Ömsint och intensivt om föräldraskap, bögliv och det svåra valet mellan närhet och frihet.

Det har varit ett nöje att recensera Kristofer Folkhammars ”Är det barnen, baby?” i UNT. Sällan lyckas dessutom ett romanomslag på ett så perfekt sätt förmedla grundstämningen i en roman.

Här ett smakprov av min recension.

”Det är så tyst kring huvudpersonen i Kristofer Folkhammars nya roman ”Är det barnen, baby?” när han sitter och skriver en sommarnatt i Malmö, medan hans dotter Sandra sover det lilla barnets trygga sömn i rummet bredvid. Det är under den natten som romanens egentliga handling utspelar sig, men det märker vi knappt, eftersom berättelsen sker på flera plan samtidigt och genomsyras av huvudpersonens intensiva närvaro. I en monolog klädd i ett innerligt brev till en man som betyder mycket för honom reflekterar han över den omvälvande upplevelsen att bli förälder, över sitt liv som homosexuell och ensamstående småbarnspappa, över den frihet som storstadslivet ger och över de kapade banden till allt det provinsiella i sin forna hemort. I korta, osorterade tillbakablickar tar vi del av hans liv före och efter dotterns födelse. (…)

”Är det barnen, baby?” är en roman om olika slags kärlek i en människas liv, och om den svåra ekvationen mellan att finnas till för andra och att inte alltid behöva prioritera bort sig själv. Som en skildring av den ”lilla världen”, alltså av föräldraskapet, hemmet, känslor och kärleksrelationer känns Folkhammars roman nästan som ett spännande modernt svar på 1970-talets feministiska bekännelseromaner. Berättarjaget är ständigt upptagen med att utforska sina beslut och de olika sidorna hos sig själv, liksom med frågan om omgivningens syn på hans bögliv. Som när han i sitt brev konstaterar ”Jag skulle vilja skriva i kapp mig själv. Förstå vilka livsmanuskript som bäddar för detta.(…) Manuskriptet ”Föräldraskap”. Manuskriptet ”Kärlek”. Motberättelsen ”homosexualitet”. (…)

Läs hela recensionen i UNT eller i:

  • Norrköpings Tidningar
  • Enköpingsposten
  • Norrbottenskuriren
  • Katrineholmskuriren
  • Eskilstunakuriren
  • Södermanlands Nyheter

 


Frossa i tulpaner!

Färska tulpaner ger en försmak av våren. Det är en annorlunda vår även i år, pandemins andra år. Kanske är vi på väg in en tredje våg – mycket tyder just nu på det. En tredje våg kan just nu skönjas på andra håll i Europa, och Sverige har konstant legat lite efter. Själv fortsätter jag att arbeta hemifrån och jag isolerar mig konsekvent, vilket är lättare för en person med ett skapande arbete, men jag vill inte låtsas om att pandemin inte har slagit hårt mot mig som kulturarbetare. Nu väntar jag på att Uppsala Författarsällskaps antologi ”Svart” där en av mina noveller finns med kommer från tryckeriet.

Utanför dörren har snödroppar börjat spira och julrosen har stora knoppar. Efter några veckor av en ”exceptionell kyla” kommer nu en för årstiden ”exceptionell värme”, i skrivande stund 8 grader i Uppsala och flera grader över noll på nätterna. Solen kommer också – och det är kanske det viktigaste. Soligs morgnar vaknar jag tidigt och helt utan väckarklocka.

Dagliga kroki, färglaborationer på temat februariljus samt en genomgång av Kazuo Ishiguros författarskap inför en kommande recension av hans senaste bok står på schemat.

 

Guldskimrande ögonblick i vardagen.

Det lär dröja tills jag sätter min fot på ett café, ett museum eller ett bibliotek. Pandemin har satt stop för allt sådant.

Det finns många platser i Uppsala som jag alltmer förtvivlat längtar till. Det alltid lika välkomnande Katedralkaféet, Bror Hjorths hus, Konstmuseet och det fina Slottscafét i Cajsas köks regi är bara några favoriter. Fika eller luncher med vänner blir särskilt trevliga i sådana vackra miljöer. På det hela taget har jag med åren blivit något av ett kafédjur; i en lugn och vacker miljö, där andra sitter och fikar och pratar eller arbetar runtomkring mig och där doften av nybryggt kaffe hänger i luften, har jag ofta lätt att komma på nya idéer, läsa, skissa eller till och med undervisa. Skrivandet kräver att jag avskärmar mig helt, men nya idéer som sedan omsätts i text eller bild kommer faktiskt oftast just när jag går runt på museer eller sitter och fikar på något stämningsfullt ställe.

Under pandemin gäller det därför att kunna förgylla vardagen på andra sätt. En kopp kaffe vid det egna matbordet, kombinerad med nedslag i utländska konst- och litteraturtidskrifter har faktiskt sin charm när det grå januariljuset knappt tränger in i hemmet och vintermörkret faller tidigt.

 

En annorlunda men ändå ganska vanlig nyårsafton i pandemins år 2020…

Nu går detta märkliga år till ända. För min del har det varit ett år på distans, och åldern har inget med det att göra. Också en människa som befinner sig någonstans i medelåldern kan ha skäl till att göra allt hen kan för att inte bli sjuk. Alltså inga fysiska möten förutom med ytterst få personer, endast utomhus och på stort avstånd. Arbete hemifrån, till stor del vid och via dataskärmen, men också vid ritbordet och framför staffliet. Telefonsamtal med vänner och närstående, från de tidiga kontakterna fyllda av frågor om en eventuell praktisk hjälp med matinköp och ärenden, till de senare där vi alla löpande har kollat att livet ändå flyter på och att allting är ”okej”. Under tiden – dödsbud och andra svåra samtal om ensamhet, isolering och tristess, men också föreningsmöten och fika med vänner med en kopp kaffe i handen framför dataskärmen.

Själv har jag pendlat mellan oro och tillförsikt, mellan å ena sidan sömnlösa nätter och deppiga dagar och å det andra en stark vilja att leva här och nu, att njuta av varje stund och av att arbeta kreativt. Massor av projekt och idéer dyker upp varje dag, och många av dem handlar i grund och botten om att blicka framåt och planera för framtiden. Ett års liv på distans är nämligen också en oväntad gåva. En massa mindre viktiga åtaganden som jag normalt inte skulle ha vågat tacka nej till har försvunnit. Dagen har sträckts ut när familjen jobbar hemifrån och umgänge och arbete går att värva på ett naturligt sätt. En söndagskväll är fri från stress: vi ska ju ingenstans morgonen därpå, utan kan starta i lugn och ro framför datorn eller vid ritbordet. Alla matinköp via nätet innebär att någon annan packar mina matkassar och andra varor (jag avskyr att handla mat och dagligvaror, men hade aldrig ens en tanke på att näthandla före pandemin). Ja, jag förstår att det låter som en röst från den där avskyvärda medelklasskiktet som klarar sig bäst genom att sitta sig igenom pandemin framför datorn, men den som känner till mitt liv vet att också jag som kulturarbetare har drabbats hårt av pandemin, samt att det finns saker i mitt liv som gör att jag praktiskt taget aldrig är ledig, och att all avlastning är välkommen (fast jag sällan får någon).

Nu är det läge att summera det ytterst dramatiska år som varit. I varje generation är mänskligheten med om världsomspännande dramatiska händelser och tragiska historiska skeden. Covid-19 känns för många av oss födda under efterkrigstiden som den största globala katastrof vi har kunnat föreställa oss. I synnerhet den som inte själv upplevt krig eller stora naturkatastrofer har lätt att bli invaggad i trygghet och i en känsla av att livet är säkert, vilket ju i grunden är något som vi vill känna och strävar efter. Ett liv i ständig rädsla för möjliga olyckor och katastrofer vore för den enskilde outhärdlig. Medicinska framsteg gör också att vi ogärna tänker på möjliga katastrofer som nya svårbesegrade virus eller en total antibiotikaresistens bland bakterier. Samtidigt hänger vår överlevnad på att vi kollektivt måste viss latent beredskap för oförutsedda och farliga händelser av alla de slag.

Av de pandemier som grasserat på jorden har allt färre nu levande personer någon egen erfarenhet av Spanska sjukan (1918-1920), som var mycket värre än vad covid-19 hittills har varit (ca 50 miljoner dödsoffer, av vilka ca 35 000 var svenskar och de flesta var under 45 år), även om den är starkt närvarande i vårt kollektiva historiska narrativ. ”Så vitt man vet har ingen annan infektionssjukdom krävt så många liv under så kort tid som Spanska sjukan”, skriver FoHM på sin hemsida, där jag har hämtat siffrorna till det här inlägget. Den så kallade Asiaten (1956-1958) skördade ca 5 miljoner liv, även här mest bland yngre personer, och Hong Konginfluensan i slutet av 1968-1970 krävde ca 1 miljon liv i hela världen. För personer i min ålder börjar även Hong Kong-pandemin bli historia. Förvisso har vi ganska nyligen stått inför hotet från SARS, och sedan från svininfluensan, något man lätt glömmer, men när det begav sig var jag personligen rädd.

Många påminner förvisso om att klimatkrisen ju också håller på att bli en global katastrof, och dessutom en mycket värre en än en pandemi. Men själv är jag utvecklingsoptimist. Jag hör därför till dem som trots detta mycket svåra läge fortfarande tror på människors förmåga att gemensamt bromsa klimatförändringarna. Jag tror på att det är nya tekniska lösningar och en global och drastisk  omställning av all energiproduktion som är svaret, och inte hur många bomullstops som en enskild svensk förbrukar per år. För detta krävs en öppen debatt mellan forskare, där rakt motsatta idéer fritt får brytas mot varandra. Det är endast ur fri brainstorming och intellektuella konflikter som nya rön och lösningar kan födas, och det är det som allas vår framtid nu hänger på.

Nu är det dags att dra ett streck över 2020. Och mitt nyårsfirande blev egentligen precis som det brukar, pandemin till trots. Eller kanske just därför? Ju farligare tider, desto mer man söker sig till det invanda och trygga, till ritualer och älsklingssysslor. En stämningsfull middag hemma, telefonsamtal med vänner och släktingar  som både finns nära och långt bort och fin musik. I år fick den rebelliske Lozza Fox skivor förgylla kvällen.

Sedan var det förstås dags för champagne klockan 00.00 och för att lyssna på hur Sveriges alla stiftskyrkor ringde in det nya året i P1, en mycket fin tradition som för min egen del inte har med tro att göra utan med min kärlek till historiska miljöer och till traditioner som binder samman år och livsskeden. Vi var ute i trädgården en stund för att se på de sedvanliga fyrverkerierna. Lyckligtvis har jag inte hund, så här hemma var inte nyårsraketerna förknippade med något personligt lidande. På det hela taget brukar jag dock inte längta efter fyrverkerier. Djurens rätt borde smälla (sic!) högre. Dessutom har det nu i en vecka rapporterats om att det avfyrats nyårsraketer mot såväl polisen som allmänheten, en del av den vardagshuliganism och brottslighet som man tyvärr numera får så många rapporter om att man riskerar en sakta avtrubbning.

Det egna hemmet har blivit den egna borgen. Så tillbaka till musiken och böckerna. Nu blickar vi framåt och hoppas på snar vaccinering! Ett bättre Nytt År!

Våren håller sig fortsatt inne.

Våren håller sig inne.

Tidigt våroptimism är en obotlig åkomma, Man får lära sig leva med den. I år köpte jag tre storpack färgglada minipenséer redan i mitten av februari. Naturligtvis förleddes jag – som alltid – av några dagars plusgrader, sol och allmänna vårstämning. I trädgårdscentret tittade tjejen i kassan tveksamt på blommorna och sade något om att det ju ska bli minusgrader till helgen och även under den kommande veckan. Typiskt att de alltid säger det när man redan har betalat… Jag frågade då rättframt varför de i så fall säljer blommorna så tidigt. Det hade hon förstås inget bra svar på…

Sedan dess har vintern kommit tillbaka med besked och penséerna står lite ledsna och väntar i en gammal zinkbalja på vardagsrumsgolvet, en fin prydnad det med, men de vill ju ut!

I början av veckan var jag på samma trädgårdscenter igen, denna gång i ett annat ärende, och då hade de nyinkomna petunior. Ute snöade det för fullt. Jag säger då det!

Än så länge låter jag våren breda ut sig inne. Kungsängslilja, julros och anemoner trivs i svala rum och med lagom mycket vattning.

Möten med Tadeusz Kantor.

Efter ett besök på Cricoteka i Krakow kommer den här våren att gå i Tadeusz Kantors tecken. Förutom den permanenta utställningen över hans teaterrekvisita som visas i så kallade ”Episoder” visades Oscar Schlemmers scenografi och kostymer till de baletter som studenterna vid Bauhaus producerade och framförde mellan åren 1921-1929. En rekonstruktion av en av baletterna visades som kortfilm. Schlemmers influenser på Kantors konst kunde tydligt spåras i den senares teckningar från 1940-talet. Från Cricotekas välförsedda bokhandel tog jag med mig inte bara några arbeten om Kantors teater och några av hans teaterföreställningar på DVD utan också denna vackra konsttidskrift, Pavilionesque, som hittills bara utkommit i ett nummer. 

 

Han Kang – årets första gäst på Internationell Författarscen.

Den 26 januari öppnade scenen med ett samtal med den internationellt prisade sydkoreanska författaren Han Kang. Samtalet rörde sig mest kring hennes nyligen till svenska översatta Vegetarianen, vinnaren av 2016 års Man Booker. Eftersom jag hade haft äran att recensera den i UNT, liksom Han Kangs i höstas utkomna Levande och döda, var det definitivt spännande att få höra samtalet som leddes av Yukiko Duke. Bitvis var det hela lite tamt; jag tror att det hade gått att hinna med mer vad gäller den underliggande symboliken i Vegetarianen liksom Han Kangs magiska realism som framträder i båda romanerna men som under kvällen inte berördes med ett ord. Dessutom uteblev en diskussion av Vegetarianens bild av våld mot kvinnor, något som tydligt framträder i romanens tredje och sista del. Detta kanske främst eftersom Duke inte ville tolka romanen som en skildring av en kvinnas liv i skuggan av familjerelaterat våld, något som definitivt går att utläsa ur romanens tredje del. Han Kang koncentrerade sig på det tema som intresserar henne mest: människans dubbla natur som är kapabel till mest skilda ”human acts”, från heroiskt mod till hänsynslöst våld. Hon nämnde också sitt intresse för språket, men möjliga tolkningar av den tystnad som i Vegetarianen genomsyrar romangestalternas liv togs inte upp.

Att höra författaren läsa fragment ur de båda verken i original var för min del kvällens starkaste och vackraste upplevelse.

Samtalet mellan Han Kang (mitten) och Yukiko Duke (till höger), Internationell författarscen 26 januari 2017. Bild: Marta Ronne

Tolken som för ändamålet hade flugits in till Stockholm från London behövdes inte; samtalet fördes på engelska och det flöt på väl. Bild: Marta Ronne

…och så tog jag hem silver i haikutävlingen…

Inte utan förvåning och därför med desto större glädje emottog jag igår första hedersomnämnandet  i Uppsala författarsällskaps haikutävling för min haiku

Svalorna skriker

över jäsande fallfrukt

Gräset går i brunt

 

Juryns motivering löd:

”Det första hedersomnämnandet går till Marta Ronnes fina hösthaiku som andas avsked och uppbrott med antydan om mörka krafter i tillvaron.”

Första pris gick till författaren Christina Wahldén och det andra hedersomnämnandet till författaren Carina Burman. Inte nog med att jag hamnade i ett illustert sällskap. Jag är desto mer stolt eftersom den enväldige juryn var ingen mindre än poeten och översättaren Bo Gustavsson.

Tack Uppsala författarsällskap för detta pris till en notorisk men blygsam haikuskrivare…

 

Att städa boksamlingen är som att resa till andra sidan jorden.

Det är inte bara DN som har Boksommar. Deras bokpresentationer imponerar dessutom föga på mig efter att jag just har städat min som vanligt vildvuxna boksamling. Travar, kassar, korgar, det som kom senast och det som har väntat sedan förra sommaren, det som jag bara hunnit bläddra i och det som nu efter att i många år ha väntat på sin tur plötsligt blir läst.

Några kassar till Erikshjälpen, några att säljas på antikvariat och plötsligt har öarna på golvet, soffbordet, i fåtöljen och på stolarna smält bort. Det tar timmar och dagar att bläddra i, gruppera, flytta om och stuva in. I de flesta hyllorna står nu böcker i dubbla rader. Naturligtvis händer det ofta att jag inte kan hitta en titel, fast jag tror att jag vet precis vilken hylla jag ska leta på. Att gruppera dem efter författare eller tema hjälper en smula. Anne Charlotte Leffler andra hyllan uppifrån precis bakom soffan. Margaret Atwood och böckerna om henne sida vid sida med Marguerite Duras dagböcker. Medeltiden delar en hylla med de isländska sagorna och med franska historiska romaner. Julian Barnes samsas om en bakre rad med Oriana Fallaci. Forskning om exillitteratur med Primo Levi. Lars Lamberts böcker om Uppsalafotografer med Gombrowicz och Montaignes samlade essäer. Aktuella nummer av diverse litteratur- och kulturtidskrifter ställs i en korg, för att kunna tas med ut och läsas i hängmattan (en illusion kan jag direkt säga: det blir sällan av). Poesihyllan svämmar över sedan Keats tillkom och klämdes in bredvid Shelley och Frostenson, varför Szymborska får tre egna hyllor på olika ställen i huset. Och så vidare…

Tillgängligheten, att snabbt kunna hitta en titel när jag behöver den är det främsta incitamentet för att ungefär vartannat år gräva sig igenom bokdrivorna. Ett annat är att jag inte riktigt fungerar i kaos och röra. Något låses i min hjärna vid åsynen av ostädade rum och av slumpmässigt lagda föremål som passivt vegeterar där de inte hör hemma. Det är som om det visuella intrycket hindrade mig från att tänka strukturerat och gjorde mig passiv. Så även i biblioteket när det bara blir ett lager av staplade böcker.

Men egentligen tror jag att biblioteksstädningen också handlar om något annat. Det är ett slags meditativ syssla – att återse, att minnas, att välja (och ibland att välja bort) som kunde gå under kodnamnet Upptäcksresan. Jag hittar alltid något som jag inte längre mindes att jag hade. Och en del gamla pärlor som tål att läsas om. Den här gången blev det Bernsteins biografi över Hillary Clinton, A Woman in Charge, och tänk vilken lycklig slump! För några dagar sedan fick jag oväntat det något sena erbjudandet att recensera Hillary Clintons memoarer…

Dessutom hittade jag Jojo Moyes Livet efter dig, en pocket som jag aldrig hann läsa och som i väntan på sin tur hade försvunnit längs ner i en gigantisk hög av tunga och stora volymer.. Och jag som undrade varför den högen jämnt rasade samman! Och så en bok om Tove Jansson som skämttecknare. Och Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som jag sträckläste under en sömnlös natt och som blev till en intressant omtagning (jag tror inte att vi upplever samma bok på exakt samma sätt två gånger). Och Oriana Fallacis tunna men så tunga Lettera a un bambino mai nato (Ett brev till ett aldrig fött barn) från 1975. Den sistnämnda påminde mig åter om att varje bok som föremål betraktat också har sin historia. I Fallacis lilla tunna låg lappen från Amazon kvar, ett handskrivet brev från en italiensk pensionär någonstans i Umbrien, han som hade sålt det begagnate exemplaret av boken till mig via Amazon. ”Signora!”, skrev han med stora versaler och med något som ser ut som en röd barnkrita, ”Hoppas Ni finner boken i bra skick. Jag ber Er innerligt att ge mig fem stjärnor om Ni är nöjd . Det är viktigt för mig, eftersom jag drygar ut min magra pension med att sälja begagnade böcker på Amazon och gärna vill få fortsätta med det. Hälsningar…” Bara den här lappen vore en bra början på en novell à la Brev till en bokhandel. Jag kan dessutom inte låta bli att fråga mig själv på vilka avvägar som en av Fallacis mer brinnande feministiska skrifter hamnade hos en manlig pensionär i en italiensk by för att där förmodligen bida sin tid på en vind och slutligen hamna hos mig i Uppsala…

En omåttlig boksamlares liv handlar dock inte bara om att läsa. Tillkommer den prosaiska uppgiften att ofta damma av bokraderna samt den smärtsamma att ibland skiljas från en bok. Dessutom börjar jag se är det dags att äntligen hitta på ett klassifikationssystem. Annars lär jag fortsätta köpa nya exemplar av Woolfs Ett eget rum, Shelleys poesi, Alice i Underlandet, Nalle Puh, Ibsens Vildanden eller Tennessee Williams Katt på hett plåttak varje gång jag behöver dem.

Stora boksamlingar behöver dock inte vara charmigare än små. Besök gärna Sigtunas charmiga Bokkiosk vid änden av Storgatan – och låna gärna en bok!

Telefonkiosken som blev Bokkiosk. En riktig sevärdhet i Sigtuna.