”Picasso och Schackspelaren”

För  ganska exakt hundra år sedan, den 17 februari 1913, blev Marcel Duchamps kubistiska målning Nude Descending a Staircase »sensationernas sensation» på USA:s dittills största konstutställning, ”Armory Show” i New York. Det var på flera sätt en brytpunkt; för första gången konfronterades amerikansk publik i en så pass stor omfattning med den moderna europeiska konsten, från Goya och den tidiga impressionismen till franskt kubistiskt måleri, skriver Larry Witham i sin precis utkomna och dryga trehundra sidor långa studie Picasso and the Chess Player. Pablo Picasso, Marcel Duchamp, and the Battle for the Soul of Modern Art (University press of New York, Hannover and London).

Det är en dynamisk och detaljerad studie av de båda konstnärsrivalernas karriärvägar från deras debut på amerikansk mark i och med ”Armory Show” och fram till summeringen av deras eftermäle fram till idag. Den bullrige, hårt arbetande, självsäkre och massproducerande Picassos karriär studeras parallellt med Duchamps tillbakadragna och kringströvande liv, hans mycket sparsamma produktion och hans självironiska syn på sin egen konst. Tidigt i livet övergav Duchamp konstnärskapet för att i stället ägna sitt liv åt schackspel. Ändå är vår tids syn på konstverk (inklusive litteratur) och interpretation starkt influerad av Duchamps påstående att en del av konstverkets mening skapas av betraktaren i själva tolkningsprocessen.

Åsikten att båda har kallats för nittonhundratalets viktigaste konstnärer är för bådas del”historien om hur konstnärer blir till monument och myter”, skriver Witham (s.288). Om Picasso har setts som viktig för nittonhundratalets första hälft, har Duchamp ansetts ha satt sin prägel på åren efter 1960, konkluderar han.

Jag beställde Withams bok redan efter mitt första besök på Moderna museets Picasso kontra Duchamp-utställning He Was Wrong i slutet av augusti. Boken utkom ganska precis till hundraårsdagen av ”Armory Show”.  Att Moderna Museet sedan i höstas visar utställningen He Was Wrong, uppbyggd kring den livslånga rivaliteten mellan Picasso och Duchamp och baserad på museets egna Duchamp- och Picassosamlingar var förstås inte heller ingen slump. Lika rätt i tiden känns den Duchamputställning som i slutet av mars öppnar på Moderna.

Modernas utställning hade dock gjort mig lika nyfiken som besviken; den hade väckt mitt intresse för hur Duchamp respektive Picasso kom att utveckla sina två sinsemellan så olika konstnärsfilosofier, men av den livslånga rivaliteten de båda konstnärerna fanns där enligt mitt tycke inte mycket. Dessutom utgörs utställningen enligt arrangörerna själva snarare av påståenden än av färdiga konstverk, men egentligen tycks det vara precis tvärtom. Besökaren möter många fler konstverk än uttalade konstnärsmanifeston. Detta med reservation för att det inte är möjligt att dra någon skarp gräns mellan en konstnärs programförklaringar och hennes eller hans konst.

Å andra sidan räcker det som visas på utställningen för att om och om igen locka mig dit. Det kanske är något i utställningens stämning – den mörka labyrinten med dess tätt upphängda samling grafik och måleri av Picasso, där verkens heteroerotiska laddning slår som en varm pust mot betraktaren, och med den fotografiska serien A Portrait of a Portait där han själv blir till ett studieobjekt i sin ateljé. Och så ett flertal av Duchamps Readymades, inklusive ett antal skuggspel, samt det av honom skapade alter ego Rose Sélavy, en figur som med sitt lätt ironiska utsuddande av könsgränser och sitt tvetydiga namn (har uttalats både som ”Éros c’est la vie” och ”arroser la vie”) närmast smittar med sitt sätt att strunta i begreppet ”verklighet”. Duchamps könsöverskridande iscensättningar av sig själv är särskilt intressanta med tanke på hans sätt att tala om sin egen konst. Han intar här en position som historiskt sett ofta har förknippats med kvinnliga konstnärer och författare, nämligen att försöka föregripa eventuell kritik genom att förringa både betydelsen av sitt eget arbete och sin begåvning samt att förhålla sig till sin egen konsnärstidentitet med självironi och kritisk distans.

Duchamps Readymades fortsätter att inspirera. Här Micha L. Riesers Fontaine Replica of Marcel Duchamp, Musée Maillol, Paris. (WikiMedia Commons)

Modernas He Was Wrong blev för mig ett preludium till  Withams bok. Förvisso bidrar Witham till att befästa de båda konstnärernas status med formuleringar som just ”the battle for the soul of modern art”, men hans bok är en fascinerande resa genom deras konstnärsliv under ett explosivt århundrade. Det är också en kritisk studie i hur positioner befästes i konstvärlden och i hur yttre omständigheter antingen kan främja eller försvåra ett konstnärskap. Frågan om monument och vändpunkter, liksom den om pionjärer, handlar annars i grunden om vem som har makten att upprätta och befästa en kanon.En litterär- eller konstnärlig epok kännetecknas ju sällan av en enda ’sann’ själ. Den är snarare av naturen polyfon. Det är om denna polyfoni som striderna står, om vem som ska få tala och vem som får hålla tyst av vördnad.

 

Ömsesidighet som installation. Efter Yoko Ono-utställningen på Moderna

Stockholm den femtonde september; Yoko Ono-utställningen på Moderna är inne på sin näst sista dag. Jag åker dit med familjen för att än en gång få se Onos variationer på sitt konstnärsmanifest Grapefruit förverkligas på museets stora väggar.

Moderna är ett museum som jag ofta åker till. För mig är Moderna ”zen”. De stora utrymmena, luftigheten och ljuset ger en känsla av tyst harmoni också vid största trängseln. Det är där, i den långa gången med de långa sofforna och de stora fönstren som mycket faller på plats. Kanske är det utsikten över den närmast japanska innergård som rimmar perfekt med ett stycke svenskt sextonhundratal. Texter som inom mig inte vill sig börjar sakta löpa framåt, knutar i almanackan löses upp och andningen saktar ner. Ska familjen med på en museihelg, står sig Moderna särskilt bra i konkurrensen. Förutom att ständigt överraska med sitt innehåll är museet med sin långa och rymliga handikapparkering strax till höger om ingången ett idealiskt utflyktsmål.

Tyvärr blir det inte som vi hade tänkt oss. Just den lördagen pågår ett av Stockholms alla oräkneliga maraton. Redan på Hamngatan fastnar vi i en milslång bilkö och vid första tvärgata svänger vi mot Operan och överger helt sonika bilen vid en trottoarkant. Runt omkring oss trängs avspärrningar, åskådarskaror och glada löpare. Återstår att med dottern i rullstol ta sig igenom massorna i Kungsträdgården och framför Nationalmuseet, mitt bland byggbaracker och tillfälligt upprivna trottoarer, och vidare över den delvis avstängda Skeppsholmsbron. Vad mäktar en liten rullstolsbunden människa mitt bland tusentals vuxna som kan springa, kan man tycka. Men jo, hon både kan och behövs, om inte annars så för att bli ett störningsmoment i en värld som tar den fysiska abiliteten och prestationen för givna. Människomassan öppnar sig för oss där vi går, om än inte utan att blickarna fastnar på oss med det slags ’klibbiga välvilja’ som Kristofer Hansson studerar i ”Mellan välvilja och förakt: en etnografi av kategoriseringar i staden” i nr 1-2 av årets lambda nordica.

Blickarna noterar vi numera enbart i ögonvrån. För länge sedan har vi nämligen låtit krångliga ord som ork, belastning och avlastning, plan, åtgärder och nätverk, livspussel, stöd och slippa blekna bort, som de långa vita pappersremsorna på Yoko Onos önsketräd utanför Moderna. De orden fick helt enkelt inte plats bredvid dotterns favoriter ”här” och ”nu”, ”glad” och ”tillsammans”.

Det blir en fin promenad. Solen är syrligt gul som en grapefruit och Skeppsholmen är insvept i ett tunt brittsommardis. Inne på museet vandrar vi bland videoskärmar (en stillbild över Lennons ansikte tycks beslöjad av samma slags dis) och ser på det av Yoko Ono initierade grupprojektet Search för the Fountain (finn en fontän du gillar, återvänd till den när du kan). Inne i utställningssalen hänger stora ark med Onos tankar. (”SOVSTYCKE II: Skriv ner alla saker som du tänker göra./Visa detta för någon./Låt honom sova åt dig tills du/slutar göra dem./Håll på så länge du kan.”)

Vid en av videoinstallationerna blir min dotter allvarlig. Konstnären sitter tyst i sin stol. På golvet framför sig har hon en sax. Folk från publiken får komma upp på podiet och klippa sönder hennes klänning, bit för bit, i tunna remsor. Och alla klipper försiktigt, med varsamma rörelser avlägsnar de bara var sin smal tygbit. För det är som om konstnären sade: ”Jag överlämnar mig åt er och åt den förändring som följer.” Ändå tycks hon behålla kontrollen över det som händer. En stillhet i blicken och en välsituerad kropp som i sin orörlighet jämställer alla kropparna i hela världen. Det är med hjälp av en total närvaro som förflyktigandet kan fångas.

Vid sextiden töms Moderna sakta. Dottern har redan fastnat för den rörliga ljusslingan som föreställer Picassos Minotaur i den mörka labyrinten på Picasso kontra Duchamp-utställningen. Bilden kommer och går, den både finns där och är omöjlig att behålla.

När vi hämtar bilen och parkerar den utanför ingången hör vi till de sista som sakta flanerar i korridorerna. Den ursprungliga planen att njuta av tystnaden och lugnet på museet förverkligas trots allt, om än för en kort stund.

[Egen installation 1: Finn en offentlig byggnad – ett museum, ett konserthus, en flygplats – som är hundraprocent handikappanpassad. Du gillar den. Gå dit så ofta du kan.]

I Yoko Onos verk finns både en reflektion över rörelsen och över den lilla tidens flykt. Hur kort är en sekund – och hur länge kan vi frysa in det korta, till exempel genom en upprepad eller utdragen handling, eller genom att mitt i en hetsig situation vara medvetna om den enskilda sekundens värde? Hur kan vi i tankarna bli ett med våra kroppar och ge dem en stillhet som både blir tung och talande?

Senare samma kväll vakar dotterns koncentrerade blick över mig medan jag släcker Facebook och Twitter, datorn och mobiltelefonen, läsplattan och radion. Tillsammans släcker vi världen. Den får pågå någon annanstans.

[Egen installation 2: Välj ett ansikte du älskar. Betrakta det så länge du kan. Låt världen sova åt dig medan du gör det.]

Gör om det så ofta du kan.

(”SOVSTYCKE II” citerat från Yoko Ono, Grapefruit, förlaget Bakhåll, Lund 2011, i översättning av Ulf Claësson.)