Guldskimrande ögonblick i vardagen.

Det lär dröja tills jag sätter min fot på ett café, ett museum eller ett bibliotek. Pandemin har satt stop för allt sådant.

Det finns många platser i Uppsala som jag alltmer förtvivlat längtar till. Det alltid lika välkomnande Katedralkaféet, Bror Hjorths hus, Konstmuseet och det fina Slottscafét i Cajsas köks regi är bara några favoriter. Fika eller luncher med vänner blir särskilt trevliga i sådana vackra miljöer. På det hela taget har jag med åren blivit något av ett kafédjur; i en lugn och vacker miljö, där andra sitter och fikar och pratar eller arbetar runtomkring mig och där doften av nybryggt kaffe hänger i luften, har jag ofta lätt att komma på nya idéer, läsa, skissa eller till och med undervisa. Skrivandet kräver att jag avskärmar mig helt, men nya idéer som sedan omsätts i text eller bild kommer faktiskt oftast just när jag går runt på museer eller sitter och fikar på något stämningsfullt ställe.

Under pandemin gäller det därför att kunna förgylla vardagen på andra sätt. En kopp kaffe vid det egna matbordet, kombinerad med nedslag i utländska konst- och litteraturtidskrifter har faktiskt sin charm när det grå januariljuset knappt tränger in i hemmet och vintermörkret faller tidigt.

 

En annorlunda men ändå ganska vanlig nyårsafton i pandemins år 2020…

Nu går detta märkliga år till ända. För min del har det varit ett år på distans, och åldern har inget med det att göra. Också en människa som befinner sig någonstans i medelåldern kan ha skäl till att göra allt hen kan för att inte bli sjuk. Alltså inga fysiska möten förutom med ytterst få personer, endast utomhus och på stort avstånd. Arbete hemifrån, till stor del vid och via dataskärmen, men också vid ritbordet och framför staffliet. Telefonsamtal med vänner och närstående, från de tidiga kontakterna fyllda av frågor om en eventuell praktisk hjälp med matinköp och ärenden, till de senare där vi alla löpande har kollat att livet ändå flyter på och att allting är ”okej”. Under tiden – dödsbud och andra svåra samtal om ensamhet, isolering och tristess, men också föreningsmöten och fika med vänner med en kopp kaffe i handen framför dataskärmen.

Själv har jag pendlat mellan oro och tillförsikt, mellan å ena sidan sömnlösa nätter och deppiga dagar och å det andra en stark vilja att leva här och nu, att njuta av varje stund och av att arbeta kreativt. Massor av projekt och idéer dyker upp varje dag, och många av dem handlar i grund och botten om att blicka framåt och planera för framtiden. Ett års liv på distans är nämligen också en oväntad gåva. En massa mindre viktiga åtaganden som jag normalt inte skulle ha vågat tacka nej till har försvunnit. Dagen har sträckts ut när familjen jobbar hemifrån och umgänge och arbete går att värva på ett naturligt sätt. En söndagskväll är fri från stress: vi ska ju ingenstans morgonen därpå, utan kan starta i lugn och ro framför datorn eller vid ritbordet. Alla matinköp via nätet innebär att någon annan packar mina matkassar och andra varor (jag avskyr att handla mat och dagligvaror, men hade aldrig ens en tanke på att näthandla före pandemin). Ja, jag förstår att det låter som en röst från den där avskyvärda medelklasskiktet som klarar sig bäst genom att sitta sig igenom pandemin framför datorn, men den som känner till mitt liv vet att också jag som kulturarbetare har drabbats hårt av pandemin, samt att det finns saker i mitt liv som gör att jag praktiskt taget aldrig är ledig, och att all avlastning är välkommen (fast jag sällan får någon).

Nu är det läge att summera det ytterst dramatiska år som varit. I varje generation är mänskligheten med om världsomspännande dramatiska händelser och tragiska historiska skeden. Covid-19 känns för många av oss födda under efterkrigstiden som den största globala katastrof vi har kunnat föreställa oss. I synnerhet den som inte själv upplevt krig eller stora naturkatastrofer har lätt att bli invaggad i trygghet och i en känsla av att livet är säkert, vilket ju i grunden är något som vi vill känna och strävar efter. Ett liv i ständig rädsla för möjliga olyckor och katastrofer vore för den enskilde outhärdlig. Medicinska framsteg gör också att vi ogärna tänker på möjliga katastrofer som nya svårbesegrade virus eller en total antibiotikaresistens bland bakterier. Samtidigt hänger vår överlevnad på att vi kollektivt måste viss latent beredskap för oförutsedda och farliga händelser av alla de slag.

Av de pandemier som grasserat på jorden har allt färre nu levande personer någon egen erfarenhet av Spanska sjukan (1918-1920), som var mycket värre än vad covid-19 hittills har varit (ca 50 miljoner dödsoffer, av vilka ca 35 000 var svenskar och de flesta var under 45 år), även om den är starkt närvarande i vårt kollektiva historiska narrativ. ”Så vitt man vet har ingen annan infektionssjukdom krävt så många liv under så kort tid som Spanska sjukan”, skriver FoHM på sin hemsida, där jag har hämtat siffrorna till det här inlägget. Den så kallade Asiaten (1956-1958) skördade ca 5 miljoner liv, även här mest bland yngre personer, och Hong Konginfluensan i slutet av 1968-1970 krävde ca 1 miljon liv i hela världen. För personer i min ålder börjar även Hong Kong-pandemin bli historia. Förvisso har vi ganska nyligen stått inför hotet från SARS, och sedan från svininfluensan, något man lätt glömmer, men när det begav sig var jag personligen rädd.

Många påminner förvisso om att klimatkrisen ju också håller på att bli en global katastrof, och dessutom en mycket värre en än en pandemi. Men själv är jag utvecklingsoptimist. Jag hör därför till dem som trots detta mycket svåra läge fortfarande tror på människors förmåga att gemensamt bromsa klimatförändringarna. Jag tror på att det är nya tekniska lösningar och en global och drastisk  omställning av all energiproduktion som är svaret, och inte hur många bomullstops som en enskild svensk förbrukar per år. För detta krävs en öppen debatt mellan forskare, där rakt motsatta idéer fritt får brytas mot varandra. Det är endast ur fri brainstorming och intellektuella konflikter som nya rön och lösningar kan födas, och det är det som allas vår framtid nu hänger på.

Nu är det dags att dra ett streck över 2020. Och mitt nyårsfirande blev egentligen precis som det brukar, pandemin till trots. Eller kanske just därför? Ju farligare tider, desto mer man söker sig till det invanda och trygga, till ritualer och älsklingssysslor. En stämningsfull middag hemma, telefonsamtal med vänner och släktingar  som både finns nära och långt bort och fin musik. I år fick den rebelliske Lozza Fox skivor förgylla kvällen.

Sedan var det förstås dags för champagne klockan 00.00 och för att lyssna på hur Sveriges alla stiftskyrkor ringde in det nya året i P1, en mycket fin tradition som för min egen del inte har med tro att göra utan med min kärlek till historiska miljöer och till traditioner som binder samman år och livsskeden. Vi var ute i trädgården en stund för att se på de sedvanliga fyrverkerierna. Lyckligtvis har jag inte hund, så här hemma var inte nyårsraketerna förknippade med något personligt lidande. På det hela taget brukar jag dock inte längta efter fyrverkerier. Djurens rätt borde smälla (sic!) högre. Dessutom har det nu i en vecka rapporterats om att det avfyrats nyårsraketer mot såväl polisen som allmänheten, en del av den vardagshuliganism och brottslighet som man tyvärr numera får så många rapporter om att man riskerar en sakta avtrubbning.

Det egna hemmet har blivit den egna borgen. Så tillbaka till musiken och böckerna. Nu blickar vi framåt och hoppas på snar vaccinering! Ett bättre Nytt År!

Våren håller sig fortsatt inne.

Våren håller sig inne.

Tidigt våroptimism är en obotlig åkomma, Man får lära sig leva med den. I år köpte jag tre storpack färgglada minipenséer redan i mitten av februari. Naturligtvis förleddes jag – som alltid – av några dagars plusgrader, sol och allmänna vårstämning. I trädgårdscentret tittade tjejen i kassan tveksamt på blommorna och sade något om att det ju ska bli minusgrader till helgen och även under den kommande veckan. Typiskt att de alltid säger det när man redan har betalat… Jag frågade då rättframt varför de i så fall säljer blommorna så tidigt. Det hade hon förstås inget bra svar på…

Sedan dess har vintern kommit tillbaka med besked och penséerna står lite ledsna och väntar i en gammal zinkbalja på vardagsrumsgolvet, en fin prydnad det med, men de vill ju ut!

I början av veckan var jag på samma trädgårdscenter igen, denna gång i ett annat ärende, och då hade de nyinkomna petunior. Ute snöade det för fullt. Jag säger då det!

Än så länge låter jag våren breda ut sig inne. Kungsängslilja, julros och anemoner trivs i svala rum och med lagom mycket vattning.

Haiku – som en svala mot en askgrå himmel.

Som medlem i Uppsalaförfattarsällskap har man alltid något att skriva på. Just nu har vi en haikutävling på Twitter (@uppsalaforf) och flera av oss tycks vara sysselsatta med den i den tryckande värmen.

Haiku kan handla om allt möjligt, men hämtar oftast sitt tema från naturen. Intryck och omedelbara känslor snarare än överarbetade metaforer. Varför inte en haikudikt om ett flygplan som liksom en svala plöjer himlen i ett annalkande åskväder?

Teknikens möte med naturen. Ett flygplan plöjer himlen strax före ett kraftigt åskväder.

Tillbaka till Groningen.

Denna sommar fick jag återse mitt kära Groningen. Första veckan i juli undervisade jag inom humanistiska fakultetens Summer School, vars tema i år var Beyond Horizons. Transmitting and Writing New Identites. Strategies and Empowerment of Minorities and Migrants in Europe. Temat för min egen undervisning var en kort översikt över migrant- och exillitteraturer i Sverige från andra världskriget och fram till i dag.

Min stamsträcka genom åren. Hållplatserna på vägen – Duivendrecht, Zwolle och Aasen – har blivit som orden i en välbekant ramsa.

Groningen välkomnar mig alltid med de fantasifulla arkitektoniska lösningarna framför Centralstationen. De delvis upphöjda ytorna pryds av abstrakta djurskulpturer och former.

Groningen har med åren blivit något av min ”jourhavande” hemstad. Universitetet är navet för mina återkommande vistelser där och alltid möts jag av samma gästfrihet och entusiasm från mina nederländska forskarkollegors sida.Varje workshop, konferens eller föredrag leder till nya idéer om framtida undervisning och forskning. Ändå är det ingen hemlighet att de nederländska humaniora har utsatts för enorma nedskärningar och att det ämne som jag huvudsakligen har kontakt med – Skandinaviska språk och litteraturer – hela tiden lever på utplåningens gräns. Undervisningen i norska har precis lagts ner. Det är till mycket stor del forskarkårens aldrig sinande tro på sina ämnen och deras ständiga övertidsarbete som får forskningsområdet att överleva.

Vår Summer School syntes i universitetets huvudbyggnad.

I år liksom tidigare undervisade jag i universitetets vackra huvudbyggnad. Det som är särskilt inspirerande är att de lärare som ansvarar för kurserna gärna är med på alla föreläsningar och seminarier. De intar samma position som studenterna, ställer uppriktigt intresserade frågor och deltar på ett försynt sätt i diskussionerna, vilket breddar samtalen och skapar en välkomnande stämning.

 

Ett fragment av fasaden.

 

Vackert kakel pryder universitetets korridorer. Men vi talar ju Nederländerna!

Universitetets trapphall med sitt glasfönster.

På de återstående lediga timmarna hann jag återse alla mina favoritplatser i centrum, besöka utställningen av universitetets konstsamlingar i Universitetsmuseet samt upptäcka något helt nytt, nämligen den paradisiska trädgården Prinsenhof som jag aldrig tidigare fått ögonen på (men så har jag också för det mesta varit i Groningen sent på hösten eller strax före jul…)

Utställningen över universitetets konstsamlingar visar vilken manlighetens bastion universitetet hade varit. Till höger i bakgrunden syns den enda avbildningen av en kvinnlig universitetslärare som visas på utställningen.

Prinsenhof. Ett rosenparadis. Stämningen är snarlik den i Wiens Schönbrunn.

En av de tusentals rosorna i Prinsenhofs trädgård.

Rosenprakt.

Att vandra i dessa gångar för tankarna till Alice i Underlandet.

Som alla gamla städer har Groningen orörda platser där tiden står still. Vägg i vägg med dem pulserar vardagen: marknaderna, blomstånden, kaféerna, shoppinggalleriorna och diverse temporära byggnader resta för kulturevenemang.

Dessa hus ser fortfarande ut som på Vermeers och de andra holländska mästarnas målningar.

Denna skulptur får mig alltid att stanna till.

…men inte långt därifrån pågår livet i vår tids skräpiga, snabba verklighet. Den här fula byggnaden har tillkommit på senare år och rymmer ett turistcentrum.

Och så de oräkneliga blomsterstånden förstås.

Bokhandeln som ligger precis bakom hörnet vid Akademihotellet är mitt stamställe. I år blev det en underbar liten bok med reproduktioner av Modigliani och ett portabelt album om Vermeer samt ytterligare en Putumayo-skiva med lugn och ”smal” musik, denna gång Italian Café.

Vintern överraskar.

Det här är ett av de senaste årens snöfria jullov. I år har den milda och höstliga vintern varat fram tills nu. Utomhus får jag denna märkliga känsla av att befinna mig långt söderut, kanske i Toscana, alternativt på de brittiska öarna. Dimma och regn, gräsmattor som doftar späd vår och narcisser vilkas första skott kaxigt sticker upp ur jorden. Naturligtvis kommer snön och kylan att komma; det gör den numera alltid när vi på allvar har börjat tro att det inte blir någon riktigt vinter. Sedan håller den oss i sitt grepp till i slutet av mars eller mitten av april.

Än så länge kan jag dock njuta av min fina julros som sedan tredje advent har blomstrat så här magnifikt i rabatten, först med många knoppar och nu utslagen i full blom.

Julrosen trivs i det milda och höstliknande januarivädret.

En ren njutning för ögat första veckan i januari. Lägg märke till de tjugotal knoppar som ännu inte har slagit ut….

Den milda vinterns skönhet. En förmiddag på Waldemarsudde.

Jag vet att många längtar efter en riktig Disneyliknande vinter, alltså en med massor av snö och is och med en imaginär bjällerklang i fjärran. Vad går upp mot en skidtur i fjällen då snön fryser fast under skidorna på vägen ner och näsan rinner ohjälpligt på vägen upp och vantarna blir sura långt innan man hinner tillbaka till stugan. Själv tillhör jag dem som aldrig har haft någon känsla för snö utan tvärtom blir hänförda av Englands milda och regniga vintrar, av jordens ruttna lukt i januari och av novemberdimma på nyårsafton. Därför var vädret i mitt tycke optimalt för ett besök på Waldemarsudde och i dess för tillfället slumrande trädgård. Skagenmålarna och fotoutställningen Annica vid havet är kvar ännu, men eftersom jag sällan blir så där på djupet rörd av återseenden med välkända klassiker som i miljontals reproducerats på vykort och i böcker var Carl Malmstenutställningen den största behållningen. Malmsten har en särskild plats i mitt hjärta för sin klassiker Lilla Åland, den köksstol som han fick idén till på ön och som sedan dess har blivit vardag i många svenska hem. Jag lämnade museet med en tunn volym av Carl och Siv Malmstens brev som jag började bläddra i direkt i foajén.

Waldemarsudde är ett nav för mig. Oavsett årstid brukar jag ta en paus i prins Eugens hörnsalong, den med den tyst tickande moraklockan och det evigt prunkande  blombordet där kornettblommor, cyklamen eller pelargoner trängs i stora mängder och bildar en stark färgfläck mot den duvgrå havsutsikten. Det är just i detta rum och i det angränsande biblioteket med dess jugendvaser, stora konstalbum och praktutgåvor som jag alltid får en stark tillhörighetskänsla, ett föreställning om ett inre hem och en inre frid. Den ’mindfulness’ som så många försöker träna sig i med hjälp av terapeutiska program finns för mig just på Waldemarsudde.

I trädgården doftade det tidig vår även om utsikten mot kvarnen badade i ett grått dis.

Nedre terrassen och kvarnen i mulet förmiddagsväder.

Planteringarna vid museiporten i sina vackra och anspråkslösa kärl.

Vackert med julros, mossa och röda bär. Så här vill jag ha vintern: brittiskt höstlig och lysande av fräscha växter!

En välkommen tystnad.

Julen och mellandagarna bjuder på senhöstväder med plusgrader, snöfria gräsmattor och lätt dis. Julgranen är en tribut till barndomen; det räcker med att ställa sig riktigt nära den för att snabbt förflyttas tillbaka till dofter och stämningar från för länge sedan. Därinne bland grenarna bor alla barndomens sagor.

Alltid lika magisk!

Liksom förra julen har jag även nu återvänt till Henry James. Hans New Yorkberättelser är på något sätt julen för mig, men i fjol hann jag bara med någon enstaka innan några boknyheter tog över.

En bok som lämpar sig särskilt bra under julen. Här i en fin storpocketutgåva från New York Review of Books Classics.

Uppsala är riktigt tjusigt i dimman.

Domkyrkan är höljt i höstlig dimma. Fotograferat sent på eftermiddagen den 21 december.

Julens magi.

Att tala om julens magi är numera en klyscha eftersom kommersen och reklamen har kapat begreppet. Rädda därför den magi som julen eventuellt har för dig genom att stänga av all reklam och vägra köpa dig till lycka  – gå tillbaka till din bästa julupplevelse (om du har en sådan förstås…) Det kan vara barndomens lyckliga jular eller tvärtom de julupplevelser som man har skapat sig i vuxenålder.  Det enda som räknas är att du själv trivs i stunden och tillsammans med dem som du firar – eller ofirar – julen med. Omgivningens förväntningar, föreställningar eller förebilder behöver inte ha med din egen jul att göra!

Ibland gillar jag att julstöka. Och ibland inte alls. I år blev det dekorerade pepparkakor…

…och denna slarvigt dekorerade ljusstake med ett ensamt rött ljus.