Sommaren har tystnat.

Idag kom hösten på allvar. Nyheten om Kristian Gidlunds bortgång kom redan i första Ekosädningen klockan sex. Musikern, poeten och radioprataren Kristian Gidlund som på ett modigt och självutlämnande sätt hade valt att släppa in omvärlden i sitt liv och i sin sjukdomsprocess avled igår. I kroppen min, Sveriges kanske mest lästa blogg, har nu tystnat.

Berättelsen om Gidlund handlar för mig inte bara om hans ihärdiga kamp mot sjukdomen, hans poetiska talang och hans förmåga att tala till många. Den handlar även om den medie- och internetkultur som har blivit en självklar del av våra liv. Sociala medier och Internet har utvecklats parallellt med tevens snabbt ökande närvaro i våra privatliv; i och med det blir gränsen mellan det mest intima och det offentliga alltmer utsuddad. Att många lämnar ut sig offentligt och kan hantera mediernas inblick i allt som händer i deras privatliv – från triviala vardagshändelser till svåra förluster, sjukdomar och död – har för evigt förändrat vår mentalitet. Efter en människas död kan en blogg och andra spår på Internet vara kvar som ekon av ett avbrutet samtal eller som posthuma hälsningar. Det som en gång hamnat ute i cyberrymden går aldrig att helt radera bort.

När jag tänker på Kristian Gidlunds dialog med sin publik tänker jag främst på hans mod att lämna ut sig själv och på hans förmåga att behärskat och värdigt föra en dialog om det svåraste avsked som vi alla en dag kommer att ställas inför. Han som med sina tjugonio år i princip var jämngammal med Internetåldern gjorde ett värdigt bruk av den. På sin blogg och i andra medier talade han med öppenhet, engagemang och okonstlat värme till sin publik. Hans sista verser från igår, ”Så föll ett långsamt regn genom trädgården./ Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst.” (ikroppenmin.blogspot.se) blev ett avsked till sommaren – och till livet.

P.S. Den 19:e september: läs även min krönika om Kristian Gidlund i UNT.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *