Haiku – som en svala mot en askgrå himmel.

Som medlem i Uppsalaförfattarsällskap har man alltid något att skriva på. Just nu har vi en haikutävling på Twitter (@uppsalaforf) och flera av oss tycks vara sysselsatta med den i den tryckande värmen.

Haiku kan handla om allt möjligt, men hämtar oftast sitt tema från naturen. Intryck och omedelbara känslor snarare än överarbetade metaforer. Varför inte en haikudikt om ett flygplan som liksom en svala plöjer himlen i ett annalkande åskväder?

Teknikens möte med naturen. Ett flygplan plöjer himlen strax före ett kraftigt åskväder.

Tillbaka till Groningen.

Denna sommar fick jag återse mitt kära Groningen. Första veckan i juli undervisade jag inom humanistiska fakultetens Summer School, vars tema i år var Beyond Horizons. Transmitting and Writing New Identites. Strategies and Empowerment of Minorities and Migrants in Europe. Temat för min egen undervisning var en kort översikt över migrant- och exillitteraturer i Sverige från andra världskriget och fram till i dag.

Min stamsträcka genom åren. Hållplatserna på vägen – Duivendrecht, Zwolle och Aasen – har blivit som orden i en välbekant ramsa.

Groningen välkomnar mig alltid med de fantasifulla arkitektoniska lösningarna framför Centralstationen. De delvis upphöjda ytorna pryds av abstrakta djurskulpturer och former.

Groningen har med åren blivit något av min ”jourhavande” hemstad. Universitetet är navet för mina återkommande vistelser där och alltid möts jag av samma gästfrihet och entusiasm från mina nederländska forskarkollegors sida.Varje workshop, konferens eller föredrag leder till nya idéer om framtida undervisning och forskning. Ändå är det ingen hemlighet att de nederländska humaniora har utsatts för enorma nedskärningar och att det ämne som jag huvudsakligen har kontakt med – Skandinaviska språk och litteraturer – hela tiden lever på utplåningens gräns. Undervisningen i norska har precis lagts ner. Det är till mycket stor del forskarkårens aldrig sinande tro på sina ämnen och deras ständiga övertidsarbete som får forskningsområdet att överleva.

Vår Summer School syntes i universitetets huvudbyggnad.

I år liksom tidigare undervisade jag i universitetets vackra huvudbyggnad. Det som är särskilt inspirerande är att de lärare som ansvarar för kurserna gärna är med på alla föreläsningar och seminarier. De intar samma position som studenterna, ställer uppriktigt intresserade frågor och deltar på ett försynt sätt i diskussionerna, vilket breddar samtalen och skapar en välkomnande stämning.

 

Ett fragment av fasaden.

 

Vackert kakel pryder universitetets korridorer. Men vi talar ju Nederländerna!

Universitetets trapphall med sitt glasfönster.

På de återstående lediga timmarna hann jag återse alla mina favoritplatser i centrum, besöka utställningen av universitetets konstsamlingar i Universitetsmuseet samt upptäcka något helt nytt, nämligen den paradisiska trädgården Prinsenhof som jag aldrig tidigare fått ögonen på (men så har jag också för det mesta varit i Groningen sent på hösten eller strax före jul…)

Utställningen över universitetets konstsamlingar visar vilken manlighetens bastion universitetet hade varit. Till höger i bakgrunden syns den enda avbildningen av en kvinnlig universitetslärare som visas på utställningen.

Prinsenhof. Ett rosenparadis. Stämningen är snarlik den i Wiens Schönbrunn.

En av de tusentals rosorna i Prinsenhofs trädgård.

Rosenprakt.

Att vandra i dessa gångar för tankarna till Alice i Underlandet.

Som alla gamla städer har Groningen orörda platser där tiden står still. Vägg i vägg med dem pulserar vardagen: marknaderna, blomstånden, kaféerna, shoppinggalleriorna och diverse temporära byggnader resta för kulturevenemang.

Dessa hus ser fortfarande ut som på Vermeers och de andra holländska mästarnas målningar.

Denna skulptur får mig alltid att stanna till.

…men inte långt därifrån pågår livet i vår tids skräpiga, snabba verklighet. Den här fula byggnaden har tillkommit på senare år och rymmer ett turistcentrum.

Och så de oräkneliga blomsterstånden förstås.

Bokhandeln som ligger precis bakom hörnet vid Akademihotellet är mitt stamställe. I år blev det en underbar liten bok med reproduktioner av Modigliani och ett portabelt album om Vermeer samt ytterligare en Putumayo-skiva med lugn och ”smal” musik, denna gång Italian Café.

Vintern överraskar.

Det här är ett av de senaste årens snöfria jullov. I år har den milda och höstliga vintern varat fram tills nu. Utomhus får jag denna märkliga känsla av att befinna mig långt söderut, kanske i Toscana, alternativt på de brittiska öarna. Dimma och regn, gräsmattor som doftar späd vår och narcisser vilkas första skott kaxigt sticker upp ur jorden. Naturligtvis kommer snön och kylan att komma; det gör den numera alltid när vi på allvar har börjat tro att det inte blir någon riktigt vinter. Sedan håller den oss i sitt grepp till i slutet av mars eller mitten av april.

Än så länge kan jag dock njuta av min fina julros som sedan tredje advent har blomstrat så här magnifikt i rabatten, först med många knoppar och nu utslagen i full blom.

Julrosen trivs i det milda och höstliknande januarivädret.

En ren njutning för ögat första veckan i januari. Lägg märke till de tjugotal knoppar som ännu inte har slagit ut….

Den milda vinterns skönhet. En förmiddag på Waldemarsudde.

Jag vet att många längtar efter en riktig Disneyliknande vinter, alltså en med massor av snö och is och med en imaginär bjällerklang i fjärran. Vad går upp mot en skidtur i fjällen då snön fryser fast under skidorna på vägen ner och näsan rinner ohjälpligt på vägen upp och vantarna blir sura långt innan man hinner tillbaka till stugan. Själv tillhör jag dem som aldrig har haft någon känsla för snö utan tvärtom blir hänförda av Englands milda och regniga vintrar, av jordens ruttna lukt i januari och av novemberdimma på nyårsafton. Därför var vädret i mitt tycke optimalt för ett besök på Waldemarsudde och i dess för tillfället slumrande trädgård. Skagenmålarna och fotoutställningen Annica vid havet är kvar ännu, men eftersom jag sällan blir så där på djupet rörd av återseenden med välkända klassiker som i miljontals reproducerats på vykort och i böcker var Carl Malmstenutställningen den största behållningen. Malmsten har en särskild plats i mitt hjärta för sin klassiker Lilla Åland, den köksstol som han fick idén till på ön och som sedan dess har blivit vardag i många svenska hem. Jag lämnade museet med en tunn volym av Carl och Siv Malmstens brev som jag började bläddra i direkt i foajén.

Waldemarsudde är ett nav för mig. Oavsett årstid brukar jag ta en paus i prins Eugens hörnsalong, den med den tyst tickande moraklockan och det evigt prunkande  blombordet där kornettblommor, cyklamen eller pelargoner trängs i stora mängder och bildar en stark färgfläck mot den duvgrå havsutsikten. Det är just i detta rum och i det angränsande biblioteket med dess jugendvaser, stora konstalbum och praktutgåvor som jag alltid får en stark tillhörighetskänsla, ett föreställning om ett inre hem och en inre frid. Den ‘mindfulness’ som så många försöker träna sig i med hjälp av terapeutiska program finns för mig just på Waldemarsudde.

I trädgården doftade det tidig vår även om utsikten mot kvarnen badade i ett grått dis.

Nedre terrassen och kvarnen i mulet förmiddagsväder.

Planteringarna vid museiporten i sina vackra och anspråkslösa kärl.

Vackert med julros, mossa och röda bär. Så här vill jag ha vintern: brittiskt höstlig och lysande av fräscha växter!

En välkommen tystnad.

Julen och mellandagarna bjuder på senhöstväder med plusgrader, snöfria gräsmattor och lätt dis. Julgranen är en tribut till barndomen; det räcker med att ställa sig riktigt nära den för att snabbt förflyttas tillbaka till dofter och stämningar från för länge sedan. Därinne bland grenarna bor alla barndomens sagor.

Alltid lika magisk!

Liksom förra julen har jag även nu återvänt till Henry James. Hans New Yorkberättelser är på något sätt julen för mig, men i fjol hann jag bara med någon enstaka innan några boknyheter tog över.

En bok som lämpar sig särskilt bra under julen. Här i en fin storpocketutgåva från New York Review of Books Classics.

Uppsala är riktigt tjusigt i dimman.

Domkyrkan är höljt i höstlig dimma. Fotograferat sent på eftermiddagen den 21 december.

Julens magi.

Att tala om julens magi är numera en klyscha eftersom kommersen och reklamen har kapat begreppet. Rädda därför den magi som julen eventuellt har för dig genom att stänga av all reklam och vägra köpa dig till lycka  – gå tillbaka till din bästa julupplevelse (om du har en sådan förstås…) Det kan vara barndomens lyckliga jular eller tvärtom de julupplevelser som man har skapat sig i vuxenålder.  Det enda som räknas är att du själv trivs i stunden och tillsammans med dem som du firar – eller ofirar – julen med. Omgivningens förväntningar, föreställningar eller förebilder behöver inte ha med din egen jul att göra!

Ibland gillar jag att julstöka. Och ibland inte alls. I år blev det dekorerade pepparkakor…

…och denna slarvigt dekorerade ljusstake med ett ensamt rött ljus.

 

 

…Och så var det första advent igen…

Så var det dags igen. Jag har precis hunnit skriva en krönika om Doris Lessing, recensera Charlotte Rogans Livbåten, gå igenom några brevmappar på Kungliga Biblioteket, delta i ett seminarium på temat ”1914” och börja planera för några andra kortare skrivprojekt vid sidan om de stora pågående innan första advent stod för dörren. Som jag skrev förra året är jag alltid kluven mellan att å ena sidan vilja ha kvar traditioner och å den andra ständigt drömma om förnyelse. Detta inte minst i de små detaljerna. Årets adventsljusstake blev således lite annorlunda än den från förra året om än på samma tema.

Årets adventsljusstake blev fyra blockljus på en bricka prydd med handmålade keramikkulor från den kända keramikfabriken Boleslawiec.

Numera tycker jag att julen mest är en onödig broms i tillvaron och att jag inte riktigt har tid med alla dessa ritualer som gör julhelgen så på förhand regisserad och förutsägbar. Något av magin finns dock kvar, även om handeln och reklamen för länge sedan har devalverat begreppet ”en magisk jul”. För mig är julens charm i första hand lika med det som spontant kommer upp i minnet från barndomens jular; doften av silvergran och kåda, den metalliska lukt som glaskulor alltid lämnade på fingrarna när man packade upp dem ur deras årslånga dvala, handgjorda änglar av vit kartong och bomullsvadd med söta gammaldags bokmärken till ansikten eller silkespapper som blev klibbigt av lim när det på vässa blyertspennor rullades till så kallade igelkottar…och mycket mer. Doften av mjukpepparkaka smälter för alltid samman med vissa julvisor. Juldagen är för alltid vigd åt olika filmatiseringar av Dickens En julsaga. Den är för mig en lika oumbärlig ingredies i julfirandet som julgranen. Julen är överlag det filmiska berättandets helg för mig; det var just under barndomens julhelger och jullov som  de största Hollywoodklassikerna kom in i mitt liv för att stanna. Säg jul och jag tänker Audrey Hepburn i My Fair Lady, Rita Hayworth i Gilda, Marilyn Monroe i Prinsen och balettflickan, Fred Astaire i Värdhuset Fritiden, och Ingrid Bergman i Casablanca.  Där någon annan förmodligen tänker på Kalle Anka minns jag En Amerikan i Paris, Borta med vinden och åtskilliga gamla westernfilmer med Gregory Peck.

Det finaste med advent är kanske att som amatörflorist få släppa loss fantasin. I år får vitt och silver dominera över de varma färgerna. Melankoli har nämligen också sin charm och sin givna plats i advent.

Julrosor och echeveria är numera mina stora julfavoriter. Här i några redan rostiga hinkar, fotograferade i gryningen.

En helt vanlig arbetsvecka.

Vad är en helt vanlig arbetsvecka? För min egen del är det en vecka då jag ostört kan tillbringa arbetstimmarna framför datorn eller vid ritbordet. Efter flera veckor av intensiv studentundervisning tar jag upp mitt vanliga liv igen och öppnar filer som legat i dvala över sommaren. Min recension av Arnborgs Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart publicerades igår och under tiden har jag (äntligen!) gått tillbaka till Abeniusboken samt andra kortare och sedan i maj övergivna projekt. Nu gäller det att återigen börja boka in arkivbesök, välja litteratur för recensioner och planera för kommande essäer. Efter en intensiv skrivdag är det skönt att gå ut och möta hösten i trädgården. Vissna sommarväxter får göra sorti, de första fallna löven krattas och lökar sätts i jorden. Årets kastanjer har plockats, vilket för mig är ett slags höstritual. Denna höst kommer de tyvärr inte från kastanjeträdet vid Humanisten i Göteborg, eftersom jag än så länge inte har lyckats fly ens för en dag till min favoritstad och mitt favoritkvarter Lorensberg. I stället har de i all hast plockats under det stora kastanjeträdet nedanför Uppsala slott, på stigen längs med Botaniska trädgårdens norra staket, där jag nästan dagligen passerar på väg mot Carolina Rediviva.

Höstens kastanjer har plockats utanför Botaniska trädgården i Uppsala, på väg till Carolina Rediviva.

 

Hösten närmar sig.

…och med den är förhoppningsvis även bloggen tillbaka. Just den elfte september är en dag då det bara inte går att enbart hålla sig till estetiska ämnen. Åminnelsedagen över offren för attacken på World Trade Center och samtidigt tioårsdagen för mordet på Anna Lindh. P1 Morgon påminde även om Chiles ständigt öppna och infekterade sår efter militärkuppen 1973. Och ändå var det den första september alldeles nyss, och med den årsdagen för andra världskrigets utbrott, det krig vars historia med skrämmande fart håller på att förvandlas till en kommersiell populärvetenskaplig produkt. Just därför är Jodi Picoults nya roman The Story Teller rätt bok för hösten. Denna thrillerliknande historia där vi får möta krigets mest ohyggliga skuggor handlar om en livslång skuld och om huruvida den enskilde kan förlåta en mördare i offrens namn (minns pjäsen om Hannah Arendt, Den banala kärleken, på Uppsala Stadsteater för här finns något av samma moraliska konflikt fast i en helt annan gestaltning).

Lyckligtvis har vi alla även vårt eget nu. Häromdagen såg jag de vackra spindelväven i trädgården. De är inte bara sinnebilden för den tidiga höstens melankoli, utan även för min högst försummade blogg.

Vemodigt vackert. Hösten är för mig den årliga påminnelsen om att allting förflyktigas.

Under sommaren har travarna med både nya och gamla böcker växt i väntan på nya essäer. Som tur var blev den om Italo Calvinos sagovärld klar i slutet av juli. De texter som ännu inte har blivit av får kanske ingen ny chans, men de kan ses som ett slags ”ställtid” inför kommande skrivprojekt. Några av vårens kära återseenden med deckarklassiker av Chandler, Durbridge och Thomas kom ändå oväntat väl till pass i min nyss publicerade recension av Flynns storsäljare Gone Girl.

Helmut Newton-utställningen på Fotografiska måste hinnas med före den 29 september och snart är det dags igen för mina återkommande meditativa stunder i Prins Eugens bibliotek på Waldemarsudde. Där inne, i dörröppningen mellan biblioteket och hörnsalongen, bland de tyst tickande klockorna och de prunkande blomarrangemangen samt med havsutsikten framför ögonen, känns det som att jag kan andas in tid. Sedan är det bara att skriva på. 

Dags för en nystart!