Rȯżewicz vann aldrig på lotto.

Idag avled den världskände polske poeten, prosaisten och dramatikern Tadeusz Rȯżewicz. Trots att han under hela nittonhundratalet av många hade setts som en av poesins viktigaste europeiska röster fick han liksom satirikern och dramatikern Sławomir Mrożek aldrig ta emot Nobelpriset i litteratur. Frågan vem han borde ha fått det i stället för ter sig poänglös när vi talar om ett pris där enbart ytterst originella författarbegåvningar tävlar med varandra. En framstående poet blir dessutom inte mer framstående av att ha fått priset. Att ge denna utmärkelse till Rȯżewicz hade ändå varit en hyllning till en poetisk gärning som liksom Szymborska och Tranströmer för många läsare var en privat kompass i vardagen. Även som dramatiker var Rȯżewicz för många av oss en daglig samtalspartner som försåg oss med associationer och metaforer. Hans surrealism påminde om den hos Beckett och hans ironiska språk berikade läsarnas. ”Den gamla ruvar än” – titeln på en av hans mest kända pjäser – har så långt jag kan minnas varit ett skämtsamt talesätt i min familj.

Rȯżewicz poesi sysslar ofta med diktens själva tillblivelse. Som i dikten ”DIkt” kan jaget stå vid sidan om den skrivande handen och betrakta skrivprocessen. Det är som om kroppen är skild från den skrivande handen och ser denna från en oberoende åskådarposition, vilket också gör handen till ett slags mekaniskt redskap. Rȯżewicz sysslade ständigt med växlingen mellan att bygga upp och rasera, vilket underströk såväl poesins karaktär av en tankeverkstad i ständig rörelse som diktens – det poetiska konceptets – skörhet.

Tadeusz Rȯżewicz i Prag hösten 2007. (Foto: Rapas. Wikimedia Commons)

Rȯżewicz ständiga kretsande kring skriv- och raderingsprocessen hade en annan och djupare innebörd. Han var en av de poeter som liksom Primo Levi  tog på sig uppgiften att berätta om det ofattbara: om Förintelsen, den nazistiska ockupationen och den ondska som slumrar i människan. Han sökte ständigt efter ett språk som skulle göra det möjligt att på ett avskalat och begripligt sätt berätta om detta.

Samtidigt hade han en satirikers öga för vardagen. Det allvarsamma existerar i hans prosa och dramatik sida vid sida med subtil ironisk humor.

Han hade den bredd,den skimrande originalitet och det humanistiska djup som brukar få Akademien att tala om pregnans, klokhet och sällsynt känsla för människans dagliga existens. Ändå vann han aldrig på lotteriet i Börshuset. Därmed inte sagt, att det är han som avgår med förlust.

 

Läs gärna samlingen Recycling som i översättning av Irena Grönberg och Tomas Håkanson kom ut på Tranan i fjol.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *