Möten med Tadeusz Kantor.

Efter ett besök på Cricoteka i Krakow kommer den här våren att gå i Tadeusz Kantors tecken. Förutom den permanenta utställningen över hans teaterrekvisita som visas i så kallade ”Episoder” visades Oscar Schlemmers scenografi och kostymer till de baletter som studenterna vid Bauhaus producerade och framförde mellan åren 1921-1929. En rekonstruktion av en av baletterna visades som kortfilm. Schlemmers influenser på Kantors konst kunde tydligt spåras i den senares teckningar från 1940-talet. Från Cricotekas välförsedda bokhandel tog jag med mig inte bara några arbeten om Kantors teater och några av hans teaterföreställningar på DVD utan också denna vackra konsttidskrift, Pavilionesque, som hittills bara utkommit i ett nummer. 

 

Han Kang – årets första gäst på Internationell Författarscen.

Den 26 januari öppnade scenen med ett samtal med den internationellt prisade sydkoreanska författaren Han Kang. Samtalet rörde sig mest kring hennes nyligen till svenska översatta Vegetarianen, vinnaren av 2016 års Man Booker. Eftersom jag hade haft äran att recensera den i UNT, liksom Han Kangs i höstas utkomna Levande och döda, var det definitivt spännande att få höra samtalet som leddes av Yukiko Duke. Bitvis var det hela lite tamt; jag tror att det hade gått att hinna med mer vad gäller den underliggande symboliken i Vegetarianen liksom Han Kangs magiska realism som framträder i båda romanerna men som under kvällen inte berördes med ett ord. Dessutom uteblev en diskussion av Vegetarianens bild av våld mot kvinnor, något som tydligt framträder i romanens tredje och sista del. Detta kanske främst eftersom Duke inte ville tolka romanen som en skildring av en kvinnas liv i skuggan av familjerelaterat våld, något som definitivt går att utläsa ur romanens tredje del. Han Kang koncentrerade sig på det tema som intresserar henne mest: människans dubbla natur som är kapabel till mest skilda ”human acts”, från heroiskt mod till hänsynslöst våld. Hon nämnde också sitt intresse för språket, men möjliga tolkningar av den tystnad som i Vegetarianen genomsyrar romangestalternas liv togs inte upp.

Att höra författaren läsa fragment ur de båda verken i original var för min del kvällens starkaste och vackraste upplevelse.

Samtalet mellan Han Kang (mitten) och Yukiko Duke (till höger), Internationell författarscen 26 januari 2017. Bild: Marta Ronne

Tolken som för ändamålet hade flugits in till Stockholm från London behövdes inte; samtalet fördes på engelska och det flöt på väl. Bild: Marta Ronne

…och så tog jag hem silver i haikutävlingen…

Inte utan förvåning och därför med desto större glädje emottog jag igår första hedersomnämnandet  i Uppsala författarsällskaps haikutävling för min haiku

Svalorna skriker

över jäsande fallfrukt

Gräset går i brunt

 

Juryns motivering löd:

”Det första hedersomnämnandet går till Marta Ronnes fina hösthaiku som andas avsked och uppbrott med antydan om mörka krafter i tillvaron.”

Första pris gick till författaren Christina Wahldén och det andra hedersomnämnandet till författaren Carina Burman. Inte nog med att jag hamnade i ett illustert sällskap. Jag är desto mer stolt eftersom den enväldige juryn var ingen mindre än poeten och översättaren Bo Gustavsson.

Tack Uppsala författarsällskap för detta pris till en notorisk men blygsam haikuskrivare…

 

Att städa boksamlingen är som att resa till andra sidan jorden.

Det är inte bara DN som har Boksommar. Deras bokpresentationer imponerar dessutom föga på mig efter att jag just har städat min som vanligt vildvuxna boksamling. Travar, kassar, korgar, det som kom senast och det som har väntat sedan förra sommaren, det som jag bara hunnit bläddra i och det som nu efter att i många år ha väntat på sin tur plötsligt blir läst.

Några kassar till Erikshjälpen, några att säljas på antikvariat och plötsligt har öarna på golvet, soffbordet, i fåtöljen och på stolarna smält bort. Det tar timmar och dagar att bläddra i, gruppera, flytta om och stuva in. I de flesta hyllorna står nu böcker i dubbla rader. Naturligtvis händer det ofta att jag inte kan hitta en titel, fast jag tror att jag vet precis vilken hylla jag ska leta på. Att gruppera dem efter författare eller tema hjälper en smula. Anne Charlotte Leffler andra hyllan uppifrån precis bakom soffan. Margaret Atwood och böckerna om henne sida vid sida med Marguerite Duras dagböcker. Medeltiden delar en hylla med de isländska sagorna och med franska historiska romaner. Julian Barnes samsas om en bakre rad med Oriana Fallaci. Forskning om exillitteratur med Primo Levi. Lars Lamberts böcker om Uppsalafotografer med Gombrowicz och Montaignes samlade essäer. Aktuella nummer av diverse litteratur- och kulturtidskrifter ställs i en korg, för att kunna tas med ut och läsas i hängmattan (en illusion kan jag direkt säga: det blir sällan av). Poesihyllan svämmar över sedan Keats tillkom och klämdes in bredvid Shelley och Frostenson, varför Szymborska får tre egna hyllor på olika ställen i huset. Och så vidare…

Tillgängligheten, att snabbt kunna hitta en titel när jag behöver den är det främsta incitamentet för att ungefär vartannat år gräva sig igenom bokdrivorna. Ett annat är att jag inte riktigt fungerar i kaos och röra. Något låses i min hjärna vid åsynen av ostädade rum och av slumpmässigt lagda föremål som passivt vegeterar där de inte hör hemma. Det är som om det visuella intrycket hindrade mig från att tänka strukturerat och gjorde mig passiv. Så även i biblioteket när det bara blir ett lager av staplade böcker.

Men egentligen tror jag att biblioteksstädningen också handlar om något annat. Det är ett slags meditativ syssla – att återse, att minnas, att välja (och ibland att välja bort) som kunde gå under kodnamnet Upptäcksresan. Jag hittar alltid något som jag inte längre mindes att jag hade. Och en del gamla pärlor som tål att läsas om. Den här gången blev det Bernsteins biografi över Hillary Clinton, A Woman in Charge, och tänk vilken lycklig slump! För några dagar sedan fick jag oväntat det något sena erbjudandet att recensera Hillary Clintons memoarer…

Dessutom hittade jag Jojo Moyes Livet efter dig, en pocket som jag aldrig hann läsa och som i väntan på sin tur hade försvunnit längs ner i en gigantisk hög av tunga och stora volymer.. Och jag som undrade varför den högen jämnt rasade samman! Och så en bok om Tove Jansson som skämttecknare. Och Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som jag sträckläste under en sömnlös natt och som blev till en intressant omtagning (jag tror inte att vi upplever samma bok på exakt samma sätt två gånger). Och Oriana Fallacis tunna men så tunga Lettera a un bambino mai nato (Ett brev till ett aldrig fött barn) från 1975. Den sistnämnda påminde mig åter om att varje bok som föremål betraktat också har sin historia. I Fallacis lilla tunna låg lappen från Amazon kvar, ett handskrivet brev från en italiensk pensionär någonstans i Umbrien, han som hade sålt det begagnate exemplaret av boken till mig via Amazon. ”Signora!”, skrev han med stora versaler och med något som ser ut som en röd barnkrita, ”Hoppas Ni finner boken i bra skick. Jag ber Er innerligt att ge mig fem stjärnor om Ni är nöjd . Det är viktigt för mig, eftersom jag drygar ut min magra pension med att sälja begagnade böcker på Amazon och gärna vill få fortsätta med det. Hälsningar…” Bara den här lappen vore en bra början på en novell à la Brev till en bokhandel. Jag kan dessutom inte låta bli att fråga mig själv på vilka avvägar som en av Fallacis mer brinnande feministiska skrifter hamnade hos en manlig pensionär i en italiensk by för att där förmodligen bida sin tid på en vind och slutligen hamna hos mig i Uppsala…

En omåttlig boksamlares liv handlar dock inte bara om att läsa. Tillkommer den prosaiska uppgiften att ofta damma av bokraderna samt den smärtsamma att ibland skiljas från en bok. Dessutom börjar jag se är det dags att äntligen hitta på ett klassifikationssystem. Annars lär jag fortsätta köpa nya exemplar av Woolfs Ett eget rum, Shelleys poesi, Alice i Underlandet, Nalle Puh, Ibsens Vildanden eller Tennessee Williams Katt på hett plåttak varje gång jag behöver dem.

Stora boksamlingar behöver dock inte vara charmigare än små. Besök gärna Sigtunas charmiga Bokkiosk vid änden av Storgatan – och låna gärna en bok!

Telefonkiosken som blev Bokkiosk. En riktig sevärdhet i Sigtuna.

Hej Jens!

Jag hann aldrig besvara en trogen läsares fråga om vad bildning egentligen är innan livet ställde frågan ”blogga eller inte blogga” på sin spets. Visst varierar innehållet i vad vi menar med bildning från tidsepok till tidsepok. Det som är återkommer i definitioner av bildning oavsett årtionde är tilltron till breda kunskaper och till förmågan att både formulera sina tankar och att argumentera för dem. Liksom uppfattningen att beläsenhet och god orientering i såväl samtiden som i historiska processer ökar vår förmåga att söka och använda information. Denna sommar har bildningsbegreppet debatterats i bland annat UNT och Svenska Dagbladet och i sociala media. Ämnet dryftas inte minst i samband med valet.

”Bildning är något alldeles nödvändigt för att kunna tolka och förstå verkligheten”, konstaterade John Sjögren i sitt kritiska reportage från Almedalen i Upsala Nya den 12 juli. Det är en mycket bra definition, tycker jag, särskilt i en tid då också våra folkvalda ibland tenderar att leka med antiintellektuella attityder.

Annars har jag under min mödosamma städning av boksamlingen i sommar av en slump hittat några fina tankar om bildning i antologin Mellan raderna… Att nå in i orden, (red. Elisabeth Källar, 1994), en oansenlig liten bok som jag inte ens mindes att jag ägde. I dikten ”Om bildning”, ursprungligen ur samlingen Ensamma stjärnor från 1970, skriver Östen Sjöstrand:

”Bildning är inte bokstavsvärld

inte boklig förhävelse

Bildning är att andas fritt

[…]

Bildning är ett uppbrott mot det nya

men också: en handfull ro

[…]”

Så kan man också se det.

Men visst – bildning är inte nödvändig för att nå framgång med dagens populära definitioner av ordet (läs: för att synas i sociala media). Bloggar om mode, styrketräning och kropp brukar faktiskt dra fler läsare än de om bildning och skönlitteratur. Tyvärr – det är svårt att lägga ut skönheten i Flauberts språk eller den minutiöst genomtänkta kompositionen i Virginia Woolfs romaner på Instagram…

Haiku – som en svala mot en askgrå himmel.

Som medlem i Uppsalaförfattarsällskap har man alltid något att skriva på. Just nu har vi en haikutävling på Twitter (@uppsalaforf) och flera av oss tycks vara sysselsatta med den i den tryckande värmen.

Haiku kan handla om allt möjligt, men hämtar oftast sitt tema från naturen. Intryck och omedelbara känslor snarare än överarbetade metaforer. Varför inte en haikudikt om ett flygplan som liksom en svala plöjer himlen i ett annalkande åskväder?

Teknikens möte med naturen. Ett flygplan plöjer himlen strax före ett kraftigt åskväder.

Tillbaka till Groningen.

Denna sommar fick jag återse mitt kära Groningen. Första veckan i juli undervisade jag inom humanistiska fakultetens Summer School, vars tema i år var Beyond Horizons. Transmitting and Writing New Identites. Strategies and Empowerment of Minorities and Migrants in Europe. Temat för min egen undervisning var en kort översikt över migrant- och exillitteraturer i Sverige från andra världskriget och fram till i dag.

Min stamsträcka genom åren. Hållplatserna på vägen – Duivendrecht, Zwolle och Aasen – har blivit som orden i en välbekant ramsa.

Groningen välkomnar mig alltid med de fantasifulla arkitektoniska lösningarna framför Centralstationen. De delvis upphöjda ytorna pryds av abstrakta djurskulpturer och former.

Groningen har med åren blivit något av min ”jourhavande” hemstad. Universitetet är navet för mina återkommande vistelser där och alltid möts jag av samma gästfrihet och entusiasm från mina nederländska forskarkollegors sida.Varje workshop, konferens eller föredrag leder till nya idéer om framtida undervisning och forskning. Ändå är det ingen hemlighet att de nederländska humaniora har utsatts för enorma nedskärningar och att det ämne som jag huvudsakligen har kontakt med – Skandinaviska språk och litteraturer – hela tiden lever på utplåningens gräns. Undervisningen i norska har precis lagts ner. Det är till mycket stor del forskarkårens aldrig sinande tro på sina ämnen och deras ständiga övertidsarbete som får forskningsområdet att överleva.

Vår Summer School syntes i universitetets huvudbyggnad.

I år liksom tidigare undervisade jag i universitetets vackra huvudbyggnad. Det som är särskilt inspirerande är att de lärare som ansvarar för kurserna gärna är med på alla föreläsningar och seminarier. De intar samma position som studenterna, ställer uppriktigt intresserade frågor och deltar på ett försynt sätt i diskussionerna, vilket breddar samtalen och skapar en välkomnande stämning.

 

Ett fragment av fasaden.

 

Vackert kakel pryder universitetets korridorer. Men vi talar ju Nederländerna!

Universitetets trapphall med sitt glasfönster.

På de återstående lediga timmarna hann jag återse alla mina favoritplatser i centrum, besöka utställningen av universitetets konstsamlingar i Universitetsmuseet samt upptäcka något helt nytt, nämligen den paradisiska trädgården Prinsenhof som jag aldrig tidigare fått ögonen på (men så har jag också för det mesta varit i Groningen sent på hösten eller strax före jul…)

Utställningen över universitetets konstsamlingar visar vilken manlighetens bastion universitetet hade varit. Till höger i bakgrunden syns den enda avbildningen av en kvinnlig universitetslärare som visas på utställningen.

Prinsenhof. Ett rosenparadis. Stämningen är snarlik den i Wiens Schönbrunn.

En av de tusentals rosorna i Prinsenhofs trädgård.

Rosenprakt.

Att vandra i dessa gångar för tankarna till Alice i Underlandet.

Som alla gamla städer har Groningen orörda platser där tiden står still. Vägg i vägg med dem pulserar vardagen: marknaderna, blomstånden, kaféerna, shoppinggalleriorna och diverse temporära byggnader resta för kulturevenemang.

Dessa hus ser fortfarande ut som på Vermeers och de andra holländska mästarnas målningar.

Denna skulptur får mig alltid att stanna till.

…men inte långt därifrån pågår livet i vår tids skräpiga, snabba verklighet. Den här fula byggnaden har tillkommit på senare år och rymmer ett turistcentrum.

Och så de oräkneliga blomsterstånden förstås.

Bokhandeln som ligger precis bakom hörnet vid Akademihotellet är mitt stamställe. I år blev det en underbar liten bok med reproduktioner av Modigliani och ett portabelt album om Vermeer samt ytterligare en Putumayo-skiva med lugn och ”smal” musik, denna gång Italian Café.