Att städa boksamlingen är som att resa till andra sidan jorden.

Det är inte bara DN som har Boksommar. Deras bokpresentationer imponerar dessutom föga på mig efter att jag just har städat min som vanligt vildvuxna boksamling. Travar, kassar, korgar, det som kom senast och det som har väntat sedan förra sommaren, det som jag bara hunnit bläddra i och det som nu efter att i många år ha väntat på sin tur plötsligt blir läst.

Några kassar till Erikshjälpen, några att säljas på antikvariat och plötsligt har öarna på golvet, soffbordet, i fåtöljen och på stolarna smält bort. Det tar timmar och dagar att bläddra i, gruppera, flytta om och stuva in. I de flesta hyllorna står nu böcker i dubbla rader. Naturligtvis händer det ofta att jag inte kan hitta en titel, fast jag tror att jag vet precis vilken hylla jag ska leta på. Att gruppera dem efter författare eller tema hjälper en smula. Anne Charlotte Leffler andra hyllan uppifrån precis bakom soffan. Margaret Atwood och böckerna om henne sida vid sida med Marguerite Duras dagböcker. Medeltiden delar en hylla med de isländska sagorna och med franska historiska romaner. Julian Barnes samsas om en bakre rad med Oriana Fallaci. Forskning om exillitteratur med Primo Levi. Lars Lamberts böcker om Uppsalafotografer med Gombrowicz och Montaignes samlade essäer. Aktuella nummer av diverse litteratur- och kulturtidskrifter ställs i en korg, för att kunna tas med ut och läsas i hängmattan (en illusion kan jag direkt säga: det blir sällan av). Poesihyllan svämmar över sedan Keats tillkom och klämdes in bredvid Shelley och Frostenson, varför Szymborska får tre egna hyllor på olika ställen i huset. Och så vidare…

Tillgängligheten, att snabbt kunna hitta en titel när jag behöver den är det främsta incitamentet för att ungefär vartannat år gräva sig igenom bokdrivorna. Ett annat är att jag inte riktigt fungerar i kaos och röra. Något låses i min hjärna vid åsynen av ostädade rum och av slumpmässigt lagda föremål som passivt vegeterar där de inte hör hemma. Det är som om det visuella intrycket hindrade mig från att tänka strukturerat och gjorde mig passiv. Så även i biblioteket när det bara blir ett lager av staplade böcker.

Men egentligen tror jag att biblioteksstädningen också handlar om något annat. Det är ett slags meditativ syssla – att återse, att minnas, att välja (och ibland att välja bort) som kunde gå under kodnamnet Upptäcksresan. Jag hittar alltid något som jag inte längre mindes att jag hade. Och en del gamla pärlor som tål att läsas om. Den här gången blev det Bernsteins biografi över Hillary Clinton, A Woman in Charge, och tänk vilken lycklig slump! För några dagar sedan fick jag oväntat det något sena erbjudandet att recensera Hillary Clintons memoarer…

Dessutom hittade jag Jojo Moyes Livet efter dig, en pocket som jag aldrig hann läsa och som i väntan på sin tur hade försvunnit längs ner i en gigantisk hög av tunga och stora volymer.. Och jag som undrade varför den högen jämnt rasade samman! Och så en bok om Tove Jansson som skämttecknare. Och Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som jag sträckläste under en sömnlös natt och som blev till en intressant omtagning (jag tror inte att vi upplever samma bok på exakt samma sätt två gånger). Och Oriana Fallacis tunna men så tunga Lettera a un bambino mai nato (Ett brev till ett aldrig fött barn) från 1975. Den sistnämnda påminde mig åter om att varje bok som föremål betraktat också har sin historia. I Fallacis lilla tunna låg lappen från Amazon kvar, ett handskrivet brev från en italiensk pensionär någonstans i Umbrien, han som hade sålt det begagnate exemplaret av boken till mig via Amazon. ”Signora!”, skrev han med stora versaler och med något som ser ut som en röd barnkrita, ”Hoppas Ni finner boken i bra skick. Jag ber Er innerligt att ge mig fem stjärnor om Ni är nöjd . Det är viktigt för mig, eftersom jag drygar ut min magra pension med att sälja begagnade böcker på Amazon och gärna vill få fortsätta med det. Hälsningar…” Bara den här lappen vore en bra början på en novell à la Brev till en bokhandel. Jag kan dessutom inte låta bli att fråga mig själv på vilka avvägar som en av Fallacis mer brinnande feministiska skrifter hamnade hos en manlig pensionär i en italiensk by för att där förmodligen bida sin tid på en vind och slutligen hamna hos mig i Uppsala…

En omåttlig boksamlares liv handlar dock inte bara om att läsa. Tillkommer den prosaiska uppgiften att ofta damma av bokraderna samt den smärtsamma att ibland skiljas från en bok. Dessutom börjar jag se är det dags att äntligen hitta på ett klassifikationssystem. Annars lär jag fortsätta köpa nya exemplar av Woolfs Ett eget rum, Shelleys poesi, Alice i Underlandet, Nalle Puh, Ibsens Vildanden eller Tennessee Williams Katt på hett plåttak varje gång jag behöver dem.

Stora boksamlingar behöver dock inte vara charmigare än små. Besök gärna Sigtunas charmiga Bokkiosk vid änden av Storgatan – och låna gärna en bok!

Telefonkiosken som blev Bokkiosk. En riktig sevärdhet i Sigtuna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *