras av Edelfeldts produktivitet (det här är hennes artonde vuxenroman) och bredd (bokillustratör, fotograf, serietecknare och författare till ungdomsböcker). Också här syns hennes konstnärshand eftersom bilden på omslaget är hennes eget fotografi av en döende blomstjälk. Döende blommor är ett viktigt tema i Konsten att dö, men där finns också frågor om konstens möjligheter och begränsningar och om konstnärens ansvar. Jag kan inte låta bli att tänka på att Edelfeldt som även skrivit rådgivningsboken Hur jag lärde mig handskas med mina värsta känslor låter romanens huvudperson Jacky hela berättelsen igenom visa prov på det som i mindfulnessträningen brukar kallas för konceptuell medvetenhet. Jacky Måhlin analyserar ständigt sig själv, sina handlingar, känslor, reaktioner och motiv. Men det här gör romanen riktigt intressant: Jacky är sin bästa och ärligaste samtalspartner, för att inte säga sin egen terapeut. Romanen slutar mörkt men öppet, eller med andra ord med en katastrof som kan bli en katharsis och därmed början på något nytt.

Om bildning och skolsystemet – igen!

Kort efter mitt inlägg om bildningsbegreppet och det svenska skolsystemet är DN:s Sverker Lenas idag inne på liknande spår (Skolresultaten sänks av spektakelkulturen). Spektakelkulturen har ersatt djupanalys och konsumtion av mer krävande kultur. Vi bygger allt fler gigantiska arenor för massunderhållning medan allt färre i industriländerna läser böcker. I anknytning till Pisamätningen har även SvD:s Daniel Sandström skrivit om hur lågt vår tid värderar bildning (SvD 8.12.2013) I en värld där framgång för allt fler människor är lika med att bli offentligt uppmärksammad blir allt färre uppmärksammade för att de är bildade människor. Kanske inget ont i det på sikt. Världen förändras hela tiden och en sekundär analfabetism kan vara vår gemensamma framtid om den visar sig inte alls sätta käppar i hjulet för kommunikation och ekonomisk stabilitet. Än så länge finns dock ingen bättre träning i verbal förmåga, konsten att ta in och bearbeta information och att tänka kritiskt än kontakten med skrivna texter, inte minst de skönlitterära. Detta står på inget sätt i motsats till vår användning av Twitter, Facebook och andra sociala medier samt de allt smartare datorerna, vilka tvärtom också övar oss på samspel och i formuleringskonsten. Att ägna det mesta av sin tid åt att enbart spela spel som Angry Birds eller titta på flashiga shower är däremot lika kontraproduktivt som exempelvis att endast läsa Bibeln och ingenting annat.

Handlar livet bara om ”feel good”-känslor? Rymmer dataspel all den kunskap som du behöver för att rösta i val, tala för din sak mot myndigheterna och kritiskt värdera det du hör? Bild: Assayas, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported.

…eller kan det vara värt att ibland hinna läsa en bok? William_Brymner, The Picture Book, 1898.

 

En välkommen tystnad.

Julen och mellandagarna bjuder på senhöstväder med plusgrader, snöfria gräsmattor och lätt dis. Julgranen är en tribut till barndomen; det räcker med att ställa sig riktigt nära den för att snabbt förflyttas tillbaka till dofter och stämningar från för länge sedan. Därinne bland grenarna bor alla barndomens sagor.

Alltid lika magisk!

Liksom förra julen har jag även nu återvänt till Henry James. Hans New Yorkberättelser är på något sätt julen för mig, men i fjol hann jag bara med någon enstaka innan några boknyheter tog över.

En bok som lämpar sig särskilt bra under julen. Här i en fin storpocketutgåva från New York Review of Books Classics.

Uppsala är riktigt tjusigt i dimman.

Domkyrkan är höljt i höstlig dimma. Fotograferat sent på eftermiddagen den 21 december.

Bildning och jämlikhet – en skenbar motsättning.

Daniel Sandström fortsätter på bildningsspåret i dagens Svenska Dagbladet (”Därför är ordet ”kulturelit” så laddat för en svensk”). Liksom jag i mitt tidigare inlägg om Pisamätningen och bildningsideal pekar han på det skräck som begreppet ”elit” väcker hos oss alla. Om de högst utbildade och kulturproducerande uppfattas som en ”elit” blir det förstås problematiskt att lovorda bildningsbegreppet. Så långt är det förståeligt; ett samhälle där vissa ses som mer elitistiska än andra (en alltid godtycklig indelning) ger inte ens i teori alla sina medborgare samma utvecklingsmöjligheter.

I dag vill följaktligen ingen höra till kultureliten, skriver Sandström. När Socialdemokraterna nu hellre vurmar för Springsteen än för Södergran, är det ett resultat av just denna beröringsskräck inför ”finkulturen”. Att säga att Shakespeare är viktigare än Metallica skulle kunna uppfattas som en kränkning av väljarkåren. Det vore politiskt självmord.

Men samtidigt har vi hällt bort något viktigt med badvattnet, påpekar Sandström, nämligen just det egalitära folkbildningsbegrepp som en gång skapade den unika svenska folkbildningen.

Det är glädjande att vi är fler som ser att devalveringen av bildningsbegreppet i själva verket är diskriminerande och att det därför hotar att leda till större ojämlikhet i samhället. Att tala varmt för breda och djupa kunskaper är inte att stänga in sig i ett elitistiskt torn. Det är tvärtom att bjuda in alla till kulturens gränslöst rika smörgåsbord, att tala om att breda kunskaper ökar människors demokratiska förmåga genom att träna dem i både kritiskt tänkande och retorik. Södergran är faktiskt lika kul som Springsteen och Knausgård kan ge läsaren något annat än Guillou, så det är väl bra att känna till båda. Experimentaljazzen kan vara mer uppfriskande än en monoton och rytmisk danslåt med enahanda kärlekstext, även om danslåten är mest ändamålsenlig att dansa till. Vad kan vara mer demokratiskt än att göra mänsklighetens kulturproduktion tillgänglig för så många som möjligt och att förebygga den historiska blindhet som håller på att bli var och varannan västerländsk människas funktionshinder? Om inte annars är det roligt att kunna twittra om vad en bönskida eller ett ostron hade för symbolik i barockens målningar… Vet alla dina twittervänner det? Om inte, bjud dem på ny och spännande kunskap! De kanske i gengäld förklarar Higgs partikel för dig.

Vet du att för 1600-talets människor var målningar som denna lika spännande som ”Angry Birds ”är för dig? Kan du tyda den symbolik som döljer sig bakom nästan vartenda föremål i bilden? Gabriël Metsu, Woman Reading a Letter (ca 1664-1666).

Decemberlängtan.

Folk säger gärna ”Ich bin ein Berliner”. Själv säger jag hellre ”Ich bin ein Amsterdamer”. Just i december brukar jag gripas av längtan efter Amsterdams pepparkaksliknande hus och efter långpromenader längs med Dam. Egentligen passar inte ordet ”vacker” in på Amsterdam, lika litet som det passar in på New York. Det vore platt att kalla dessa två städer för vackra. Men båda har ett slags magnetism i sig.  Det har som oftast varit sent på hösten eller i början av december som jag har fått vandra runt i Amsterdam och forska i Groningen. Därför saknar jag alltid de båda städerna och de människor jag brukar träffa i Groningen som allra mest i början av december. Nederländerna har helt enkelt blivit en del av mitt liv.

För att få känna mig lite närmare Amsterdams Rembrandmuseum  går jag tillbaka till boken om konstnären som köpman…

”Uylenburgh & Son” (Lammertse & Van der Veen, Waanders Publishers, Zwolle 2006) är en studie av konstnären som köpman som knyter an till en utställning på Rembrandtmuseet i Amsterdam hösten 2006.