…Och så var det första advent igen…

Så var det dags igen. Jag har precis hunnit skriva en krönika om Doris Lessing, recensera Charlotte Rogans Livbåten, gå igenom några brevmappar på Kungliga Biblioteket, delta i ett seminarium på temat ”1914” och börja planera för några andra kortare skrivprojekt vid sidan om de stora pågående innan första advent stod för dörren. Som jag skrev förra året är jag alltid kluven mellan att å ena sidan vilja ha kvar traditioner och å den andra ständigt drömma om förnyelse. Detta inte minst i de små detaljerna. Årets adventsljusstake blev således lite annorlunda än den från förra året om än på samma tema.

Årets adventsljusstake blev fyra blockljus på en bricka prydd med handmålade keramikkulor från den kända keramikfabriken Boleslawiec.

Numera tycker jag att julen mest är en onödig broms i tillvaron och att jag inte riktigt har tid med alla dessa ritualer som gör julhelgen så på förhand regisserad och förutsägbar. Något av magin finns dock kvar, även om handeln och reklamen för länge sedan har devalverat begreppet ”en magisk jul”. För mig är julens charm i första hand lika med det som spontant kommer upp i minnet från barndomens jular; doften av silvergran och kåda, den metalliska lukt som glaskulor alltid lämnade på fingrarna när man packade upp dem ur deras årslånga dvala, handgjorda änglar av vit kartong och bomullsvadd med söta gammaldags bokmärken till ansikten eller silkespapper som blev klibbigt av lim när det på vässa blyertspennor rullades till så kallade igelkottar…och mycket mer. Doften av mjukpepparkaka smälter för alltid samman med vissa julvisor. Juldagen är för alltid vigd åt olika filmatiseringar av Dickens En julsaga. Den är för mig en lika oumbärlig ingredies i julfirandet som julgranen. Julen är överlag det filmiska berättandets helg för mig; det var just under barndomens julhelger och jullov som  de största Hollywoodklassikerna kom in i mitt liv för att stanna. Säg jul och jag tänker Audrey Hepburn i My Fair Lady, Rita Hayworth i Gilda, Marilyn Monroe i Prinsen och balettflickan, Fred Astaire i Värdhuset Fritiden, och Ingrid Bergman i Casablanca.  Där någon annan förmodligen tänker på Kalle Anka minns jag En Amerikan i Paris, Borta med vinden och åtskilliga gamla westernfilmer med Gregory Peck.

Det finaste med advent är kanske att som amatörflorist få släppa loss fantasin. I år får vitt och silver dominera över de varma färgerna. Melankoli har nämligen också sin charm och sin givna plats i advent.

Julrosor och echeveria är numera mina stora julfavoriter. Här i några redan rostiga hinkar, fotograferade i gryningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *