Alla vägar leder inte till Rom…

…men ganska många gör det, också för min del. Det kända talesättet är annars historiskt sett korrekt, fast det borde egentligen heta ”alla vägar leder från Rom”, eftersom romarna som uppfann stenbelagda vägar alltid utgick från Rom i sina vägbyggen.

Av mina egna livsvägar leder betydligt fler till Venedig, Krakow och Wien, och ett stort antal går även till Amsterdam. Men nu är jag här.

När familjen och jag landade på Fiumicino i söndags hälsade staden oss med tjugosjugradig värme och med sitt vanliga höga och samtidigt avslappnade tempo. Det är en kombination jag verkligen gillar, inte minst i italienskan, även om jag kan reta mig på att folk i Rom ständigt äter upp alla ändelser när de talar och att meningarna ofta är utbroderade och krångliga. Det hela speglar väl mångas inställning till tillvaron; fungerar inte något i infrastrukturen så kan man oftast ändå lösa det på något sätt, eller i värsta fall kringgå problemet.

Så här stämningsfullt och undanskymt kan man bo centralt här i Rom, ett stenkast från både Campo dei Fiori och den närmaste bron över Tibern. Det är nu full sommar och de karaktäristiska tomatröda fasaderna pryds med prunkande växtlighet. Priset tas annars av alla blommande och trädbeväxta takterrasser.

Vår lägenhet ligger ”mitt i smeten”, på Via dei Cappellari, Hattmakarnas gata, i ett kvarter där gatorna traditionellt fått sina namn efter olika hantverksskrån. Bebyggelsen verkar härstamma från 1600-talet och hela gatan påminner starkt om de trånga gränderna i Stockholms Gamla stan om det inte var för den kullerstensbelagda gatan som liksom många andra här i Rom är i uselt skick. För vår rullstolsbundna dotter blir det kännbart och vi skämtar om att här gäller det verkligen om att hålla tungan rätt i mun för att inte bita av sig den när man går längs med gatan. Trots att gatan bitvis är mycket smal vågar sig bilar och vespor in bland krukväxter, kafébord och fotgängare.

Den intill Campo dei Fiori belägna Via dei Cappellari är en oväntat tyst gata med några små uteserveringar, flera antikvariat, en konsthandel och konstverkstäder. Kullerstenarna är som överallt på smågatorna i uselt skick men det kompenseras med råga av odlingarna utanför portarna och av de vackra fasaderna.

Ett stenkast från de livliga turiststråken… Min favoritbokhandel och det närbelägna antikvariatet öppnar prick tio. I de öppna portarna sitter invånare och butiksägare på små stolar och läser i hettan.

Trots att det bara är två minuters väg till Campo dei Fiori och till min personliga favorit Piazza Farnese  där vi brukar dricka vårt morgonkaffe bor vi relativt tyst och lugnt, omringade av små konstverkstäder, antikvariat och silversmeder. I grannskapet ser vi mest äldre kvinnor som kommer och går med sina små shoppingvagnar. Invånare och butiksägare sitter ofta i de öppna portarna och läser i värmen. Samma skäggiga man i fyrtioårsåldern står och hänger lutad mot sin cykel utanför vår port hela dagarna när han inte agerar bud åt silversmeden. Efter bara någon dag har han koll på när vi går ut på morgnarna och när vi kommer hem efter våra dagslånga vandringar i centrum. Mitt emot ligger en vackert inredd vintage-butik vars stämning definitivt påminner om dem i Krakows gamla judiska kvarter, en bit längre bort finns en livsmedelsaffär, en hattmakare (vad annars?) och en bedårande konstbokhandel och kafé i ett (hittills har det för min del blivit ett album om Georgia O’Keefe, men fler böcker lockar i hyllorna…)

Än så länge ingen outhärdlig värme. Mellan tjugofyra och tjugosju grader, och ibland en uppfriskande regnskur. Att åka taxi här i staden är helt oproblematiskt, snabbt, bekvämt och billigt, så tro inte på vad vissa guideböcker säger om saken. Både chaufförer och de flesta andra vi möter är oerhört hjälpsamma och vill direkt göra livet lättare för oss när de ser vår dotter i rullstol. Det är absolut ingen myt: här älskar man verkligen bambini! Trafiken och den hetsiga körkulturen här är däremot ett eget kapitel…

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *