Där man skrotar bildningsbegreppet skrotar man skolan.

Dagens huvudnyhet i DN är den polska skolans sensationella kliv uppåt i Pisamätningen. För den som redan för några år sedan hörde att Polen i europeiska jämförelser placerade sig högt i fråga om matematikkunskaper är det föga förvånande. Men sådant rapporteras det inte om i våra medier där intresset för  Polen, Tjeckien och Slovakien i praktiken är ytterst fragmentariskt.

Förvisso pågår det en högljudd intern diskussion i Polen om att elever i allt större utsträckning läser för tenta- och testresultat, om att glipan mellan ytliga kunskaper och bildning blir allt större och om att läraryrket har så usla villkor att det sakta förvandlas till en sysselsättning för dem som inte kan något bättre. Den mönsterskola som förekommer i DN:s artikel, liksom den i Warszawa som Maciej Zaremba nämnde i sin serie om den svenska skolan, är just mönsterskolor. Också i polska skolor finns såväl utmärkta som usla lärare, såväl god som dålig ledning och miljöer med såväl högt som lågt till tak. Liksom överallt annars beror mycket på den enskilda rektorn och de enskilda lärarna. Den polska skolvardagen kan annars vara trist: skolor där elever pressas och hotas av andra elever, skolor där killar kränker tjejer med att filma dem och lägga ut filmerna på nätet, skolor där lärarkåren har noll makt eller de där knark säljs precis bakom husknuten. Hur det är med kommunernas stöd till de svagaste eleverna och till elever med särskilda behov vore också intressant att veta, ty de röster som hörs vittnar om resursbrist och missnöje. Polen är på många punkter ett ultraliberalt samhälle där individen helt enkelt måste klara sig själv och där mycket av omsorgen om de svaga vilar på deras närmaste.

Jag får höra av bekanta att ungas kunskaper förytligas precis som här i Sverige; om jag tidigare i höstas stupade på att använda uttrycket ”Pandoras ask” inför några andraårsstudenter i svenska (och således blivande modersmålslärare!) så hörde jag precis att polska ungdomar alltmer sällan förstår uttryck som ”Sisyfosarbete” eller ”Akilleshäl”. Sedd i ett längre perspektiv bygger dock den polska skolan  på ideal som vi i Sverige helt medvetet har avskaffat, nämligen på övertygelsen om att råplugg, faktainhämtning och strävan efter en både djup och bred allmänbildning är grundläggande för individens utbildning. Så var den polska skolan även före regimskiftet 1990. Det är inte att förglömma att många av de lärare som idag bidragit till de imponerande resultaten är i 40-50 års åldern och har sin gedigna ämnes- och lärarutbildning från den tid som i Sverige nästan uteslutande omtalas som kommunismens stumma och mörka töcken. Men det var faktiskt under det kommunistiska åttiotalet som en polsk gymnasieelev på ett statligt gymnasium var tvungen att kunna både Bibelns berättelser och den grekiska och romerska mytologin utantill för att få godkänt i modersmålet. Det var då som tjocka universitetsluntor och språkets och litteraturens historia kunde på många gymnasier tvingas på förstaårselever. Det var då som de högst rankade gymnasierna i storstäderna hade både grekiska och latin på schemat, och där en del av dem samarbetade med universitet för att skapa högskoleliknande undervisningsmiljöer för de mest ambitiösa eleverna. Detta bland annat eftersom den polska humanistiska bildningen på gott och ont var, och fortfarande är, fast förankrad i Medelhavskulturen som ses som den europeiska kulturens gemensamma vagga. Idag kan jag undra hur pass väl som den polska humanismen följer den förändrade synen på begrepp som världslitteratur, mångkulturalism och kanon, men det varierar säkert beroende på nivån i enskilda skolor och på undervisningens förankring i aktuell forskning. Det varierar också bland landets intellektuella och kulturskribenter.

Dagens Polen präglas tyvärr av både en djupt rotad gräsrotsrasism och av xenofobi, något som man inte bör glömma att påpeka på tal om landets nu så spektakulära skolresultat, för någonstans brister det trots allt i den grundläggande humanistiska fostran. Kanske har den utbredda främlingsrädslan inte enbart att göra med att Polen knappast har någon invandring att tala om utan delvis är det traditionella bildningsidealets trista baksida, där det egna och trygga är lika med det västerländska, medan det som faller utanför ramarna för vad vi definierar som västerlandet känns främmande, svårbegripligt och hotfullt, eller i bästa fall totalt ointressant.

En av hemligheterna bakom de goda sidorna av det polska skolsystemet är hur som helst att begreppen bildning och finkultur aldrig har devalverats. Där vi svenska intellektuella gärna ser begreppet bildning som farligt elitistisk och i jantelagens namn hellre klappar folk i huvudet med ”du duger som du är”, ses strävan efter utbildning och intellektuella resurser i det polska samhället tvärtom som demokratisk; de som klarar av skolsystemet kan och bör bli välutbildade människor. I ett så djupt liberalt samhälle som Polen talas det ofta om att var och en är sin lyckas smed. För jo, synen på den enskilda människan och hennes ansvar för sitt eget liv har hos den enskilde polacken alltid varit djupt individualistisk, en individualism som i några decennier paradoxalt nog fick ytterligare näring av kommunismens bestraffande syn på individens skulder och skyldigheter.  Förvisso har utbildning som livsmål enligt årliga mätningar åkt ner på listan över polackernas livsdrömmar men den utgör fortfarande ett starkt symboliskt kapital bland de välutbildade själva och i intellektuella kretsar. Förr var bildningen ett sätt att bjuda politiskt motstånd och att skapa sig enklaver för fri tanke. Idag är den en reaktion på den kommersialisering som genomsyrar samhället och på den tyvärr rätt utbredda övertygelsen om att man är det man äger. Efter nittiotalets blinda strävan efter materiellt välstånd har nya livsstilar fått fäste just bland storstadsintellektuella: ekotänkande, drömmen om att arbeta mindre och ha mer tid för sina närmaste och en tydlig protest mot reklam och masskulturens kommersiella sida. Det är också bland de intellektuella och som feminism och hbtq-rörelsen, om än starkt motarbetade inte minst av den katolska kyrkan, har fått fotfäste i det polska samhället.

Bland polska intellektuella som bär upp diskussionen om bildning och skolans roll räcker det  inte med vårt så ofta förekommande självkritiska – och i verkligheten djupt hycklande –  ”Nåja, själv läser jag förvisso Wittgenstein, men det betyder egentligen inte så mycket; håll dig till dina Harlequins, om du vill, det är lika mycket värt det.” Vi vet ju att det inte är lika mycket värt det, eftersom bildning ( i bemärkelsen förmågan till analys och kritiskt tänkande) och demokrati faktiskt får näring av varandra. Även om bildning inte alltid  – men rätt ofta – ökar chansen till tolerans för det nya och främmande så gör bristen på densamma definitivt inte det. Ligger inte en del av hemligheten bakom Sveriges folkhemsbygge under 1900-talet i det förra sekelskiftets breda folkbildningstradition? Dessutom blir våra diskussioner i ämnet bildning ofta skeva, eftersom de bygger på en falsk motsättning mellan kulturgenrer och typer. För det första är chansen större att den som till vardags klarar av Wittgenstein också ibland läser Harlequins eller deckare än att den som enbart läser Harlequins någonsin kommer att törsta efter Homi Bhabha, Susan Sontag eller Simone de Beauvoir. Den som lyssnar på Gustav Mahler eller Arvo Pärt kan faktiskt uppskatta dansbandsmusik, medan den som är uppvuxen med att enbart lyssna på den senare i kommer med mindre sannolikhet att någon gång i livet vilja lyssna på Haendel.

Men vad viktigare är – genrer som oftast åberopas som motsatsen till högintellektuell litteratur är sällan monolitiska. Både inom deckargenren och inom underhållning går det att hitta både intellektuella och tämligen enkla berättelser, där de förra vidgar våra vyer och de senare endast lämnar en fadd smak efter sig. Vem kan idag på allvar hävda att Agatha Christie inte är intellektuell lektyr? Hip hop av hög klass kan faktiskt vara en lika intellektuell underhållning som Mahler och Pärt, men det är för den skull klart värt att känna till båda, en synpunkt som ofta gör en impopulär just i intellektuella kretsar. Så medan vi akademiker och intellektuella glatt en efter en sågar av de grenar som vi sitter på bör vi betänka att vi därmed både sänker oss själva och det svenska skolsystemet.

Är den medvetna och hungrande bokläsaren snart ett minne blott? Bild: Dirk de Bray alt. Salomon de Bray, Book and Picture Shop , penna och brunt bläck på papper, Rijksmuseum Amsterdam.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *