Någonstans i Europa…

Igår talade en journalist i Tankar för dagen om resor som ett sökande efter det förflutna: hans förfäders landsbygd, livet förr och platser runtom i Europa som ännu för några år sedan talade om hur världen såg ut före modernitetens intåg. Själv reser jag ofta av samma skäl, men för mig som född storstadsmänniska och tredje generationens akademiker handlar många av mina resor om europeiska storstäder. Ofta blir de en nästan rituellt pendlande rörelse mellan Wien, Krakow, Amsterdam och Venedig, för dessa städer har med åren blivit mina olika hem. Söker jag spår av mina förfäders liv handlar det just om storstadsliv; om universitetssalar, kontor, boklådor och ateljéer, om medicinens och pedagogikens historia, om förra sekelskiftets flickskolor, läroverk och musikskolor.

Det är i stadsmiljöernas dynamiska vardag, i deras sjudande kulturliv och rikt varierade arkitektoniska skönhet som jag laddar min kreativitet och fyller på energidepåerna. Ibland kan lyckan vara som nyss under julen – att sitta på ett konstnärskafé någonstans på kontinenten och njuta av fantasifulla interiörer och oväntade synvinklar. Servitrisen lyckas mirakulöst nog placera min kaffekopp och salladstallrik på det lilla vingliga järnbordet så att de ryms tillsammans med mitt skissblock och min kamera. Ingen störs av den bokhög som jag har lutat mot ett av bordsbenen.  Vid bordet bredvid värmer sig några franska turister med glögg och mittemot sitter en brittisk familj lutad över en guide bok om staden. Större och mindre sällskap kryssar i trängseln bland de tätt belägrade borden och bland dem ålar sig de svartklädda  servitriserna fram med sina brickor balanserande högt uppe i luften.

I telefonen twittrar Kunsthaus Wien, Musée d’Orsay och Louvren till mig om pågående utställningar. Irriterande bokreklam från Amazon droppar in omväxlande med e-post (””ending Sunday, book deals of the week!”, ”à vous les soldes et promotions!”, ”Rausverkauf!”). Jag är överallt på en och samma gång, för ingenting kan radera bilderna av en snötäckt Uppsala domkyrka och en vintrig Botanisk trädgård från min näthinna. De lägger sig som en film på den utsikt som jag i denna stund har framför mig. För egentligen finns här ingen konflikt mellan det förflutna och nuet, och inte heller mellan när- och frånvaro. Allt är ett.

En reaktion på “Någonstans i Europa…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *