Hösten närmar sig.

…och med den är förhoppningsvis även bloggen tillbaka. Just den elfte september är en dag då det bara inte går att enbart hålla sig till estetiska ämnen. Åminnelsedagen över offren för attacken på World Trade Center och samtidigt tioårsdagen för mordet på Anna Lindh. P1 Morgon påminde även om Chiles ständigt öppna och infekterade sår efter militärkuppen 1973. Och ändå var det den första september alldeles nyss, och med den årsdagen för andra världskrigets utbrott, det krig vars historia med skrämmande fart håller på att förvandlas till en kommersiell populärvetenskaplig produkt. Just därför är Jodi Picoults nya roman The Story Teller rätt bok för hösten. Denna thrillerliknande historia där vi får möta krigets mest ohyggliga skuggor handlar om en livslång skuld och om huruvida den enskilde kan förlåta en mördare i offrens namn (minns pjäsen om Hannah Arendt, Den banala kärleken, på Uppsala Stadsteater för här finns något av samma moraliska konflikt fast i en helt annan gestaltning).

Lyckligtvis har vi alla även vårt eget nu. Häromdagen såg jag de vackra spindelväven i trädgården. De är inte bara sinnebilden för den tidiga höstens melankoli, utan även för min högst försummade blogg.

Vemodigt vackert. Hösten är för mig den årliga påminnelsen om att allting förflyktigas.

Under sommaren har travarna med både nya och gamla böcker växt i väntan på nya essäer. Som tur var blev den om Italo Calvinos sagovärld klar i slutet av juli. De texter som ännu inte har blivit av får kanske ingen ny chans, men de kan ses som ett slags ”ställtid” inför kommande skrivprojekt. Några av vårens kära återseenden med deckarklassiker av Chandler, Durbridge och Thomas kom ändå oväntat väl till pass i min nyss publicerade recension av Flynns storsäljare Gone Girl.

Helmut Newton-utställningen på Fotografiska måste hinnas med före den 29 september och snart är det dags igen för mina återkommande meditativa stunder i Prins Eugens bibliotek på Waldemarsudde. Där inne, i dörröppningen mellan biblioteket och hörnsalongen, bland de tyst tickande klockorna och de prunkande blomarrangemangen samt med havsutsikten framför ögonen, känns det som att jag kan andas in tid. Sedan är det bara att skriva på. 

Dags för en nystart!

Påsken kan få en florist att blomma upp…

…sägs det. Det stämmer i vart fall på mig själv. Årets påskhelg firas utanför Uppsala, och närmare bestämt i Krakow, där påsken har sina mycket bestämda traditioner och en egen estetik, fast förankrad i den polska folkkulturen.

Målade påskägg vittnar starkast om påsktraditionernas folkliga ursprung, och folklore håller på att bli en  kommersiell produkt, kanske som en lekfull motvikt till det överflöd på globaliserade lyxvaror som lurar överallt i de polska storstäderna. Eller också har folklore kommersialiserats just som ett tecken på att allting går att sälja till den hågade…

Dessa målade ägg är gjorda av trä. På de övriga har mönstret virkats runt ett äggskal.

Denna vår råder det äkta vinter i staden. Den gamla stadskärnan är en blandning av gotik, renässans och barock och de imposanta byggnaderna klär i färsk snö, så det är en upplevelse i sig.

Den för årstiden ovanliga mängden snö hade i och för sig kunnat förstöra vårstämningen inne, men så är det inte. Här kan jag i en veckas tid blomma upp och leka med planteringar och konsthantverk medan nya skisser mognar i huvudet för att snart överföras på papper.

Att lyssna till allt som inte hörs…

Mitt i en svår och alltför hastigt utlovad artikel om exillitteratur som med snigelfart ringlar sig framåt  hittar jag följande guldkorn på A.A. Milnes vänskapssida på Facebook:

Don’t underestimate the value of Doing Nothing, of just going along, listening to all the things you can’t hear, and not bothering.

– A. A. Milne

Att med ens inre öga se det som ännu inte syns. Djupt under snön har kanske påskliljorna redan fått de första skotten.

Att lyssna till det som ännu inte hörs. I det fördolda finns groende blomlökar och slumrande knoppar som blir så här fina i april.

Februarikylan kan besegras: det är bara att lyssna in och föreställa sig den annalkande våren.

Andra advent

Julkransarnas tid är här.

I ren förtvivlan över alla deadlines i en adventstid då man ju ska komma i stämning svängde jag ihop denna krans. Egenhändigt torkat apelsinskal och några pärlnålar tillsammans med några äpplen fick i all enkelhet utgöra dekorationen.

Första advent

Jag har en kluven inställning till traditioner: jag vill både behålla dem och trotsa dem samtidigt. I år gjorde jag en annorlunda adventsljusstake. Några spräckta halsband av handgjorda, vackert glaserade keramikpärlor fick ersätta traditionell mossa och bär. Trälådan ser gammal ut men den är nog nytillverkad och kommer från en floristverkstad. Lustigt nog verkar drömmen om återvunnet, gammalt och begagnat ha satt ännu mer fart på ”schabby chic”-industrin…