Möten med Tadeusz Kantor.

Efter ett besök på Cricoteka i Krakow kommer den här våren att gå i Tadeusz Kantors tecken. Förutom den permanenta utställningen över hans teaterrekvisita som visas i så kallade ”Episoder” visades Oscar Schlemmers scenografi och kostymer till de baletter som studenterna vid Bauhaus producerade och framförde mellan åren 1921-1929. En rekonstruktion av en av baletterna visades som kortfilm. Schlemmers influenser på Kantors konst kunde tydligt spåras i den senares teckningar från 1940-talet. Från Cricotekas välförsedda bokhandel tog jag med mig inte bara några arbeten om Kantors teater och några av hans teaterföreställningar på DVD utan också denna vackra konsttidskrift, Pavilionesque, som hittills bara utkommit i ett nummer. 

 

Tillbaka till Groningen.

Denna sommar fick jag återse mitt kära Groningen. Första veckan i juli undervisade jag inom humanistiska fakultetens Summer School, vars tema i år var Beyond Horizons. Transmitting and Writing New Identites. Strategies and Empowerment of Minorities and Migrants in Europe. Temat för min egen undervisning var en kort översikt över migrant- och exillitteraturer i Sverige från andra världskriget och fram till i dag.

Min stamsträcka genom åren. Hållplatserna på vägen – Duivendrecht, Zwolle och Aasen – har blivit som orden i en välbekant ramsa.

Groningen välkomnar mig alltid med de fantasifulla arkitektoniska lösningarna framför Centralstationen. De delvis upphöjda ytorna pryds av abstrakta djurskulpturer och former.

Groningen har med åren blivit något av min ”jourhavande” hemstad. Universitetet är navet för mina återkommande vistelser där och alltid möts jag av samma gästfrihet och entusiasm från mina nederländska forskarkollegors sida.Varje workshop, konferens eller föredrag leder till nya idéer om framtida undervisning och forskning. Ändå är det ingen hemlighet att de nederländska humaniora har utsatts för enorma nedskärningar och att det ämne som jag huvudsakligen har kontakt med – Skandinaviska språk och litteraturer – hela tiden lever på utplåningens gräns. Undervisningen i norska har precis lagts ner. Det är till mycket stor del forskarkårens aldrig sinande tro på sina ämnen och deras ständiga övertidsarbete som får forskningsområdet att överleva.

Vår Summer School syntes i universitetets huvudbyggnad.

I år liksom tidigare undervisade jag i universitetets vackra huvudbyggnad. Det som är särskilt inspirerande är att de lärare som ansvarar för kurserna gärna är med på alla föreläsningar och seminarier. De intar samma position som studenterna, ställer uppriktigt intresserade frågor och deltar på ett försynt sätt i diskussionerna, vilket breddar samtalen och skapar en välkomnande stämning.

 

Ett fragment av fasaden.

 

Vackert kakel pryder universitetets korridorer. Men vi talar ju Nederländerna!

Universitetets trapphall med sitt glasfönster.

På de återstående lediga timmarna hann jag återse alla mina favoritplatser i centrum, besöka utställningen av universitetets konstsamlingar i Universitetsmuseet samt upptäcka något helt nytt, nämligen den paradisiska trädgården Prinsenhof som jag aldrig tidigare fått ögonen på (men så har jag också för det mesta varit i Groningen sent på hösten eller strax före jul…)

Utställningen över universitetets konstsamlingar visar vilken manlighetens bastion universitetet hade varit. Till höger i bakgrunden syns den enda avbildningen av en kvinnlig universitetslärare som visas på utställningen.

Prinsenhof. Ett rosenparadis. Stämningen är snarlik den i Wiens Schönbrunn.

En av de tusentals rosorna i Prinsenhofs trädgård.

Rosenprakt.

Att vandra i dessa gångar för tankarna till Alice i Underlandet.

Som alla gamla städer har Groningen orörda platser där tiden står still. Vägg i vägg med dem pulserar vardagen: marknaderna, blomstånden, kaféerna, shoppinggalleriorna och diverse temporära byggnader resta för kulturevenemang.

Dessa hus ser fortfarande ut som på Vermeers och de andra holländska mästarnas målningar.

Denna skulptur får mig alltid att stanna till.

…men inte långt därifrån pågår livet i vår tids skräpiga, snabba verklighet. Den här fula byggnaden har tillkommit på senare år och rymmer ett turistcentrum.

Och så de oräkneliga blomsterstånden förstås.

Bokhandeln som ligger precis bakom hörnet vid Akademihotellet är mitt stamställe. I år blev det en underbar liten bok med reproduktioner av Modigliani och ett portabelt album om Vermeer samt ytterligare en Putumayo-skiva med lugn och ”smal” musik, denna gång Italian Café.

Om bildning och skolsystemet – igen!

Kort efter mitt inlägg om bildningsbegreppet och det svenska skolsystemet är DN:s Sverker Lenas idag inne på liknande spår (Skolresultaten sänks av spektakelkulturen). Spektakelkulturen har ersatt djupanalys och konsumtion av mer krävande kultur. Vi bygger allt fler gigantiska arenor för massunderhållning medan allt färre i industriländerna läser böcker. I anknytning till Pisamätningen har även SvD:s Daniel Sandström skrivit om hur lågt vår tid värderar bildning (SvD 8.12.2013) I en värld där framgång för allt fler människor är lika med att bli offentligt uppmärksammad blir allt färre uppmärksammade för att de är bildade människor. Kanske inget ont i det på sikt. Världen förändras hela tiden och en sekundär analfabetism kan vara vår gemensamma framtid om den visar sig inte alls sätta käppar i hjulet för kommunikation och ekonomisk stabilitet. Än så länge finns dock ingen bättre träning i verbal förmåga, konsten att ta in och bearbeta information och att tänka kritiskt än kontakten med skrivna texter, inte minst de skönlitterära. Detta står på inget sätt i motsats till vår användning av Twitter, Facebook och andra sociala medier samt de allt smartare datorerna, vilka tvärtom också övar oss på samspel och i formuleringskonsten. Att ägna det mesta av sin tid åt att enbart spela spel som Angry Birds eller titta på flashiga shower är däremot lika kontraproduktivt som exempelvis att endast läsa Bibeln och ingenting annat.

Handlar livet bara om ”feel good”-känslor? Rymmer dataspel all den kunskap som du behöver för att rösta i val, tala för din sak mot myndigheterna och kritiskt värdera det du hör? Bild: Assayas, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported.

…eller kan det vara värt att ibland hinna läsa en bok? William_Brymner, The Picture Book, 1898.

 

Den milda vinterns skönhet. En förmiddag på Waldemarsudde.

Jag vet att många längtar efter en riktig Disneyliknande vinter, alltså en med massor av snö och is och med en imaginär bjällerklang i fjärran. Vad går upp mot en skidtur i fjällen då snön fryser fast under skidorna på vägen ner och näsan rinner ohjälpligt på vägen upp och vantarna blir sura långt innan man hinner tillbaka till stugan. Själv tillhör jag dem som aldrig har haft någon känsla för snö utan tvärtom blir hänförda av Englands milda och regniga vintrar, av jordens ruttna lukt i januari och av novemberdimma på nyårsafton. Därför var vädret i mitt tycke optimalt för ett besök på Waldemarsudde och i dess för tillfället slumrande trädgård. Skagenmålarna och fotoutställningen Annica vid havet är kvar ännu, men eftersom jag sällan blir så där på djupet rörd av återseenden med välkända klassiker som i miljontals reproducerats på vykort och i böcker var Carl Malmstenutställningen den största behållningen. Malmsten har en särskild plats i mitt hjärta för sin klassiker Lilla Åland, den köksstol som han fick idén till på ön och som sedan dess har blivit vardag i många svenska hem. Jag lämnade museet med en tunn volym av Carl och Siv Malmstens brev som jag började bläddra i direkt i foajén.

Waldemarsudde är ett nav för mig. Oavsett årstid brukar jag ta en paus i prins Eugens hörnsalong, den med den tyst tickande moraklockan och det evigt prunkande  blombordet där kornettblommor, cyklamen eller pelargoner trängs i stora mängder och bildar en stark färgfläck mot den duvgrå havsutsikten. Det är just i detta rum och i det angränsande biblioteket med dess jugendvaser, stora konstalbum och praktutgåvor som jag alltid får en stark tillhörighetskänsla, ett föreställning om ett inre hem och en inre frid. Den ‘mindfulness’ som så många försöker träna sig i med hjälp av terapeutiska program finns för mig just på Waldemarsudde.

I trädgården doftade det tidig vår även om utsikten mot kvarnen badade i ett grått dis.

Nedre terrassen och kvarnen i mulet förmiddagsväder.

Planteringarna vid museiporten i sina vackra och anspråkslösa kärl.

Vackert med julros, mossa och röda bär. Så här vill jag ha vintern: brittiskt höstlig och lysande av fräscha växter!

Bildning och jämlikhet – en skenbar motsättning.

Daniel Sandström fortsätter på bildningsspåret i dagens Svenska Dagbladet (”Därför är ordet ”kulturelit” så laddat för en svensk”). Liksom jag i mitt tidigare inlägg om Pisamätningen och bildningsideal pekar han på det skräck som begreppet ”elit” väcker hos oss alla. Om de högst utbildade och kulturproducerande uppfattas som en ”elit” blir det förstås problematiskt att lovorda bildningsbegreppet. Så långt är det förståeligt; ett samhälle där vissa ses som mer elitistiska än andra (en alltid godtycklig indelning) ger inte ens i teori alla sina medborgare samma utvecklingsmöjligheter.

I dag vill följaktligen ingen höra till kultureliten, skriver Sandström. När Socialdemokraterna nu hellre vurmar för Springsteen än för Södergran, är det ett resultat av just denna beröringsskräck inför ”finkulturen”. Att säga att Shakespeare är viktigare än Metallica skulle kunna uppfattas som en kränkning av väljarkåren. Det vore politiskt självmord.

Men samtidigt har vi hällt bort något viktigt med badvattnet, påpekar Sandström, nämligen just det egalitära folkbildningsbegrepp som en gång skapade den unika svenska folkbildningen.

Det är glädjande att vi är fler som ser att devalveringen av bildningsbegreppet i själva verket är diskriminerande och att det därför hotar att leda till större ojämlikhet i samhället. Att tala varmt för breda och djupa kunskaper är inte att stänga in sig i ett elitistiskt torn. Det är tvärtom att bjuda in alla till kulturens gränslöst rika smörgåsbord, att tala om att breda kunskaper ökar människors demokratiska förmåga genom att träna dem i både kritiskt tänkande och retorik. Södergran är faktiskt lika kul som Springsteen och Knausgård kan ge läsaren något annat än Guillou, så det är väl bra att känna till båda. Experimentaljazzen kan vara mer uppfriskande än en monoton och rytmisk danslåt med enahanda kärlekstext, även om danslåten är mest ändamålsenlig att dansa till. Vad kan vara mer demokratiskt än att göra mänsklighetens kulturproduktion tillgänglig för så många som möjligt och att förebygga den historiska blindhet som håller på att bli var och varannan västerländsk människas funktionshinder? Om inte annars är det roligt att kunna twittra om vad en bönskida eller ett ostron hade för symbolik i barockens målningar… Vet alla dina twittervänner det? Om inte, bjud dem på ny och spännande kunskap! De kanske i gengäld förklarar Higgs partikel för dig.

Vet du att för 1600-talets människor var målningar som denna lika spännande som ”Angry Birds ”är för dig? Kan du tyda den symbolik som döljer sig bakom nästan vartenda föremål i bilden? Gabriël Metsu, Woman Reading a Letter (ca 1664-1666).

Decemberlängtan.

Folk säger gärna ”Ich bin ein Berliner”. Själv säger jag hellre ”Ich bin ein Amsterdamer”. Just i december brukar jag gripas av längtan efter Amsterdams pepparkaksliknande hus och efter långpromenader längs med Dam. Egentligen passar inte ordet ”vacker” in på Amsterdam, lika litet som det passar in på New York. Det vore platt att kalla dessa två städer för vackra. Men båda har ett slags magnetism i sig.  Det har som oftast varit sent på hösten eller i början av december som jag har fått vandra runt i Amsterdam och forska i Groningen. Därför saknar jag alltid de båda städerna och de människor jag brukar träffa i Groningen som allra mest i början av december. Nederländerna har helt enkelt blivit en del av mitt liv.

För att få känna mig lite närmare Amsterdams Rembrandmuseum  går jag tillbaka till boken om konstnären som köpman…

”Uylenburgh & Son” (Lammertse & Van der Veen, Waanders Publishers, Zwolle 2006) är en studie av konstnären som köpman som knyter an till en utställning på Rembrandtmuseet i Amsterdam hösten 2006.

 

Där man skrotar bildningsbegreppet skrotar man skolan.

Dagens huvudnyhet i DN är den polska skolans sensationella kliv uppåt i Pisamätningen. För den som redan för några år sedan hörde att Polen i europeiska jämförelser placerade sig högt i fråga om matematikkunskaper är det föga förvånande. Men sådant rapporteras det inte om i våra medier där intresset för  Polen, Tjeckien och Slovakien i praktiken är ytterst fragmentariskt.

Förvisso pågår det en högljudd intern diskussion i Polen om att elever i allt större utsträckning läser för tenta- och testresultat, om att glipan mellan ytliga kunskaper och bildning blir allt större och om att läraryrket har så usla villkor att det sakta förvandlas till en sysselsättning för dem som inte kan något bättre. Den mönsterskola som förekommer i DN:s artikel, liksom den i Warszawa som Maciej Zaremba nämnde i sin serie om den svenska skolan, är just mönsterskolor. Också i polska skolor finns såväl utmärkta som usla lärare, såväl god som dålig ledning och miljöer med såväl högt som lågt till tak. Liksom överallt annars beror mycket på den enskilda rektorn och de enskilda lärarna. Den polska skolvardagen kan annars vara trist: skolor där elever pressas och hotas av andra elever, skolor där killar kränker tjejer med att filma dem och lägga ut filmerna på nätet, skolor där lärarkåren har noll makt eller de där knark säljs precis bakom husknuten. Hur det är med kommunernas stöd till de svagaste eleverna och till elever med särskilda behov vore också intressant att veta, ty de röster som hörs vittnar om resursbrist och missnöje. Polen är på många punkter ett ultraliberalt samhälle där individen helt enkelt måste klara sig själv och där mycket av omsorgen om de svaga vilar på deras närmaste.

Jag får höra av bekanta att ungas kunskaper förytligas precis som här i Sverige; om jag tidigare i höstas stupade på att använda uttrycket ”Pandoras ask” inför några andraårsstudenter i svenska (och således blivande modersmålslärare!) så hörde jag precis att polska ungdomar alltmer sällan förstår uttryck som ”Sisyfosarbete” eller ”Akilleshäl”. Sedd i ett längre perspektiv bygger dock den polska skolan  på ideal som vi i Sverige helt medvetet har avskaffat, nämligen på övertygelsen om att råplugg, faktainhämtning och strävan efter en både djup och bred allmänbildning är grundläggande för individens utbildning. Så var den polska skolan även före regimskiftet 1990. Det är inte att förglömma att många av de lärare som idag bidragit till de imponerande resultaten är i 40-50 års åldern och har sin gedigna ämnes- och lärarutbildning från den tid som i Sverige nästan uteslutande omtalas som kommunismens stumma och mörka töcken. Men det var faktiskt under det kommunistiska åttiotalet som en polsk gymnasieelev på ett statligt gymnasium var tvungen att kunna både Bibelns berättelser och den grekiska och romerska mytologin utantill för att få godkänt i modersmålet. Det var då som tjocka universitetsluntor och språkets och litteraturens historia kunde på många gymnasier tvingas på förstaårselever. Det var då som de högst rankade gymnasierna i storstäderna hade både grekiska och latin på schemat, och där en del av dem samarbetade med universitet för att skapa högskoleliknande undervisningsmiljöer för de mest ambitiösa eleverna. Detta bland annat eftersom den polska humanistiska bildningen på gott och ont var, och fortfarande är, fast förankrad i Medelhavskulturen som ses som den europeiska kulturens gemensamma vagga. Idag kan jag undra hur pass väl som den polska humanismen följer den förändrade synen på begrepp som världslitteratur, mångkulturalism och kanon, men det varierar säkert beroende på nivån i enskilda skolor och på undervisningens förankring i aktuell forskning. Det varierar också bland landets intellektuella och kulturskribenter.

Dagens Polen präglas tyvärr av både en djupt rotad gräsrotsrasism och av xenofobi, något som man inte bör glömma att påpeka på tal om landets nu så spektakulära skolresultat, för någonstans brister det trots allt i den grundläggande humanistiska fostran. Kanske har den utbredda främlingsrädslan inte enbart att göra med att Polen knappast har någon invandring att tala om utan delvis är det traditionella bildningsidealets trista baksida, där det egna och trygga är lika med det västerländska, medan det som faller utanför ramarna för vad vi definierar som västerlandet känns främmande, svårbegripligt och hotfullt, eller i bästa fall totalt ointressant.

En av hemligheterna bakom de goda sidorna av det polska skolsystemet är hur som helst att begreppen bildning och finkultur aldrig har devalverats. Där vi svenska intellektuella gärna ser begreppet bildning som farligt elitistisk och i jantelagens namn hellre klappar folk i huvudet med ”du duger som du är”, ses strävan efter utbildning och intellektuella resurser i det polska samhället tvärtom som demokratisk; de som klarar av skolsystemet kan och bör bli välutbildade människor. I ett så djupt liberalt samhälle som Polen talas det ofta om att var och en är sin lyckas smed. För jo, synen på den enskilda människan och hennes ansvar för sitt eget liv har hos den enskilde polacken alltid varit djupt individualistisk, en individualism som i några decennier paradoxalt nog fick ytterligare näring av kommunismens bestraffande syn på individens skulder och skyldigheter.  Förvisso har utbildning som livsmål enligt årliga mätningar åkt ner på listan över polackernas livsdrömmar men den utgör fortfarande ett starkt symboliskt kapital bland de välutbildade själva och i intellektuella kretsar. Förr var bildningen ett sätt att bjuda politiskt motstånd och att skapa sig enklaver för fri tanke. Idag är den en reaktion på den kommersialisering som genomsyrar samhället och på den tyvärr rätt utbredda övertygelsen om att man är det man äger. Efter nittiotalets blinda strävan efter materiellt välstånd har nya livsstilar fått fäste just bland storstadsintellektuella: ekotänkande, drömmen om att arbeta mindre och ha mer tid för sina närmaste och en tydlig protest mot reklam och masskulturens kommersiella sida. Det är också bland de intellektuella och som feminism och hbtq-rörelsen, om än starkt motarbetade inte minst av den katolska kyrkan, har fått fotfäste i det polska samhället.

Bland polska intellektuella som bär upp diskussionen om bildning och skolans roll räcker det  inte med vårt så ofta förekommande självkritiska – och i verkligheten djupt hycklande –  ”Nåja, själv läser jag förvisso Wittgenstein, men det betyder egentligen inte så mycket; håll dig till dina Harlequins, om du vill, det är lika mycket värt det.” Vi vet ju att det inte är lika mycket värt det, eftersom bildning ( i bemärkelsen förmågan till analys och kritiskt tänkande) och demokrati faktiskt får näring av varandra. Även om bildning inte alltid  – men rätt ofta – ökar chansen till tolerans för det nya och främmande så gör bristen på densamma definitivt inte det. Ligger inte en del av hemligheten bakom Sveriges folkhemsbygge under 1900-talet i det förra sekelskiftets breda folkbildningstradition? Dessutom blir våra diskussioner i ämnet bildning ofta skeva, eftersom de bygger på en falsk motsättning mellan kulturgenrer och typer. För det första är chansen större att den som till vardags klarar av Wittgenstein också ibland läser Harlequins eller deckare än att den som enbart läser Harlequins någonsin kommer att törsta efter Homi Bhabha, Susan Sontag eller Simone de Beauvoir. Den som lyssnar på Gustav Mahler eller Arvo Pärt kan faktiskt uppskatta dansbandsmusik, medan den som är uppvuxen med att enbart lyssna på den senare i kommer med mindre sannolikhet att någon gång i livet vilja lyssna på Haendel.

Men vad viktigare är – genrer som oftast åberopas som motsatsen till högintellektuell litteratur är sällan monolitiska. Både inom deckargenren och inom underhållning går det att hitta både intellektuella och tämligen enkla berättelser, där de förra vidgar våra vyer och de senare endast lämnar en fadd smak efter sig. Vem kan idag på allvar hävda att Agatha Christie inte är intellektuell lektyr? Hip hop av hög klass kan faktiskt vara en lika intellektuell underhållning som Mahler och Pärt, men det är för den skull klart värt att känna till båda, en synpunkt som ofta gör en impopulär just i intellektuella kretsar. Så medan vi akademiker och intellektuella glatt en efter en sågar av de grenar som vi sitter på bör vi betänka att vi därmed både sänker oss själva och det svenska skolsystemet.

Är den medvetna och hungrande bokläsaren snart ett minne blott? Bild: Dirk de Bray alt. Salomon de Bray, Book and Picture Shop , penna och brunt bläck på papper, Rijksmuseum Amsterdam.

 

Skissblocket städas.

Någon som för ett tag sedan råkade hitta till denna blogg efterlyste några av mina skisser från Rom. Nu var det dags; inför framtida resor måste skissblocket ändå ses över och gallras. Några av skisserna kommer därför här.

© Marta Ronne 2013

© Marta Ronne 2013

© Marta Ronne 2013

© Marta Ronne 2013

© Marta Ronne 2013

© Marta Ronne 2013

När jag går igenom bilderna ser jag tydligt att jag trots allt blev mest fascinerad av förhållandet mellan stadens natur och arkitektur: de magnifika pinjeträd som växer överallt och som dominerar landskapet på exempelvis Palatino fick en framträdande plats i ett flertal bilder. Men några minutskisser över stadsbebyggelsen finns också med. Några från Vatikanen – och någon enstaka från vårt eget kvarter.

© Marta Ronne 2013

© Marta Ronne 2013

© Marta Ronne 2013

Samt några vyer från Roms olika kullar fångade på språng…

Resan är inte glömd än. Två månader senare känns den inte ens särskilt avlägsen. Redan nu har dock andra projekt tagit över. Det jag brukar kalla för 3K, kontrollerat kreativt kaos, råder som vanligt på arbetsbordet.

Något är alltid i görningen. Två av mina Ergoillustrationer från förr råkade komma med på bilden.

 

Caravaggio? Nej, Bernini!

Den här Romresan skulle ha gått i Caravaggios tecken. Rosella Vodrets Caravaggio: The Complete Works (Milano, 2010) är den Caravaggiobok som jag ofta plockar fram när hans verk dyker upp i tankarna. Av vännen och Caravarriokännaren Maj-Britt Andersson, konsthistoriker med ett eget Caravaggioseminarium vid Uppsala universitet, hade jag fått stränga instruktioner om att börja med Contarelli-kapellet i San Luigi dei Francesi där några banbrytande målningar av den store finns.

Och visst, när man på nära håll och med Caravaggioexperten Vodrets förklaringar på handen betraktar målningen Vocazione di San Matteo är det lätt att förstå varför Caravaggio ”sopade golvet” med sina samtida, som Maj-Britt brukar säga.

Vocazzione di San Matteo (Wikimedia Commons)

Ett för hans tid helt nytt tekniskt grepp var att lägga de olika gestalterna på varandra och låta dem delvis skymma varandra, något som Vodret i detalj analyserar i sin bok.

Målningen San Matteo och ängeln, tycks konventionell, särskilt om man kan historien om den ursprungliga och mycket mer subversiva versionen som kyrkan refuserade. På den sistnämnda var San Matteo avbildad som en enkel och barfotad man ”ur folket” och ängeln nästan intimt lutad mot honom i ett viskande samtal. Denna målning som slutligen hamnade på Gemäldegalerie i Berlin kan numera enbart beskådas på fotografier eftersom den förstördes under bombningarna av Berlin 1945.

San Matteo e l’angelo, den ursprungliga och refuserade versionen från 1602, nu förlorad. (Wikimedia Commons)

San Matteo e l’angelo, den bevarade versionen, troligen från 1602, i San Luigi dei Francesi. (Wikimedia Commons)

Den nu existerande San Matteo i kyrkan San Luigi dei Francesi överraskar dock vid närmare påseende med den djärva rumslighet som Caravaggio för in i målningen (se den vingliga bönpallen under Matteos knä som liksom sticker ut ur bilden) och som Vodret menar var ett sätt att sudda ut gränsen mellan målningens yta och vår tredimensionella verklighet.

Också i basilikan Santa Maria del Popolo, strax intill den triumfbåge under vilken drottning Kristina gjorde sitt inträde i Rom på Piazza dei Popolo, utmärker sig Caravaggio med sin Crocifissione di San Pietro, Sankt Peters korsfästelse, även kallad för Martirio di San Pietro.

Martirio di San Pietro i Santa Maria dei Popolo. (Wikimedia Commons)

Där finns även La Conversione di San Paolo, Paulus omvändelse, vars cirkulära komposition Vodret lyfter fram (den massiva hästkroppen bildar tillsammans med den liggande Paulus uppåtsträckta armar en cirkel), liksom det lätt hopdragna perspektiv som enligt henne också utmärker Martirio di San Pietro. Precis som Vocazione  knyter bilden an till Caravaggios egen epok genom att gestalterna bär tidstypiska kläder.

La Conversione di San Paolo, även den i Santa Maria dei Popolo. (Wikimedia Comons)

Och visst gör även de olika Caravaggiomålningarna i Vatikanens Pinakotek liksom i Galleria Borghese intryck. Han utmanar betraktarens föreställningar om perspektiv, ljus och komposition.

Ändå blev denna Romvistelse ingen Caravaggioresa. Det blev i stället ett möte med skulptören Giovanni Lorenzo Bernini. Efter några få promenader tog Bernini helt enkelt över. De gigantiska figurera i Fyrflodsfontänen (Fontana dei Quattro Fiumi) på Piazza Navona, den av honom projekterade och av Nicola Salvi fullbordade Fontana di Trevi, samt inte minst det av Bernini ritade gravmonumentet över påven Alessandro VII i Peterskyrkan fick mig att mållöst beundra hans bilder av den mänskliga kroppen och av maktens olika skepnader. Samtliga bländar betraktaren med sin monumentala storlek, sin detaljrikedom och sin harmoniska komposition. De överraskar med sin i marmor huggna lätthet och med linjernas symmetri.

Fontana dei Quattro Fiumi på Piazza Navona. Detalj. En av de fyra gudarna vänder sig med avsmak bort från den av Francesco Borromini ritade kyrkfasaden mittemot, vilket sägs vara Berninis personliga vendetta mot sin arkitektkollega.

De fyra flodgudarna Ganges, Nilen, Donau och Rìo delar Platai Fyrflodsfontänen tycks härska över hela piazzan och skymmer skönheten i Francesco Borrominis fasad av Santa Angense in Agone (en kyrka vars väggutsmyckning verkligen förtjänar benämningen ”barockens pärla”).

Fontana di Trevi som oftast tyvärr är så belägrad av turistmassorna att stämningen går helt förlorad om man inte beser den mycket tidigt på morgonen. Gå dit före fem!

Fontana di Trevi tycks lugnare i uttrycket tack vare den marmorfasad som utgör dess huvudsakliga del och som vertikalt delas in i ett mittenparti och två flyglar. Om Fyrflodsfontänen symboliserar naturen kan di Trevi med sin avskalade arkitektur ses som den mänskliga handens tämjande kraft (i fall dualismen natur och kultur så slentrianmässigt får användas här).

Men det är i första hand Berninis förmåga att i sten framkalla intryck av mycket mjukare material som för mig blir ett av de mest oförglömliga möten med hans konst. Här är Alessandro VII-monumentet från 1671/1678 möjligen ett orättvist exempel eftersom Bernini själv stod för ritningarna och för övervakningen, inte för hantverket, men att en manlig konstnär hade en verkstad full av medhjälpare och lärjungar som fullbordade hans egna idéer var ju kutym på hans tid och fram till 1700-talet. Kvinnliga konstnärer fick däremot sällan den möjligheten.

Den av Bernini ritade och i hans verkstad framställda monumentet över Alessandro VII från åren 1671-1678 i Sankt Peterskyrkan, placerat över ingången till Vatikanstaten. Vad går upp mot detta i marmor skulpterade tygsjok?

Alessandro VII-monumentet är placerat över en dörr som utgör ingången till Vatikanstaten. (Det var i övrigt just genom denna nästan helt undanskymda dörr som vi själva hade ynnesten att träda in i Peterskyrkan. Denna ingång öppnas nämligen enbart för funktionshindrade besökare.)

I den triangelformade kompositionen tronar Alessandro VII:s figur över de fyra allegoriska gestalterna Barmhärtighet, Sanning, Klokhet och Rättvisa. Dessa vilar i sin tur på ett stort tygsjok, tungt och samtidigt mjukt böljande, bland vars veck skymtar ett förgyllt mänskligt skelett – förgänglighetens symbol. Tyget är skulpterat i röd marmor vars varma färg bryter av mot figurerna och förstärker illusionen om ett mjukt tygstycke. Det var just detta tyg som fick mig att häpna.

Berninis figurer är oftast frusna i en mjuk rörelse, konturerna är som sig bör i barockens konst böljande och runda, de knyter an till snäckskalets och rosenknoppens form. Hans gestalter kan kännas köttsliga eller tvärtom nästan immateriella, men såväl de stora flodgudarna på Piazza Navona som de kvinnliga symbolerna för själens egenskaper signalerar på var sitt sätt en högst världslig sinnlighet och lust. Just detta kändes i Rom som en sund motvikt mot Caravaggios i huvudsak av män fyllda helgonmålningar. Något ligger väl i att Sanningens kvinnliga kropp på monumentet i Peterskyrkan (lägst ut till höger) var alltför lättklädd för påven Innocentius XI smak, varför Bernini i efterskott fick skylla över den med ett tygstycke i brons, skulpterat av Filippo Carcani och Girolamo Lucenti och pålagt 1678.

”Sanningen” längst ut till höger gällde i sin ursprungliga version som alltför lättklädd. Ärligt talat förstår jag inte varför just kvinnors nakna axlar ses som så pass syndiga och subversiva att de ofta får skyllas över i katolska helgedomar. Den katolska kyrkans eviga fixering vid sex och reproduktion borde rimligen inte omfatta denna kroppsdel…

Åter hos Bror.

Mina besök hos Bror Hjorth har med åren blivit en vana. Ofta går jag dit för att se någon särskild utställning, andra gånger går jag förbi bara för att snabbt promenera igenom rummen i det som en gång var Hjorths privatbostad, eller också stannar jag till strax utanför det stora ateljéfönstret för att bara titta in när jag egentligen är på väg någon annanstans, och ibland flyr jag från det jag gör för stunden för att bara få sitta ner i en av rottingstolarna på baksidan och andas in trädgården. En fast punkt, ett andningshål, ett ställe där inspirerande tankar tycks flyga som magnetvågor mellan husknutarna. Och det är egentligen just bostaden och ateljén som betyder mest för  mig, oavsett alla de hundratals  temporära utställningar som genom åren på var sitt sätt har utvecklat mitt bildseende. Förvisso har ett konstverk lika litet med konstnären som person att göra som ett litterärt alster har med författarens privatliv. Och jo, jag vet det på ett plan, men på ett annat blir jag alltid lika tagen av detta obestämbara ”något”, en kännbar närvaro av en för länge sedan verksam människas intellektuella liv, som har grott in i Bror Hjorths en gång privata vardagsrum och salong. Dessutom är dessa interiörer rätt och slätt trettio-fyrtio- och femtiotalsmysiga (lite om vartannat och dessutom kryddat med en dos slitet almoge).

Och ateljén är med alla sina färgburkar och liksom kvarglömda penslar som ett stort idékök där kocken gått för dagen, men där idéer till fler överraskande rätter tycks sväva i luften.

Denna gång fick den sedvanliga promenaden i ateljén och bostaden avsluta mitt besök på Ulla Friis retrospektiva grafik- och skulpturutställning, där de flesta trycken har redan kunnat ses i hennes album Graverat.

I Bror Hjorths rum blommade pelargonerna och de små skulpturerna i fönsternischerna var försjunkna i sina egna tankar.

En favoritanhalt i den avlånga hallen: den lilla kvinnoskulpturen tycks vila sig bland pelargonerna.