…Och så var det första advent igen…

Så var det dags igen. Jag har precis hunnit skriva en krönika om Doris Lessing, recensera Charlotte Rogans Livbåten, gå igenom några brevmappar på Kungliga Biblioteket, delta i ett seminarium på temat ”1914” och börja planera för några andra kortare skrivprojekt vid sidan om de stora pågående innan första advent stod för dörren. Som jag skrev förra året är jag alltid kluven mellan att å ena sidan vilja ha kvar traditioner och å den andra ständigt drömma om förnyelse. Detta inte minst i de små detaljerna. Årets adventsljusstake blev således lite annorlunda än den från förra året om än på samma tema.

Årets adventsljusstake blev fyra blockljus på en bricka prydd med handmålade keramikkulor från den kända keramikfabriken Boleslawiec.

Numera tycker jag att julen mest är en onödig broms i tillvaron och att jag inte riktigt har tid med alla dessa ritualer som gör julhelgen så på förhand regisserad och förutsägbar. Något av magin finns dock kvar, även om handeln och reklamen för länge sedan har devalverat begreppet ”en magisk jul”. För mig är julens charm i första hand lika med det som spontant kommer upp i minnet från barndomens jular; doften av silvergran och kåda, den metalliska lukt som glaskulor alltid lämnade på fingrarna när man packade upp dem ur deras årslånga dvala, handgjorda änglar av vit kartong och bomullsvadd med söta gammaldags bokmärken till ansikten eller silkespapper som blev klibbigt av lim när det på vässa blyertspennor rullades till så kallade igelkottar…och mycket mer. Doften av mjukpepparkaka smälter för alltid samman med vissa julvisor. Juldagen är för alltid vigd åt olika filmatiseringar av Dickens En julsaga. Den är för mig en lika oumbärlig ingredies i julfirandet som julgranen. Julen är överlag det filmiska berättandets helg för mig; det var just under barndomens julhelger och jullov som  de största Hollywoodklassikerna kom in i mitt liv för att stanna. Säg jul och jag tänker Audrey Hepburn i My Fair Lady, Rita Hayworth i Gilda, Marilyn Monroe i Prinsen och balettflickan, Fred Astaire i Värdhuset Fritiden, och Ingrid Bergman i Casablanca.  Där någon annan förmodligen tänker på Kalle Anka minns jag En Amerikan i Paris, Borta med vinden och åtskilliga gamla westernfilmer med Gregory Peck.

Det finaste med advent är kanske att som amatörflorist få släppa loss fantasin. I år får vitt och silver dominera över de varma färgerna. Melankoli har nämligen också sin charm och sin givna plats i advent.

Julrosor och echeveria är numera mina stora julfavoriter. Här i några redan rostiga hinkar, fotograferade i gryningen.

En helt vanlig arbetsvecka.

Vad är en helt vanlig arbetsvecka? För min egen del är det en vecka då jag ostört kan tillbringa arbetstimmarna framför datorn eller vid ritbordet. Efter flera veckor av intensiv studentundervisning tar jag upp mitt vanliga liv igen och öppnar filer som legat i dvala över sommaren. Min recension av Arnborgs Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart publicerades igår och under tiden har jag (äntligen!) gått tillbaka till Abeniusboken samt andra kortare och sedan i maj övergivna projekt. Nu gäller det att återigen börja boka in arkivbesök, välja litteratur för recensioner och planera för kommande essäer. Efter en intensiv skrivdag är det skönt att gå ut och möta hösten i trädgården. Vissna sommarväxter får göra sorti, de första fallna löven krattas och lökar sätts i jorden. Årets kastanjer har plockats, vilket för mig är ett slags höstritual. Denna höst kommer de tyvärr inte från kastanjeträdet vid Humanisten i Göteborg, eftersom jag än så länge inte har lyckats fly ens för en dag till min favoritstad och mitt favoritkvarter Lorensberg. I stället har de i all hast plockats under det stora kastanjeträdet nedanför Uppsala slott, på stigen längs med Botaniska trädgårdens norra staket, där jag nästan dagligen passerar på väg mot Carolina Rediviva.

Höstens kastanjer har plockats utanför Botaniska trädgården i Uppsala, på väg till Carolina Rediviva.

 

Hösten närmar sig.

…och med den är förhoppningsvis även bloggen tillbaka. Just den elfte september är en dag då det bara inte går att enbart hålla sig till estetiska ämnen. Åminnelsedagen över offren för attacken på World Trade Center och samtidigt tioårsdagen för mordet på Anna Lindh. P1 Morgon påminde även om Chiles ständigt öppna och infekterade sår efter militärkuppen 1973. Och ändå var det den första september alldeles nyss, och med den årsdagen för andra världskrigets utbrott, det krig vars historia med skrämmande fart håller på att förvandlas till en kommersiell populärvetenskaplig produkt. Just därför är Jodi Picoults nya roman The Story Teller rätt bok för hösten. Denna thrillerliknande historia där vi får möta krigets mest ohyggliga skuggor handlar om en livslång skuld och om huruvida den enskilde kan förlåta en mördare i offrens namn (minns pjäsen om Hannah Arendt, Den banala kärleken, på Uppsala Stadsteater för här finns något av samma moraliska konflikt fast i en helt annan gestaltning).

Lyckligtvis har vi alla även vårt eget nu. Häromdagen såg jag de vackra spindelväven i trädgården. De är inte bara sinnebilden för den tidiga höstens melankoli, utan även för min högst försummade blogg.

Vemodigt vackert. Hösten är för mig den årliga påminnelsen om att allting förflyktigas.

Under sommaren har travarna med både nya och gamla böcker växt i väntan på nya essäer. Som tur var blev den om Italo Calvinos sagovärld klar i slutet av juli. De texter som ännu inte har blivit av får kanske ingen ny chans, men de kan ses som ett slags ”ställtid” inför kommande skrivprojekt. Några av vårens kära återseenden med deckarklassiker av Chandler, Durbridge och Thomas kom ändå oväntat väl till pass i min nyss publicerade recension av Flynns storsäljare Gone Girl.

Helmut Newton-utställningen på Fotografiska måste hinnas med före den 29 september och snart är det dags igen för mina återkommande meditativa stunder i Prins Eugens bibliotek på Waldemarsudde. Där inne, i dörröppningen mellan biblioteket och hörnsalongen, bland de tyst tickande klockorna och de prunkande blomarrangemangen samt med havsutsikten framför ögonen, känns det som att jag kan andas in tid. Sedan är det bara att skriva på. 

Dags för en nystart!

Påsken kan få en florist att blomma upp…

…sägs det. Det stämmer i vart fall på mig själv. Årets påskhelg firas utanför Uppsala, och närmare bestämt i Krakow, där påsken har sina mycket bestämda traditioner och en egen estetik, fast förankrad i den polska folkkulturen.

Målade påskägg vittnar starkast om påsktraditionernas folkliga ursprung, och folklore håller på att bli en  kommersiell produkt, kanske som en lekfull motvikt till det överflöd på globaliserade lyxvaror som lurar överallt i de polska storstäderna. Eller också har folklore kommersialiserats just som ett tecken på att allting går att sälja till den hågade…

Dessa målade ägg är gjorda av trä. På de övriga har mönstret virkats runt ett äggskal.

Denna vår råder det äkta vinter i staden. Den gamla stadskärnan är en blandning av gotik, renässans och barock och de imposanta byggnaderna klär i färsk snö, så det är en upplevelse i sig.

Den för årstiden ovanliga mängden snö hade i och för sig kunnat förstöra vårstämningen inne, men så är det inte. Här kan jag i en veckas tid blomma upp och leka med planteringar och konsthantverk medan nya skisser mognar i huvudet för att snart överföras på papper.

Att lyssna till allt som inte hörs…

Mitt i en svår och alltför hastigt utlovad artikel om exillitteratur som med snigelfart ringlar sig framåt  hittar jag följande guldkorn på A.A. Milnes vänskapssida på Facebook:

Don’t underestimate the value of Doing Nothing, of just going along, listening to all the things you can’t hear, and not bothering.

– A. A. Milne

Att med ens inre öga se det som ännu inte syns. Djupt under snön har kanske påskliljorna redan fått de första skotten.

Att lyssna till det som ännu inte hörs. I det fördolda finns groende blomlökar och slumrande knoppar som blir så här fina i april.

Februarikylan kan besegras: det är bara att lyssna in och föreställa sig den annalkande våren.

Andra advent

Julkransarnas tid är här.

I ren förtvivlan över alla deadlines i en adventstid då man ju ska komma i stämning svängde jag ihop denna krans. Egenhändigt torkat apelsinskal och några pärlnålar tillsammans med några äpplen fick i all enkelhet utgöra dekorationen.

Första advent

Jag har en kluven inställning till traditioner: jag vill både behålla dem och trotsa dem samtidigt. I år gjorde jag en annorlunda adventsljusstake. Några spräckta halsband av handgjorda, vackert glaserade keramikpärlor fick ersätta traditionell mossa och bär. Trälådan ser gammal ut men den är nog nytillverkad och kommer från en floristverkstad. Lustigt nog verkar drömmen om återvunnet, gammalt och begagnat ha satt ännu mer fart på ”schabby chic”-industrin…

 

Nostalgi

Bilden är tagen i Krakows gamla stan påsken 2011

Att fotografera så här yppigt arrangerade blomsteraffärer i gamla stadsmiljöer är något jag bara inte kan motstå. Här utanför en blomsterhandel i Gamla stan i Krakow, påsken 2011.