Caravaggio? Nej, Bernini!

Den här Romresan skulle ha gått i Caravaggios tecken. Rosella Vodrets Caravaggio: The Complete Works (Milano, 2010) är den Caravaggiobok som jag ofta plockar fram när hans verk dyker upp i tankarna. Av vännen och Caravarriokännaren Maj-Britt Andersson, konsthistoriker med ett eget Caravaggioseminarium vid Uppsala universitet, hade jag fått stränga instruktioner om att börja med Contarelli-kapellet i San Luigi dei Francesi där några banbrytande målningar av den store finns.

Och visst, när man på nära håll och med Caravaggioexperten Vodrets förklaringar på handen betraktar målningen Vocazione di San Matteo är det lätt att förstå varför Caravaggio ”sopade golvet” med sina samtida, som Maj-Britt brukar säga.

Vocazzione di San Matteo (Wikimedia Commons)

Ett för hans tid helt nytt tekniskt grepp var att lägga de olika gestalterna på varandra och låta dem delvis skymma varandra, något som Vodret i detalj analyserar i sin bok.

Målningen San Matteo och ängeln, tycks konventionell, särskilt om man kan historien om den ursprungliga och mycket mer subversiva versionen som kyrkan refuserade. På den sistnämnda var San Matteo avbildad som en enkel och barfotad man ”ur folket” och ängeln nästan intimt lutad mot honom i ett viskande samtal. Denna målning som slutligen hamnade på Gemäldegalerie i Berlin kan numera enbart beskådas på fotografier eftersom den förstördes under bombningarna av Berlin 1945.

San Matteo e l’angelo, den ursprungliga och refuserade versionen från 1602, nu förlorad. (Wikimedia Commons)

San Matteo e l’angelo, den bevarade versionen, troligen från 1602, i San Luigi dei Francesi. (Wikimedia Commons)

Den nu existerande San Matteo i kyrkan San Luigi dei Francesi överraskar dock vid närmare påseende med den djärva rumslighet som Caravaggio för in i målningen (se den vingliga bönpallen under Matteos knä som liksom sticker ut ur bilden) och som Vodret menar var ett sätt att sudda ut gränsen mellan målningens yta och vår tredimensionella verklighet.

Också i basilikan Santa Maria del Popolo, strax intill den triumfbåge under vilken drottning Kristina gjorde sitt inträde i Rom på Piazza dei Popolo, utmärker sig Caravaggio med sin Crocifissione di San Pietro, Sankt Peters korsfästelse, även kallad för Martirio di San Pietro.

Martirio di San Pietro i Santa Maria dei Popolo. (Wikimedia Commons)

Där finns även La Conversione di San Paolo, Paulus omvändelse, vars cirkulära komposition Vodret lyfter fram (den massiva hästkroppen bildar tillsammans med den liggande Paulus uppåtsträckta armar en cirkel), liksom det lätt hopdragna perspektiv som enligt henne också utmärker Martirio di San Pietro. Precis som Vocazione  knyter bilden an till Caravaggios egen epok genom att gestalterna bär tidstypiska kläder.

La Conversione di San Paolo, även den i Santa Maria dei Popolo. (Wikimedia Comons)

Och visst gör även de olika Caravaggiomålningarna i Vatikanens Pinakotek liksom i Galleria Borghese intryck. Han utmanar betraktarens föreställningar om perspektiv, ljus och komposition.

Ändå blev denna Romvistelse ingen Caravaggioresa. Det blev i stället ett möte med skulptören Giovanni Lorenzo Bernini. Efter några få promenader tog Bernini helt enkelt över. De gigantiska figurera i Fyrflodsfontänen (Fontana dei Quattro Fiumi) på Piazza Navona, den av honom projekterade och av Nicola Salvi fullbordade Fontana di Trevi, samt inte minst det av Bernini ritade gravmonumentet över påven Alessandro VII i Peterskyrkan fick mig att mållöst beundra hans bilder av den mänskliga kroppen och av maktens olika skepnader. Samtliga bländar betraktaren med sin monumentala storlek, sin detaljrikedom och sin harmoniska komposition. De överraskar med sin i marmor huggna lätthet och med linjernas symmetri.

Fontana dei Quattro Fiumi på Piazza Navona. Detalj. En av de fyra gudarna vänder sig med avsmak bort från den av Francesco Borromini ritade kyrkfasaden mittemot, vilket sägs vara Berninis personliga vendetta mot sin arkitektkollega.

De fyra flodgudarna Ganges, Nilen, Donau och Rìo delar Platai Fyrflodsfontänen tycks härska över hela piazzan och skymmer skönheten i Francesco Borrominis fasad av Santa Angense in Agone (en kyrka vars väggutsmyckning verkligen förtjänar benämningen ”barockens pärla”).

Fontana di Trevi som oftast tyvärr är så belägrad av turistmassorna att stämningen går helt förlorad om man inte beser den mycket tidigt på morgonen. Gå dit före fem!

Fontana di Trevi tycks lugnare i uttrycket tack vare den marmorfasad som utgör dess huvudsakliga del och som vertikalt delas in i ett mittenparti och två flyglar. Om Fyrflodsfontänen symboliserar naturen kan di Trevi med sin avskalade arkitektur ses som den mänskliga handens tämjande kraft (i fall dualismen natur och kultur så slentrianmässigt får användas här).

Men det är i första hand Berninis förmåga att i sten framkalla intryck av mycket mjukare material som för mig blir ett av de mest oförglömliga möten med hans konst. Här är Alessandro VII-monumentet från 1671/1678 möjligen ett orättvist exempel eftersom Bernini själv stod för ritningarna och för övervakningen, inte för hantverket, men att en manlig konstnär hade en verkstad full av medhjälpare och lärjungar som fullbordade hans egna idéer var ju kutym på hans tid och fram till 1700-talet. Kvinnliga konstnärer fick däremot sällan den möjligheten.

Den av Bernini ritade och i hans verkstad framställda monumentet över Alessandro VII från åren 1671-1678 i Sankt Peterskyrkan, placerat över ingången till Vatikanstaten. Vad går upp mot detta i marmor skulpterade tygsjok?

Alessandro VII-monumentet är placerat över en dörr som utgör ingången till Vatikanstaten. (Det var i övrigt just genom denna nästan helt undanskymda dörr som vi själva hade ynnesten att träda in i Peterskyrkan. Denna ingång öppnas nämligen enbart för funktionshindrade besökare.)

I den triangelformade kompositionen tronar Alessandro VII:s figur över de fyra allegoriska gestalterna Barmhärtighet, Sanning, Klokhet och Rättvisa. Dessa vilar i sin tur på ett stort tygsjok, tungt och samtidigt mjukt böljande, bland vars veck skymtar ett förgyllt mänskligt skelett – förgänglighetens symbol. Tyget är skulpterat i röd marmor vars varma färg bryter av mot figurerna och förstärker illusionen om ett mjukt tygstycke. Det var just detta tyg som fick mig att häpna.

Berninis figurer är oftast frusna i en mjuk rörelse, konturerna är som sig bör i barockens konst böljande och runda, de knyter an till snäckskalets och rosenknoppens form. Hans gestalter kan kännas köttsliga eller tvärtom nästan immateriella, men såväl de stora flodgudarna på Piazza Navona som de kvinnliga symbolerna för själens egenskaper signalerar på var sitt sätt en högst världslig sinnlighet och lust. Just detta kändes i Rom som en sund motvikt mot Caravaggios i huvudsak av män fyllda helgonmålningar. Något ligger väl i att Sanningens kvinnliga kropp på monumentet i Peterskyrkan (lägst ut till höger) var alltför lättklädd för påven Innocentius XI smak, varför Bernini i efterskott fick skylla över den med ett tygstycke i brons, skulpterat av Filippo Carcani och Girolamo Lucenti och pålagt 1678.

”Sanningen” längst ut till höger gällde i sin ursprungliga version som alltför lättklädd. Ärligt talat förstår jag inte varför just kvinnors nakna axlar ses som så pass syndiga och subversiva att de ofta får skyllas över i katolska helgedomar. Den katolska kyrkans eviga fixering vid sex och reproduktion borde rimligen inte omfatta denna kroppsdel…

2 reaktion på “Caravaggio? Nej, Bernini!

  1. Hej Marta!
    Vilken fin blogg! Jag var just på jakt efter personliga artiklar om Rom och så hittade jag hit. Nu sitter jag och läser alla dina inlägg i bloggen, ett efter ett. Jag ska kanske börja prenumerera på den. Tack!

    • Hej Katarina! Vad roligt att du hittar något av intresse i bloggen! Inom kort kommer jag att ta upp några intressanta böcker. Håll gärna utkik! Egentligen var bloggen tänkt som ett komplement till mitt arbete som litteraturkritiker, där skönlitteraturen står i centrum, men än så länge är den till sin natur både impressionistisk och eklektisk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *