Han Kang – årets första gäst på Internationell Författarscen.

Den 26 januari öppnade scenen med ett samtal med den internationellt prisade sydkoreanska författaren Han Kang. Samtalet rörde sig mest kring hennes nyligen till svenska översatta Vegetarianen, vinnaren av 2016 års Man Booker. Eftersom jag hade haft äran att recensera den i UNT, liksom Han Kangs i höstas utkomna Levande och döda, var det definitivt spännande att få höra samtalet som leddes av Yukiko Duke. Bitvis var det hela lite tamt; jag tror att det hade gått att hinna med mer vad gäller den underliggande symboliken i Vegetarianen liksom Han Kangs magiska realism som framträder i båda romanerna men som under kvällen inte berördes med ett ord. Dessutom uteblev en diskussion av Vegetarianens bild av våld mot kvinnor, något som tydligt framträder i romanens tredje och sista del. Detta kanske främst eftersom Duke inte ville tolka romanen som en skildring av en kvinnas liv i skuggan av familjerelaterat våld, något som definitivt går att utläsa ur romanens tredje del. Han Kang koncentrerade sig på det tema som intresserar henne mest: människans dubbla natur som är kapabel till mest skilda ”human acts”, från heroiskt mod till hänsynslöst våld. Hon nämnde också sitt intresse för språket, men möjliga tolkningar av den tystnad som i Vegetarianen genomsyrar romangestalternas liv togs inte upp.

Att höra författaren läsa fragment ur de båda verken i original var för min del kvällens starkaste och vackraste upplevelse.

Samtalet mellan Han Kang (mitten) och Yukiko Duke (till höger), Internationell författarscen 26 januari 2017. Bild: Marta Ronne

Tolken som för ändamålet hade flugits in till Stockholm från London behövdes inte; samtalet fördes på engelska och det flöt på väl. Bild: Marta Ronne

Hej Jens!

Jag hann aldrig besvara en trogen läsares fråga om vad bildning egentligen är innan livet ställde frågan ”blogga eller inte blogga” på sin spets. Visst varierar innehållet i vad vi menar med bildning från tidsepok till tidsepok. Det som är återkommer i definitioner av bildning oavsett årtionde är tilltron till breda kunskaper och till förmågan att både formulera sina tankar och att argumentera för dem. Liksom uppfattningen att beläsenhet och god orientering i såväl samtiden som i historiska processer ökar vår förmåga att söka och använda information. Denna sommar har bildningsbegreppet debatterats i bland annat UNT och Svenska Dagbladet och i sociala media. Ämnet dryftas inte minst i samband med valet.

”Bildning är något alldeles nödvändigt för att kunna tolka och förstå verkligheten”, konstaterade John Sjögren i sitt kritiska reportage från Almedalen i Upsala Nya den 12 juli. Det är en mycket bra definition, tycker jag, särskilt i en tid då också våra folkvalda ibland tenderar att leka med antiintellektuella attityder.

Annars har jag under min mödosamma städning av boksamlingen i sommar av en slump hittat några fina tankar om bildning i antologin Mellan raderna… Att nå in i orden, (red. Elisabeth Källar, 1994), en oansenlig liten bok som jag inte ens mindes att jag ägde. I dikten ”Om bildning”, ursprungligen ur samlingen Ensamma stjärnor från 1970, skriver Östen Sjöstrand:

”Bildning är inte bokstavsvärld

inte boklig förhävelse

Bildning är att andas fritt

[…]

Bildning är ett uppbrott mot det nya

men också: en handfull ro

[…]”

Så kan man också se det.

Men visst – bildning är inte nödvändig för att nå framgång med dagens populära definitioner av ordet (läs: för att synas i sociala media). Bloggar om mode, styrketräning och kropp brukar faktiskt dra fler läsare än de om bildning och skönlitteratur. Tyvärr – det är svårt att lägga ut skönheten i Flauberts språk eller den minutiöst genomtänkta kompositionen i Virginia Woolfs romaner på Instagram…

Tillbaka till Groningen.

Denna sommar fick jag återse mitt kära Groningen. Första veckan i juli undervisade jag inom humanistiska fakultetens Summer School, vars tema i år var Beyond Horizons. Transmitting and Writing New Identites. Strategies and Empowerment of Minorities and Migrants in Europe. Temat för min egen undervisning var en kort översikt över migrant- och exillitteraturer i Sverige från andra världskriget och fram till i dag.

Min stamsträcka genom åren. Hållplatserna på vägen – Duivendrecht, Zwolle och Aasen – har blivit som orden i en välbekant ramsa.

Groningen välkomnar mig alltid med de fantasifulla arkitektoniska lösningarna framför Centralstationen. De delvis upphöjda ytorna pryds av abstrakta djurskulpturer och former.

Groningen har med åren blivit något av min ”jourhavande” hemstad. Universitetet är navet för mina återkommande vistelser där och alltid möts jag av samma gästfrihet och entusiasm från mina nederländska forskarkollegors sida.Varje workshop, konferens eller föredrag leder till nya idéer om framtida undervisning och forskning. Ändå är det ingen hemlighet att de nederländska humaniora har utsatts för enorma nedskärningar och att det ämne som jag huvudsakligen har kontakt med – Skandinaviska språk och litteraturer – hela tiden lever på utplåningens gräns. Undervisningen i norska har precis lagts ner. Det är till mycket stor del forskarkårens aldrig sinande tro på sina ämnen och deras ständiga övertidsarbete som får forskningsområdet att överleva.

Vår Summer School syntes i universitetets huvudbyggnad.

I år liksom tidigare undervisade jag i universitetets vackra huvudbyggnad. Det som är särskilt inspirerande är att de lärare som ansvarar för kurserna gärna är med på alla föreläsningar och seminarier. De intar samma position som studenterna, ställer uppriktigt intresserade frågor och deltar på ett försynt sätt i diskussionerna, vilket breddar samtalen och skapar en välkomnande stämning.

 

Ett fragment av fasaden.

 

Vackert kakel pryder universitetets korridorer. Men vi talar ju Nederländerna!

Universitetets trapphall med sitt glasfönster.

På de återstående lediga timmarna hann jag återse alla mina favoritplatser i centrum, besöka utställningen av universitetets konstsamlingar i Universitetsmuseet samt upptäcka något helt nytt, nämligen den paradisiska trädgården Prinsenhof som jag aldrig tidigare fått ögonen på (men så har jag också för det mesta varit i Groningen sent på hösten eller strax före jul…)

Utställningen över universitetets konstsamlingar visar vilken manlighetens bastion universitetet hade varit. Till höger i bakgrunden syns den enda avbildningen av en kvinnlig universitetslärare som visas på utställningen.

Prinsenhof. Ett rosenparadis. Stämningen är snarlik den i Wiens Schönbrunn.

En av de tusentals rosorna i Prinsenhofs trädgård.

Rosenprakt.

Att vandra i dessa gångar för tankarna till Alice i Underlandet.

Som alla gamla städer har Groningen orörda platser där tiden står still. Vägg i vägg med dem pulserar vardagen: marknaderna, blomstånden, kaféerna, shoppinggalleriorna och diverse temporära byggnader resta för kulturevenemang.

Dessa hus ser fortfarande ut som på Vermeers och de andra holländska mästarnas målningar.

Denna skulptur får mig alltid att stanna till.

…men inte långt därifrån pågår livet i vår tids skräpiga, snabba verklighet. Den här fula byggnaden har tillkommit på senare år och rymmer ett turistcentrum.

Och så de oräkneliga blomsterstånden förstås.

Bokhandeln som ligger precis bakom hörnet vid Akademihotellet är mitt stamställe. I år blev det en underbar liten bok med reproduktioner av Modigliani och ett portabelt album om Vermeer samt ytterligare en Putumayo-skiva med lugn och ”smal” musik, denna gång Italian Café.

Om bildning och skolsystemet – igen!

Kort efter mitt inlägg om bildningsbegreppet och det svenska skolsystemet är DN:s Sverker Lenas idag inne på liknande spår (Skolresultaten sänks av spektakelkulturen). Spektakelkulturen har ersatt djupanalys och konsumtion av mer krävande kultur. Vi bygger allt fler gigantiska arenor för massunderhållning medan allt färre i industriländerna läser böcker. I anknytning till Pisamätningen har även SvD:s Daniel Sandström skrivit om hur lågt vår tid värderar bildning (SvD 8.12.2013) I en värld där framgång för allt fler människor är lika med att bli offentligt uppmärksammad blir allt färre uppmärksammade för att de är bildade människor. Kanske inget ont i det på sikt. Världen förändras hela tiden och en sekundär analfabetism kan vara vår gemensamma framtid om den visar sig inte alls sätta käppar i hjulet för kommunikation och ekonomisk stabilitet. Än så länge finns dock ingen bättre träning i verbal förmåga, konsten att ta in och bearbeta information och att tänka kritiskt än kontakten med skrivna texter, inte minst de skönlitterära. Detta står på inget sätt i motsats till vår användning av Twitter, Facebook och andra sociala medier samt de allt smartare datorerna, vilka tvärtom också övar oss på samspel och i formuleringskonsten. Att ägna det mesta av sin tid åt att enbart spela spel som Angry Birds eller titta på flashiga shower är däremot lika kontraproduktivt som exempelvis att endast läsa Bibeln och ingenting annat.

Handlar livet bara om ”feel good”-känslor? Rymmer dataspel all den kunskap som du behöver för att rösta i val, tala för din sak mot myndigheterna och kritiskt värdera det du hör? Bild: Assayas, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported.

…eller kan det vara värt att ibland hinna läsa en bok? William_Brymner, The Picture Book, 1898.

 

Bildning och jämlikhet – en skenbar motsättning.

Daniel Sandström fortsätter på bildningsspåret i dagens Svenska Dagbladet (”Därför är ordet ”kulturelit” så laddat för en svensk”). Liksom jag i mitt tidigare inlägg om Pisamätningen och bildningsideal pekar han på det skräck som begreppet ”elit” väcker hos oss alla. Om de högst utbildade och kulturproducerande uppfattas som en ”elit” blir det förstås problematiskt att lovorda bildningsbegreppet. Så långt är det förståeligt; ett samhälle där vissa ses som mer elitistiska än andra (en alltid godtycklig indelning) ger inte ens i teori alla sina medborgare samma utvecklingsmöjligheter.

I dag vill följaktligen ingen höra till kultureliten, skriver Sandström. När Socialdemokraterna nu hellre vurmar för Springsteen än för Södergran, är det ett resultat av just denna beröringsskräck inför ”finkulturen”. Att säga att Shakespeare är viktigare än Metallica skulle kunna uppfattas som en kränkning av väljarkåren. Det vore politiskt självmord.

Men samtidigt har vi hällt bort något viktigt med badvattnet, påpekar Sandström, nämligen just det egalitära folkbildningsbegrepp som en gång skapade den unika svenska folkbildningen.

Det är glädjande att vi är fler som ser att devalveringen av bildningsbegreppet i själva verket är diskriminerande och att det därför hotar att leda till större ojämlikhet i samhället. Att tala varmt för breda och djupa kunskaper är inte att stänga in sig i ett elitistiskt torn. Det är tvärtom att bjuda in alla till kulturens gränslöst rika smörgåsbord, att tala om att breda kunskaper ökar människors demokratiska förmåga genom att träna dem i både kritiskt tänkande och retorik. Södergran är faktiskt lika kul som Springsteen och Knausgård kan ge läsaren något annat än Guillou, så det är väl bra att känna till båda. Experimentaljazzen kan vara mer uppfriskande än en monoton och rytmisk danslåt med enahanda kärlekstext, även om danslåten är mest ändamålsenlig att dansa till. Vad kan vara mer demokratiskt än att göra mänsklighetens kulturproduktion tillgänglig för så många som möjligt och att förebygga den historiska blindhet som håller på att bli var och varannan västerländsk människas funktionshinder? Om inte annars är det roligt att kunna twittra om vad en bönskida eller ett ostron hade för symbolik i barockens målningar… Vet alla dina twittervänner det? Om inte, bjud dem på ny och spännande kunskap! De kanske i gengäld förklarar Higgs partikel för dig.

Vet du att för 1600-talets människor var målningar som denna lika spännande som ”Angry Birds ”är för dig? Kan du tyda den symbolik som döljer sig bakom nästan vartenda föremål i bilden? Gabriël Metsu, Woman Reading a Letter (ca 1664-1666).

Där man skrotar bildningsbegreppet skrotar man skolan.

Dagens huvudnyhet i DN är den polska skolans sensationella kliv uppåt i Pisamätningen. För den som redan för några år sedan hörde att Polen i europeiska jämförelser placerade sig högt i fråga om matematikkunskaper är det föga förvånande. Men sådant rapporteras det inte om i våra medier där intresset för  Polen, Tjeckien och Slovakien i praktiken är ytterst fragmentariskt.

Förvisso pågår det en högljudd intern diskussion i Polen om att elever i allt större utsträckning läser för tenta- och testresultat, om att glipan mellan ytliga kunskaper och bildning blir allt större och om att läraryrket har så usla villkor att det sakta förvandlas till en sysselsättning för dem som inte kan något bättre. Den mönsterskola som förekommer i DN:s artikel, liksom den i Warszawa som Maciej Zaremba nämnde i sin serie om den svenska skolan, är just mönsterskolor. Också i polska skolor finns såväl utmärkta som usla lärare, såväl god som dålig ledning och miljöer med såväl högt som lågt till tak. Liksom överallt annars beror mycket på den enskilda rektorn och de enskilda lärarna. Den polska skolvardagen kan annars vara trist: skolor där elever pressas och hotas av andra elever, skolor där killar kränker tjejer med att filma dem och lägga ut filmerna på nätet, skolor där lärarkåren har noll makt eller de där knark säljs precis bakom husknuten. Hur det är med kommunernas stöd till de svagaste eleverna och till elever med särskilda behov vore också intressant att veta, ty de röster som hörs vittnar om resursbrist och missnöje. Polen är på många punkter ett ultraliberalt samhälle där individen helt enkelt måste klara sig själv och där mycket av omsorgen om de svaga vilar på deras närmaste.

Jag får höra av bekanta att ungas kunskaper förytligas precis som här i Sverige; om jag tidigare i höstas stupade på att använda uttrycket ”Pandoras ask” inför några andraårsstudenter i svenska (och således blivande modersmålslärare!) så hörde jag precis att polska ungdomar alltmer sällan förstår uttryck som ”Sisyfosarbete” eller ”Akilleshäl”. Sedd i ett längre perspektiv bygger dock den polska skolan  på ideal som vi i Sverige helt medvetet har avskaffat, nämligen på övertygelsen om att råplugg, faktainhämtning och strävan efter en både djup och bred allmänbildning är grundläggande för individens utbildning. Så var den polska skolan även före regimskiftet 1990. Det är inte att förglömma att många av de lärare som idag bidragit till de imponerande resultaten är i 40-50 års åldern och har sin gedigna ämnes- och lärarutbildning från den tid som i Sverige nästan uteslutande omtalas som kommunismens stumma och mörka töcken. Men det var faktiskt under det kommunistiska åttiotalet som en polsk gymnasieelev på ett statligt gymnasium var tvungen att kunna både Bibelns berättelser och den grekiska och romerska mytologin utantill för att få godkänt i modersmålet. Det var då som tjocka universitetsluntor och språkets och litteraturens historia kunde på många gymnasier tvingas på förstaårselever. Det var då som de högst rankade gymnasierna i storstäderna hade både grekiska och latin på schemat, och där en del av dem samarbetade med universitet för att skapa högskoleliknande undervisningsmiljöer för de mest ambitiösa eleverna. Detta bland annat eftersom den polska humanistiska bildningen på gott och ont var, och fortfarande är, fast förankrad i Medelhavskulturen som ses som den europeiska kulturens gemensamma vagga. Idag kan jag undra hur pass väl som den polska humanismen följer den förändrade synen på begrepp som världslitteratur, mångkulturalism och kanon, men det varierar säkert beroende på nivån i enskilda skolor och på undervisningens förankring i aktuell forskning. Det varierar också bland landets intellektuella och kulturskribenter.

Dagens Polen präglas tyvärr av både en djupt rotad gräsrotsrasism och av xenofobi, något som man inte bör glömma att påpeka på tal om landets nu så spektakulära skolresultat, för någonstans brister det trots allt i den grundläggande humanistiska fostran. Kanske har den utbredda främlingsrädslan inte enbart att göra med att Polen knappast har någon invandring att tala om utan delvis är det traditionella bildningsidealets trista baksida, där det egna och trygga är lika med det västerländska, medan det som faller utanför ramarna för vad vi definierar som västerlandet känns främmande, svårbegripligt och hotfullt, eller i bästa fall totalt ointressant.

En av hemligheterna bakom de goda sidorna av det polska skolsystemet är hur som helst att begreppen bildning och finkultur aldrig har devalverats. Där vi svenska intellektuella gärna ser begreppet bildning som farligt elitistisk och i jantelagens namn hellre klappar folk i huvudet med ”du duger som du är”, ses strävan efter utbildning och intellektuella resurser i det polska samhället tvärtom som demokratisk; de som klarar av skolsystemet kan och bör bli välutbildade människor. I ett så djupt liberalt samhälle som Polen talas det ofta om att var och en är sin lyckas smed. För jo, synen på den enskilda människan och hennes ansvar för sitt eget liv har hos den enskilde polacken alltid varit djupt individualistisk, en individualism som i några decennier paradoxalt nog fick ytterligare näring av kommunismens bestraffande syn på individens skulder och skyldigheter.  Förvisso har utbildning som livsmål enligt årliga mätningar åkt ner på listan över polackernas livsdrömmar men den utgör fortfarande ett starkt symboliskt kapital bland de välutbildade själva och i intellektuella kretsar. Förr var bildningen ett sätt att bjuda politiskt motstånd och att skapa sig enklaver för fri tanke. Idag är den en reaktion på den kommersialisering som genomsyrar samhället och på den tyvärr rätt utbredda övertygelsen om att man är det man äger. Efter nittiotalets blinda strävan efter materiellt välstånd har nya livsstilar fått fäste just bland storstadsintellektuella: ekotänkande, drömmen om att arbeta mindre och ha mer tid för sina närmaste och en tydlig protest mot reklam och masskulturens kommersiella sida. Det är också bland de intellektuella och som feminism och hbtq-rörelsen, om än starkt motarbetade inte minst av den katolska kyrkan, har fått fotfäste i det polska samhället.

Bland polska intellektuella som bär upp diskussionen om bildning och skolans roll räcker det  inte med vårt så ofta förekommande självkritiska – och i verkligheten djupt hycklande –  ”Nåja, själv läser jag förvisso Wittgenstein, men det betyder egentligen inte så mycket; håll dig till dina Harlequins, om du vill, det är lika mycket värt det.” Vi vet ju att det inte är lika mycket värt det, eftersom bildning ( i bemärkelsen förmågan till analys och kritiskt tänkande) och demokrati faktiskt får näring av varandra. Även om bildning inte alltid  – men rätt ofta – ökar chansen till tolerans för det nya och främmande så gör bristen på densamma definitivt inte det. Ligger inte en del av hemligheten bakom Sveriges folkhemsbygge under 1900-talet i det förra sekelskiftets breda folkbildningstradition? Dessutom blir våra diskussioner i ämnet bildning ofta skeva, eftersom de bygger på en falsk motsättning mellan kulturgenrer och typer. För det första är chansen större att den som till vardags klarar av Wittgenstein också ibland läser Harlequins eller deckare än att den som enbart läser Harlequins någonsin kommer att törsta efter Homi Bhabha, Susan Sontag eller Simone de Beauvoir. Den som lyssnar på Gustav Mahler eller Arvo Pärt kan faktiskt uppskatta dansbandsmusik, medan den som är uppvuxen med att enbart lyssna på den senare i kommer med mindre sannolikhet att någon gång i livet vilja lyssna på Haendel.

Men vad viktigare är – genrer som oftast åberopas som motsatsen till högintellektuell litteratur är sällan monolitiska. Både inom deckargenren och inom underhållning går det att hitta både intellektuella och tämligen enkla berättelser, där de förra vidgar våra vyer och de senare endast lämnar en fadd smak efter sig. Vem kan idag på allvar hävda att Agatha Christie inte är intellektuell lektyr? Hip hop av hög klass kan faktiskt vara en lika intellektuell underhållning som Mahler och Pärt, men det är för den skull klart värt att känna till båda, en synpunkt som ofta gör en impopulär just i intellektuella kretsar. Så medan vi akademiker och intellektuella glatt en efter en sågar av de grenar som vi sitter på bör vi betänka att vi därmed både sänker oss själva och det svenska skolsystemet.

Är den medvetna och hungrande bokläsaren snart ett minne blott? Bild: Dirk de Bray alt. Salomon de Bray, Book and Picture Shop , penna och brunt bläck på papper, Rijksmuseum Amsterdam.

 

Sommaren har tystnat.

Idag kom hösten på allvar. Nyheten om Kristian Gidlunds bortgång kom redan i första Ekosädningen klockan sex. Musikern, poeten och radioprataren Kristian Gidlund som på ett modigt och självutlämnande sätt hade valt att släppa in omvärlden i sitt liv och i sin sjukdomsprocess avled igår. I kroppen min, Sveriges kanske mest lästa blogg, har nu tystnat.

Berättelsen om Gidlund handlar för mig inte bara om hans ihärdiga kamp mot sjukdomen, hans poetiska talang och hans förmåga att tala till många. Den handlar även om den medie- och internetkultur som har blivit en självklar del av våra liv. Sociala medier och Internet har utvecklats parallellt med tevens snabbt ökande närvaro i våra privatliv; i och med det blir gränsen mellan det mest intima och det offentliga alltmer utsuddad. Att många lämnar ut sig offentligt och kan hantera mediernas inblick i allt som händer i deras privatliv – från triviala vardagshändelser till svåra förluster, sjukdomar och död – har för evigt förändrat vår mentalitet. Efter en människas död kan en blogg och andra spår på Internet vara kvar som ekon av ett avbrutet samtal eller som posthuma hälsningar. Det som en gång hamnat ute i cyberrymden går aldrig att helt radera bort.

När jag tänker på Kristian Gidlunds dialog med sin publik tänker jag främst på hans mod att lämna ut sig själv och på hans förmåga att behärskat och värdigt föra en dialog om det svåraste avsked som vi alla en dag kommer att ställas inför. Han som med sina tjugonio år i princip var jämngammal med Internetåldern gjorde ett värdigt bruk av den. På sin blogg och i andra medier talade han med öppenhet, engagemang och okonstlat värme till sin publik. Hans sista verser från igår, ”Så föll ett långsamt regn genom trädgården./ Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst.” (ikroppenmin.blogspot.se) blev ett avsked till sommaren – och till livet.

P.S. Den 19:e september: läs även min krönika om Kristian Gidlund i UNT.

En vackert gjord kliché: Enid Blytons liv som film.

Kvinnliga författares verk har historiskt sett alltför ofta tolkats utifrån deras privatliv. Och i privatlivet sökte man efter detaljer som skulle förklara varför de skrev som de gjorde. Ett tankemönster som feministisk forskning i årtionden har försökt punktera, men som dröjer sig kvar. En kuvad dotter, en olycklig hustru, en dålig mor. Känslokall eller tvärtom besatt av lust. Lungsjuk, halt, ofrivilligt barnlös, manisk eller deprimerad. Naturligtvis torde författare i allmänhet ta inspiration ur vardagslivet, och inte sällan ur omvälvande händelser i sitt eget liv. Kvinnliga författare har dessutom ofta gjort det privata politiskt i strävan att föra upp könsfrågor på agendan. Det innebär dock inte att man får läsa in författarens personlighet i verket. Trots det kan än idag en kvinnlig författares privatliv överskugga hennes arbete när historien om hennes författarliv ska skrivas.

”OldThatch”, Buckinghamshire, England, en gång i Blytons ägo. Bild: MilborneOne (WikiMedia Commons)

Den sextonde januari visade SVT1 reprisen på den brittiska filmen Enid, en dramatisering av Enid Blytons liv, med Helena Bonham Carter i huvudrollen. Jag hoppades därför på att få en närmare bild av den lika berömda som konsekvent nedskrivna författaren till Fem-böckerna och den Pinocchio-liknande karaktären Noddy.

Inte för att jag är någon fantast; själv gick jag aldrig igenom någon Blyton-feber. Bortsett från några Fem-berättelser på film fick hon aldrig någon chans hos mig mot Frances Hodgson Burnett, Lucy Maud Montgomery, Edith Unnerstad, Astrid Lindgren, Tove Jansson, Babbis Friis Baastad, Mark Twain eller James Fenimore Cooper.

Som lärare på en universitetskurs i barn- och ungdomslitteratur hade jag dock Blyton som ett stående inslag på litteraturlistan. Lågt rankad av kritiken och länge negligerad av BBC har hon trots allt sedan sin debut varit en konstant läsarsuccé. Idag, fyrtiofyra år efter hennes död år 1968 och efter en viss nödvändig modernisering av innehållet uppnår hennes böcker fortfarande skyhöga upplagor.

Helena Bonham Carter är suggestiv som Blyton. Riktigt gripande, om än gestaltad med små medel, blir Blytons sökande efter bekräftelse och hennes emotionella kyla. Så även hennes väg in i demenssjukdomen i slutet av filmen och hennes sista försök att bemöta det förtal och den förakt som drabbar henne som massproducerande författare.

Till det yttre är Enid i sin helhet en välgjord dramatisering som till stor del tilltalar med sin visuella skönhet. Den karaktäristiskt varmbruna färgsättning och den lätta kornighet som så ofta vilar över brittiskt trettiotal på film ger den rätta känslan (få kan så äkta som britterna gestalta europeiskt trettio- och fyrtiotal i filmkonsten; tänkt Gosford Park, Gathering Storm, Brideshead Revisited eller Colditz, och nu senast Spies of Warsaw).

Någonstans mitt i filmen inser jag dock att berättelsen om Blytons författarliv tyvärr inte är mer än just den klassiska kliché som ofta drabbar kvinnliga författare. Författaren och hennes verk ses som oskiljaktiga – hennes inspiration kommer från det egna livet och dess mer traumatiska stunder. Hennes skrivande tolkas gärna som terapi och bekännelse.

Vi ska förstå att det egentligen är Blytons trassliga barndom, hennes minnen av faderns svek och hennes dåliga relation till modern som i vuxenlivet får henne att fly till barns fantasivärld och att ständigt söka en egen ”hemlig ö”. Hon förblir på sätt och vis ett slags evigt barn och dessutom är hon känslokall, egoistisk och stundom helt hänsynslös gentemot både maken Hugh Pollock och de två döttrarna Gillian och Imogen. De barnkalas som hon ger för sina små beundrare medan hennes egna barn får hålla sig till barnkammaren förstärker bilden av en infantil vuxen som på småbarns vis gillar att göra skojiga ljud vid maten och slicka skeden. Under de dryga trettio år som hade förflutit sedan hon lämnade föräldrahemmet och fram tills hon åter måste möta sitt förflutna har hon aldrig haft kontakt med vare sig modern eller småsyskonen. Svaret kan anas mellan raderna: hon hade både ett moderskomplex och allmänt svårt för nära relationer.

Så nu vet vi det: Blyton var en mycket komplex person (men vem är inte det?). Denna bild verkar bygga på memoarerna av Hugh Pollocks andra fru Ida Crowe, tillika på dottern Imogene Smallwoods kritiska bild av modern i självbiografin A Childhood at Green Hedges från 1989. Gillian Blyton ska ha gett en mer positiv bild av modern i förordet till systerns bok.

Är allt detta av någon vikt? I gengäld ger filmen ingen förklaring till hennes popularitet bland unga läsare. Inte heller framgår det att hon som kvinna placerade sig i en traditionellt mansdominerad genre såsom äventyrsberättelser och detektivhistorier. Jag är övertygad om att om Blyton någonsin hade önskat att skriva vilda västern-böcker hade de säkert sålt som smör…

Enid lämnade mig med många frågor. Vid tillfälle får jag nog ge mig i kast med Barbara Stoneys senast år 2006 uppdaterade Enid Blyton: The Biography (ursprungligen från 1974) i hopp om att få veta ur Blyton hittade den formel som gör att hon än i dag tilltalar unga läsare. I mitt eget barns fantasivärld samsas Noddy framgångsrikt med bland annat Lilla Anna, Mamma Mu och Kråkan, Dr. Brumm och Petsson – alltså det som räknas till kvalitetslitteratur för barn. Blyton må räknas som lågkvalitetsförfattare, men det gör hennes succé desto mer intressant.

Noddy har funnit sin plats i mitt barns fantasivärld…

När verkligheten känns som fiktion.

Ursäkta en spontan och kanske lätt vanvördig association, men dagens tågolycka i Saltsjöbaden har något tragikomiskt över sig. Historien om städerskan som på småtimmarna råkade få ett tåg i rullning och kraschade in i ett flerfamiljshus är som tagen ur Dr. Brumm fährt Zug (”Dr. Brumm åker tåg”) av den tyske barnboksförfattaren och illustratören Daniel Napp.

Björnen Dr. Brumm drömmer om att bli en riktig tågförare. Tillsammans med sin vän, den lilla guldfisken kallad Kaskelotten (!) som alltid följer med i sitt akvarium, hittar han ett skrotat lok i en öde tunnel. Helt oväntat blir leken allvar när Dr. Brumm råkar få igång loket och sedan inte vet hur han ska bromsa. Han och Kaskelotten åker genom det vackra landskapet tills en riktig fara uppenbarar sig i form av en söndervittrad och för länge sedan avstängd bro. Dr. Brumms bekant, den elaka vesslan kallad Truten, slår larm om att tåget är på väg rakt mot bron. Kaskelotten tar över styret medan Dr. Brumm cyklar förbli tåget och i sista sekunden lyckas växla. Loket når aldrig fram till bron… men i stället kör det med full fart in i Trutens hönshus. Ingen blir skadad även om hönorna blir rejält chockade.

Dr. Brumm återvänder till sitt leksakståg – men han kommer snart fram till att han mycket hellre vill bli kosmonaut. Om inte annars så för att slippa hjälpa Truten med att röja undan det kraschade loket.

Boken ingår i Napps serie om den sympatiske men inte särskilt kloke Dr. Brumms triviala vardagsolyckor. I familjen räknar vi dem till stora favoriter; den tyska textens originaldialoger är lika tacksamma att animera som Jujja Wieslanders samtal mellan Mamma Mu och Kråkan. Såväl handlingen som Napps skickliga illustrationer genomsyras av en finurlig humor som kännetecknar barnlitteratur av hög klass. Personligen söker jag ofta tröst hos bra barnboksförfattare, särskilt hos dem som tar till denna slags surrealistiska humor för att kunna hantera tragiska händelser, sorg eller helt enkelt något som inte kan göras ogjort.

Besök gärna Daniel Napps värld på www.daniel-napp.de !

På Amazon kan du dessutom få en liten förhandsvisning av Dr. Brumm fährt Zug, (Thienemann 2010): http://www.amazon.co.uk/Dr-Brumm-f%C3%A4hrt-Daniel-Napp/dp/3522436520/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1358279011&sr=8-1

En oväntat fängslande historia.

Författaren och kompositören Rousseau på ålderns höst. (WikiMedia Commons)

I eftermiddags visade franska TV5 Monde den fängslande dokumentären Histoire d’une passion contrariée från 2012 om musikens betydelse i Jean-Jacques Rousseaus liv och författarskap. Helt oplanerat fastnade jag för ämnet, även om den franska Upplysningen inte hör till mina främsta litteraturvetenskapliga intressen. Musikforskaren Nancy Rieben och journalisten Michel Djian har tagit fram en imponerande mängd källor som kastar nytt ljus över Rousseau som operakompositör och teoretiker, delar av hans konstnärskap som tydligen ofta hamnar i skuggan av hans berömda skönlitterära författarskap. Som musiker var han självlärd. Även skillnaderna i Rousseaus respektive kompositören Jean-Philippe Rameaus (1683-1764) sinsemellan helt olika syn på harmonins betydelse i musiken samt på operakonsten togs upp. Det känns som om fjolårets trehundraårsjubileum av Rousseaus födelse anno 1712 ännu inte har firats färdigt.